Mantalslängderna har sitt ursprung i de s k kvarntullslängderna
som 1625 infördes för upptagande av en avgift för
varje tunna säd som bönderna malde. Systemet inbjöd
dock till skatteflykt varför det 1635 bestämdes att kvarntullen
istället skulle tas ut som en personskatt av alla vuxna, mantalspenning.
Den var tänkt som en tillfällig skatt för att klara
rikets finanser p g a alla krig, men blev kvar till 1938.
Från början var mantalslängderna enbart förteckningar
över antalet skattskyldiga, där endast husfaderns namn
angavs men blev vid mitten av 1700-talet mera detaljerade. Den mantalsbara
åldern, dvs den ålder under vilken en person var skyldig
att erlägga mantalspenningar växlade under tidernas lopp.
Den övre åldersgränsen kom dock i praktiken att
ligga vid 63 år. Mantalspenningens storlek kom också
att variera i förhållande till geografiska områden,
stånd och yrkeskategorier. Först 1863 blev den enhetlig,
40 öre för man och 20 öre för kvinna. Tanken
var således att mantalspengar skulle betalas av personer i
arbetsför ålder, men av redovisningstekniska skäl
nämndes ofta även de icke skattskyldiga. Exempel på
skattebefriade personer var t ex adelsmän med tjänstefolk,
militärer, biskopar och universitetsprofessorer. Även
fattiga och sjuka kunde befrias.
Mantalslängderna upprättades i tre exemplar. Uppbördsmannen
(häradskrivaren/magistraten) behöll det ena exemplaret,
ett exemplar översändes till länsstyrelsens landskontor
för kontroll i samband med redovisningen (fram till 1861).
Dessa båda exemplar förvaras nu i landsarkiven. Det
tredje exemplaret sändes med övriga verifikationer till
landsboken till kammarkollegiet för revision. Detta exemplar
återfinns nu bland kammararkivets handlingar i Riksarkivet.
I Forskningsarkivets fichebestånd ingår mantalslängder
från alla norrländska län från 1630-talet
-1730 och dessutom Västerbottens län t o m 1860, Norrbottens
län för perioden 1809-1820 och Skellefteå socken
t o m 1900.
|
