Utförlig arkivinformation

Handskrift 7A. Arkeologen Gustaf Hallströms arkiv (1880-1962)

Bild. Handskrift 7A

Gustaf Hallström, Norska Finnmarken,
25 april 1926

Gustaf Hallström föddes i Stockholm där han växte upp i en folkskollärarfamilj tillsammans med två bröder. År 1900 började han sina studier i Uppsala. Han tog en fil.kand. examen 1904 med jämförande fornkunskap, dvs. arkeologi, som huvudämne. 1913 blev han fil. lic och senare hedersdoktor i Uppsala 1944.
Hallström har varit anställd som amanuens vid Livrustkammaren och vid Riksmuseets etnografiska avdelning. Han har tjänstgjort som amanuens vid Statens historiska museum och som antikvarie vid Riksantikvarieämbetet.

Mer än någon annan arkeolog i början av 1900-talet smälte han samman fornforskning, etnologi och ett ekologiskt synsätt. I centrum för hans forskning stod den forntida och medeltida bosättningen i Nordskandinavien och den samiska kulturen.
I sina "expeditioner" till avlägsna områden i Nordskandinavien och Kola från 1907 fram till första världskriget gjorde han insatser som fortfarande är av största betydelse.

Hallström deltog under första världskriget i Röda korsets verksamhet bland krigsfångar i östra Sibirien. Han blev en av organisatörerna av Svenska brigadens i Finland frihetskrig 1918 och fortsatte sedan i frihetsrörelserna i Baltikum 1919.

Under andra världskriget verkade han i Finlandskommittén och efter Tysklands överfall på Norge 1940 arbetade han aktivt mot ockupationsmakten. Under den fältforskande arkeologens täckmantel utförde Hallström expeditioner i Nordfinland och Nordnorge för den svenska militära underrättelsetjänstens räkning.

Efter krigen utvecklade han sin forskning i norr alltmer mot en helhetsbild av den forntida utvecklingen i Norrland. Han publicerade en rad omfattande studier av de arkeologiska fynden i flera norrländska socknar. 1938 utkom  Monumental Art of Northern Europe from the Stone Age. l. The Norwegian Localities. Det stora verket om Norrlands forntid blev aldrig färdigt. En sammanfattning från 1942 är uppsatsen Norrlands bebyggelsehistoriska utveckling ingående i verket Norrland. Natur, befolkning och näringar.
 
Efter pensioneringen arbetade Hallström vidare i fält och med sina manuskript.1960 utkom Hallströms internationellt mest kända arbete Monumental Art of Northern Sweden from the Stone Age. Nämforsen and other Localities. Sammantaget omfattar hans vetenskapliga publikationer en volym om Birka, de två hällristningsvolymerna och ett 60-tal uppsatser. 

Presentationen av Gustaf Hallström är sammanställd av professor emeritus Evert Baudou

Gustaf Hallströms arkiv förvärvades av Vetenskapliga biblioteket i Umeå 1964. Arkivet har under senare år utökats med material från släktingar och olika institutioner bl.a. Riksarkivet, Nordiska museet och Antikvarisk-Topografiska arkivet. Bland de nyförvärv som kommit från barnbarnen finns en hel del material med proveniens från hustrun Astrid och hennes familj samt Gustaf Hallströms föräldrar. Dessa handlingar ordnas i separata arkiv (Handskrift 7B Astrid Hallströms arkiv och Handskrift 7C August Reinhold Hallströms arkiv).

Gustaf Hallströms arkiv omfattar 220 volymer. Huvudparten av handlingarna rör Hallströms arkeologiska och etnologiska forskning. Den etnologiska delen faller huvudsakligen inom samisk kultur. Bland innehållet kan nämnas rapporter i original eller kopior från hans undersökningar och forskningsresor, anteckningar, ritningar och kartor, avskrifter från äldre litteratur eller arkiv, manuskript till publicerade verk, föredrag, uppsatser och tidningsartiklar och korrespondens med andra forskare.

Fotografier

Gustaf Hallström fotograferade under många år utgrävningsfynd och miljöer i samband med sina arkeologiska undersökningar. Under hans resor på Nordkalotten förevigade han även den samiska kulturen och dess förhistoria. Hallströms fotograferande var inte enbart kopplad till hans vetenskapliga arbeten, i fotosamlingen finns även familjebilder, bilder från olika stockholmsmiljöer och från Roslagens skärgård där familjen Hallströms hade sitt sommarboende i Furusund.

Fotomaterialet sträcker sig tidsmässigt från tidigt 1900-tal fram till mitten av 1950-talet och rymmer både glasplåtar, nitrat-, acetat- och polyesternegativ samt ett stort antal pappersbilder.

Inom projektet "Det digitala biblioteket" vid Umeå universitet, har det stora fotomaterialet nu blivit ordnat, registrerat och digitaliserat. Negativen har skannats och finns nu sökbara i en databas via Forskningsarkivets hemsida, en mindre grupp negativ är pga PUL-lagstiftning och dålig kvalité uteslutna från webbregistret. De publicerade bilderna uppgår till över 7000. Till en stor del av fotomaterialet finns även fotojournaler bevarade med uppgifter om datum, motiv och fototekniska upplysningar. Uppgifter från fotojournalerna har registrerats och återfinns som noteringar till respektive bild i databasen. Sök i Gustaf Hallströms fotografier Gustaf Hallströms bildsamling - en kortfattad redogörelse

Kartor

Till allt detta kommer en stor samling tryckta kartor ( ca 650 st), en samling avklappningar och planscher samt en samling tidningsurklipp. Förutom de handlingar som rör Hallströms verksamhet som antikvarie och forskare finns också material kring hans verksamhet i Röda Korsets tjänst i Sibirien under första världskriget och inom frivilligrörelsen under första och andra världskriget samt handlingar som avspeglar hans insatser inom ett stort antal föreningar och samfund.

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, förste arkivarie, 2001-12-09
Bild. Handskrift 123

John Ekström föddes i Stockholm 1858 och blev vid 14 års ålder antagen som elev vid Konstakademien. Som utbildad teckningslärare var han från 1877 verksam vid olika skolor i Stockholm (Klara, Maria och Kungsholmens folkskolor). Under åren 1882-1923 var han ordinarie teckningslärare vid Norra Real i Stockholm.

Under hela sitt liv var John Ekström en stor boksamlare och hade vid sin död 1924 byggt upp en stor och värdefull boksamling med äldre undervisningslitteratur i skrivning och teckning. Boksamlingen förvarades efter Ekströms död vid Svenska skolmuseet. När museet upphörde 1960 övertogs samlingen av Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek. 1999 donerades boksamlingen till Umeå universitetsbibliotek där den idag ingår som egen samling bland bibliotekets specialsamlingar.

De arkivhandlingar i form av brev, teckningar och andra dokument som överlämnades tillsammans med boksamlingen bildar idag ett eget arkiv i universitetets handskriftssamling.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2008-06-05

Detalj ur ritning: "Bro öfver
Kanalen i Härnösand,
Förslag nr 1". Volym 24:3

Johan Cornell föddes i Tuna församling, Medelpad, den 24 feb. 1837. Efter bl. a skolgång i Sundsvall, Hudiksvall och Härnösand blev Cornell 1857 elev vid Dellens kanalbygge i Hälsingland. Han avlade ingenjörsexamen vid Mariebergs högre artilleriläroverk i Stockholm 1861 och avancerade inom Väg- och vattenbyggnadskåren till major 1897.

Det var inom flottningsväsendet som Cornell gjorde sina största insatser. Åren 1870-95 var han chef för byggnader och flottning i Ljungan med biflöden och samtidigt generalentreprenör för flottningen där från 1884. Cornell genomförde tekniska förbättringar vilket medförde att flottningstiden minskade från tre till ett år trots ökad virkesmängd. Han var även konsulterande ingenjör vid flottningsregleringarna i bl. a Umeälven och Indalsälven.
Från år 1895 verkade Cornell som kommunalman i sin hemstad Sundsvall. Han gjorde viktiga insatser för länets sjukvård och var ledamot av flera kommunala och enskilda styrelser. Cornell var också en av initiativtagarna till ostkustbanan.
Arkivet består av 18 volymer och hänför sig till åren 1867-1912. Arkivet innehåller material från hans arbete med älvregleringar, brobyggnader och vägar i Norrland. Det är till stor del skrivelser och protokoll. Ytterligare handlingar kring Johan Fredrik Cornell (samt släkten Cornell) finns bl. a på Krigsarkivet.

Arkivet upprättat av Gabriel Runeby, 2009-08-31
Bild. Handskrift 100
Arkivet upprättat av Cuno Bernhardsson, 2004-12-27
Bild. Handskrift 19

Akademiska föreningen i Umeå bildades i februari 1959. Dess syfte var enligt den ursprungliga lydelsen av stadgarna trefaldigt. Föreningen skulle stödja Umeå studentkår, verka för Umeås utveckling som högskolestad och genom föredrag, diskussioner och annan samvaro utgöra en förbindelselänk mellan olika kategorier av akademiker i staden. Medlemsantalet blev stort redan från början och sammankomsterna var välbesökta. Bland föredragshållarna kan bl a nämnas Alva Myrdal, Vilhelm Moberg, Ingemar Hedenius och Harry Schein.

Efter några år hade förutsättningarna för föreningens verksamhet ändrats. Studentkåren växte hastigt och behövde ej något ekonomiskt stöd utifrån.Den började också att arrangera program - bl a föreläsningar av kända kulturpersonligheter - med samma inriktning som Akademiska föreningens. I detta läge togs initiativ från föreningens sida för att på något sätt samordna studentkårens och Akademiska föreningens verksamhet, vilket avvisades av studentkåren. Akademiska föreningen inrättade dock resestipendier som kunde sökas av studentkårens medlemmar.

Föreningen upplöstes vid vårsammankomsten den 19 maj 1969 I styrelsens motivering till förslaget om upplösning heter det bl a att "det i dagens och ännu mer i framtidens samhälle ter sig som en konstruktion att bygga upp en föreningsverksamhet enbart på innehavet av en akademisk examen".

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1997-08-18
Bild. Handskrift 140

Elfred Berggrens liv blev kort. Han avled i TBC på Österåsens sanatorium drygt 30 år gammal. Han växte upp i Piteå i början av 1900-talet och utbildade sig vid KTH till bergsingenjör. Under sin militärtjänst i Östersund 1924 drabbades han av TBC och kom att tillbringa många år av sitt resterande liv vid Österåsens sanatorium.

Under sina sjukdomsår på sanatoriet bedrev Elfred Berggren intensiva självstudier inom bl.a. litteratur, språk och filosofi. Han kom även att utveckla sin talang för skrivande. Berggren författade bl.a. tidningsartiklar och gjorde översättningar.  Han verkade under sina sista år för att en tidning för lungsjuka skulle kunna ges ut. Det första numret av tidskriften Vi och Ni. Tidskrift för sjuka och friska kom ut strax efter hans död i februari 1932. Samma år utgavs postumt Elfred Berggrens första roman Robotarnas gud, en roman som Berggren skrev under sitt sista levnadsår. Robotarnas gud fick stor genomslagskraft och räknas idag som en av Sveriges första science fiction-romaner. Genom vännen Arne Wåhlstrands försorg publicerades under 1930-talet löpande i tidskriften Vi och Ni några av Elfred Berggrens texter – ofta hämtade ur Berggrens efterlämnade dagbok.

Arkivet efter Elfred Berggren består av en arkivvolym innehållande brev, manuskript och fotografier. Handlingarna har funnits bevarade inom släkten och har via litteraturvetaren Erik Jonsson förmedlats till Forskningsarkivet. En längre artikel om Elfred Berggren, författad av Erik Jonsson, finns publicerad i tidskriften Provins nr 2, 2009.
Ytterligare arkivmaterial efter Elfred Berggren i form av brev, texter och fotografier återfinns i Handskrift 29: Överläkaren vid Österåsens sanatorium - Helge Dahlstedts arkiv. Där finns även samlat alla utgivna exemplar av tidskriften Vi och Ni.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2010-04-29
Foto:  Alf W Axelsson

Axelson föddes i Piteå 1925. Efter studier på läroverket i Luleå och vid Uppsala universitet disputerade han 1964 vid Göteborgs universitet under Erik Lönnroths handledning. Avhandlingen har titeln: Gällivareverken, investerings- och spekulationsobjekt 1855-1882. Axelson har sedan 1950 varit lärare i företrädesvis historia, de första åren i Uppsala och Luleå. 1954 blev han lektor i historia vid Piteå läroverk sedermera gymnasium. Under 1960-talets senare del hade han uppdrag för länsskolnämnden i Norrbotten och skolöverstyrelsen. Åren 1968-1973 var Axelson rektor vid Christinaskolan (nu benämnd Strömbackaskolan) i Piteå.

Alf Axelson har i nästan 50 år publicerat böcker och artiklar om Pitebygden och Norrbotten, bland de mer uppmärksammade verken är: Munksundsindustrierna 1861-1961 (1961), Rosfors bruk (1975), Långviks glasbruk (1983), Ur Piteå stads historia I och II (1999). Axelson har också varit en flitig skribent i norrbottniska dagstidningar främst då i Piteå Tidningen där det gedigna kunnandet om Pitebygdens- och Norrbottens historia har kommit i dagen. Alf W. Axelson har bland annat belönats med Norrlandsförbundets Olof Högbergsplakett för sin historiska forskning.

Arkivet efter Axelson omfattar ca. två hyllmeter och innehåller underlag till böcker och artiklar. Bland handlingarna finns även ett historiepedagogiskt material samt universitetsuppsatser på B och C-nivå rörande Norrbotten.

Till arkivet hör även en betydande klippsamling samt ett omfattande person- och sakregister till norrbottniska tidningar med betoning på Piteå och södra Norrbotten.

I arkivet ingår också två volymer från Alfhild Axelsons (1893-1978) efterlämnade arkivhandlingar. Alfhild A var sparbankskassörska och lokalhistorisk forskare med Piteå och Pitebygden som forskningsområde. Alfhild A var faster till Alf W Axelson.

Arkivet upprättat av Cuno Bernhardsson, 2008-09-03
Bild. Handskrift 159

Mats Hagner blev civiljägmästare 1960, skoglig licentiat 1964 och filosofie doktor 1970. Skogsgenetik var det stora intresset från början och det ledde honom att emigrera till Kanada. Från 1970 arbetade han i två decennier som professor i skoglig produktionslära vid Umeå universitet. Det sista decenniet före pensioneringen 1999 verkade han som professor vid institutionen för skogsskötsel vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå.

Intresse och forskning ledde honom successivt från att vara entusiastisk för kalhyggesbruk och utbyte av naturliga arter mot exoter, till att uppskatta det enkla och ekonomiska i att anpassa skogsskötseln till ekosystemets naturliga dynamik. Intresset för ett naturnära skogsbruk ledde också till tolv års forskning om skonsam avverkningsteknik i Ost-Asien och Sydamerika. Under senare år har Hagner således pläderat för naturkulturmetoden i skogsbruket. Han har bl.a. skrivit en lärobok i ämnet.

Arkivets omfång är ca 0.5 hyllmeter. De nio volymer korrespondens Mats Hagner omfattar tidsperioden 1996-2017. Korrespondensen rör bl.a. debatter kring ämnen som trakthyggesbruk respektive naturkulturmetoden, forskningsetik och tillgänglighet till forskningsmaterial.

Arkivet är fritt tillgängligt för forskning.

Arkivet upprättat av Anders Johansson, 2019-11-15
Bild. Handskrift 95

Sten Stenström föddes i Filipstad 1911. Han blev med lic. i Uppsala 1937 och arbetade som läkare runt om i världen 1937-1953. 1940 deltog han som läkare i finska vinterkriget, 1945 deltog han i Bernadotteaktionen som läkare.
I Abessinien 1946 intresserade han sig för plastikkirurgi, som han sedan utbildade sig inom på S:t Görans sjukhus fram till 1953. Därefter fortsatte han sin internationella insats vid svenska sjukhuset i Sydkorea och som plastikkirurg i Liberia.

1957 blev han överläkare vid plastikkirurgiska kliniken i Umeå. Han blev docent vid Umeå universitet 1960, där han fortsatte tjänstgöra fram till pensionen 1976. Direkt efter pensionen började han arbeta i Libyen, där han engagerade sig i de leprasjukas svåra situation.
Stenström konstruerade bland annat den s.k. Stenströmbindan för behandling av leprasår och en speciell leprasko. 1980-1985 arbetade han med leprasjuka i Vellore i södra Indien. Efter insatsen i Indien arbetade han med Amity Foundation i Kina för att utveckla lepravården i Kina.
Arkivet efter Sten Stenström innehåller i huvudsak manuskript, korrespondens och särtryck.

Arkivet upprättat av Calle Cedervärn, 2012-05-09
Bild. Handskrift 43A

A. Alenius prästed 1773

Vid uppordnandet av det Linderska familjearkivet påträffades spridda handlingar med proveniens från Anders och Carl Gustaf Bernhard Alenius, söner till kyrkoherden Anders Alenius i Arvidsjaur och morbröder till Johan Anders Linder, samt från Carl Gustaf Bernhard Alenius son Carl Fredric. Dessa handlingar har ordnats som separata arkiv (Handskrift 43A - C) .

Anders Alenius föddes den 27 februari 1743 i Sorsele, där hans far var adjunkt innan han senare blev kyrkoherde i Arvidsjaur. Modern, Brita Granlund var dotter till komminister König Granlund i Lycksele-Sorsele. Anders Alenius gick i skola i Piteå och Härnösand varefter han skrevs in som student i Uppsala för att sedan prästvigas i Härnösand 1768. Han blev därefter kapellpredikant i Degerfors där han "under skiftande öden, under fattigdom och sinnessvaghet framlevde 21 år". (L Bygdén, Hernösands Stifts Herdaminne II, sid 135). Sedan blev han skolmästare i Lycksele och utnämnd till kyrkoherde där år 1801.

Anders Alenius var känd för att ha stora anlag för läkekonsten; speciellt skicklig var han när det gällde att bota ögonsjukdomar. "Han förhjälpte åtskilliga blinda till seende eller ledsyn". Tidvis led han av svårmod men var nitisk och from. Han avled den 10 maj 1820.

De handlingar som finns i hans arkiv utgörs av prästeden samt några brev bl a från föräldrarna.

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1996-03-05

Brev till Carl och Andreas Alenius

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1996-03-05

"Samtal emellan twänne Resande På
Lappska Språket"

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1996-03-05
Bild. Handskrift 51
Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1998-04-21
Bild. Handskrift 117

Gunnar Balgård är verksam som författare, poet och kulturskribent i Umeå. Han har varit anställd som dramaturg vid Sveriges Radio och har författat teaterpjäser för radio, TV samt olika teatergrupper. Som kulturskribent och kritiker har han under lång tid verkat i Västerbottens‐Kuriren. Under åren 1984‐1991 var han redaktör för Norrländska författarsällskapets tidskrift Provins.

Gunnar Balgård har genom åren publicerat ett stort antal artiklar och böcker, företrädesvis om norrländsk historia, författare och konstnärer. Han har skrivit två större författarbiografier, en om C.J.L Almqvist (1973) och en om Klarabohemen och norrlandsdiktaren Helmer Grundström (2006). För sitt stora arbete med boken om Helmer Grundström belönades Balgård med Ivar‐Lo Johanssons personliga pris år 2007.

Efter att ha slutfört arbetet med boken ”Detta är mitt land. Helmer Grundströms liv och diktning” har Gunnar Balgård till Forskningsarkivet överlämnat sitt stora forskningsmaterial kring Helmer Grundström. Arkivet innehåller även manuskript och källmaterial till delar av Balgårds övriga produktion samt bandinspelningar med författarintervjuer. En stor del av arkivet upptas av Balgårds omfattande korrespondens. Här finns bevarat brev från vänner och kollegor sedan slutet av 1950‐talet fram till idag.

Arkivet är i dagsläget 8 hyllmeter. För forskning i korrespondensen krävs godkännande av Gunnar Balgård, medan övriga delar av arkivet är fritt tillgängligt för forskning.
Värt att notera är att den korrespondens som Balgård förde i egenskap av redaktör för tidskriften Provins (1984‐1991) återfinns i Norrländska Författarsällskapets arkiv vid Folkrörelsearkivet i Västerbotten.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2009-08-25
Bild. Handskrift 38

Ur: Statiska häftyg.

Bild. Handskrift 61

Matts Balgård föddes den 2 maj 1908 som son till småbrukaren Anton Johansson och hans hustru Amanda Svantesdotter i Barne Åsaka i Skaraborgs län. Han arbetade i jordbruket på fädernegården till 25-årsåldern. Tidigt blev han politiskt och kulturellt intresserad och kompletterade därför folkskoleundervisningen med korrespondens- och folkhögskolestudier.
1933 blev Matts Balgård ombudsman för Skaraborgs frisinnade valkretsförbund samtidigt som han också började sin journalistiska bana som medarbetare i Skaraborgstidningen i Skövde, där han blev redaktionssekreterare 1937 och då lämnade ombudsmannaskapet.

Åren 1941-1943 var han redaktör för Folkpartiets Ungdomsförbunds organ Frisinnad Ungdom och engagerades också som riksstudieledare inom FPU.

1944 flyttade Balgård med sin familj till Umeå där han efterträdde H-K Rönblom som Västerbottens-Kurirens politiske och kulturelle redaktör. På den posten stannade han till 1968 då han efterträdde Stellan Rosén som chefredaktör för tidningen. Han avgick med pension 1973 men fortsatte även därefter som frivillig medarbetare i tidningen ända in på 80-talet. Matts Balgård och hans hustru flyttade från Umeå till Alingsås 1983 och bosatte sig senare i Arboga där han avled den 22 mars 1992.

Matts Balgård innehade en rad förtroendeuppdrag inom folkpartiet. På riksplanet var han vice ordförande i folkpartiets ungdomsförbund 1946-1948, ledamot i partistyrelsen åren 1952-1972 och dessutom aktiv i Liberala studieförbundet där han var ordförande åren 1955-1962.

På det lokala planet verkade han som medlem av drätselkammaren 1949-1958 och ledamot av kommunalfullmäktige och under lång tid vice ordförande i kulturnämnden.

Balgård företrädde folkpartiet som landstingsman 1955-1962 och 1966-1968 samt var ledamot av lasarettsdirektionen och länsmuseets styrelse under en följd av år. Dessutom var han engagerad i Västerbottens Sparbanks styrelse som vice ordförande 1974-1976 och som ordförande 1976-1978.

1937 ingick Matts Balgård äktenskap med kontoristen Märta Örn, född 1911 som dotter till snickaren Herman Örn och hans hustru Elisabet Pettersson i Skövde. I äktenskapet föddes fyra barn, Gunnar född 1938, Sture 1942, Lennart och Kerstin 1946. Märta Balgård avled kort före sin man 1992.

Trots att Balgård som västgöte väl inte ursprungligen hade så stor kännedom om västerbottningarnas egenart kunde han på kort tid sätta sig in i bygdens speciella förhållanden och folkets kynne. Hans övertygelse om nykterhet och frisinne passade väl in och som mångsidig och produktiv publicist kom han att få stor betydelse inte bara i sitt eget län. De frågor som engagerade honom mest var småfolkets problem och kamp mot myndigheter och överhet. Kunskap därom skaffade han sig genom ett flitigt resande runt om i sitt län. Han kom t ex att på 50-talet framträda som en av de första miljödebattörerna i sin kamp mot Vattenfalls exploatering av Norrlandsälvarna. Förutom rent politiska artiklar gjorde han otaliga reportage och kåserier och recenserade gärna skönlitteratur. Hans stora konstnärliga intresse resulterade bl a i skickligt gjorda landskapsteckningar.

Balgårds verksamhet som ledamot i folkpartistyrelsen kännetecknades av stor självständighet, sakligt agerande och starkt engagemang för en förstärkt demokrati.

Matts Balgårds arkiv som omfattar ca 10 hyllmeter handlingar överlämnades 1988 till Forskningsarkivet som gåva genom förmedling av sonen Gunnar. En tilläggsleverans har inkommit efter Matts Balgårds bortgång 1992.

Handlingarna omspänner tidsperioden 1917-1990 och speglar Matts Balgårds olika verksamhetsgrenar och familjens liv genom åren. Hustrun Märtas korrespondens och handlingar med proveniens från hennes föreningsverksamhet ingår.

Arkivalierna har grupperats i sex huvudavdelningar.

I den första med rubriken Personliga handlingar återfinns bl a Matts Balgårds skolbetyg och merithandlingar, 50 års dagböcker, familjens kassaböcker och självdeklarationer.

Serien Manuskript upptas till största delen av manuskript till föredrag och anföranden i olika sammanhang framförallt där Matts Balgård företrätt folkpartiet och nykterhetsrörelsen eller varit engagerad i olika samhällsfrågor som t ex framtidsfrågor och samhällsplanering. I sin ungdom skrev Matts Balgård även en del skönlitteratur, framförallt dikter. Även dessa manuskript finns med.

Korrespondensen är omfattande och rör till största delen Matts Balgårds politiska engagemang, även om en hel del personliga brev ingår.

Vad beträffar Handlingar rörande arkivbildarens verksamhet har de grupperats efter de olika föreningar och styrelser där Matts Balgård varit aktiv. En stor del utgörs av protokollskopior med bilagda handlingar avseende olika beslutande organ inom folkpartiet.

Under rubriken Samlingar finns en pressklippsamling som Matts Balgård själv delat in i olika ämnesområden samt det s k "Pärmarkivet" där Matts Balgård och hans hustru åren 1944-1972 och 1974-1986 ordnat pressklipp , program och inbjudningskort till de evenemang man deltagit i under året, reflektioner kring världshändelser, barns och barnbarns brev och teckningar mm.

Serien Övrigt innehåller enstaka teckningar av Matts Balgård och en del avskrifter ur olika skönlitterära verk samt ett fåtal broschyrer och tryck. Bland samlingarna finns även ett stort antal fotografier från både yrkesliv och familjeliv.

Förbehåll

Vissa handlingar av personlig karaktär, framförallt den personliga korrespondensen, får utnyttjas för seriös forskning endast efter tillstånd av sonen Gunnar Balgård i varje enskilt fall.

Arkivet upprättat av Ingegerd Marell, 1992-11-02
Bild. Handskrift 155

Britt-Marie (Bittan) Bergh Valberg växte upp i Härnösand och utbildade sig under åren 1944-1948 vid Tekniska skolan/Konstfack i Stockholm. Hon startade egen vävateljé i Uppsala 1950 och flyttade 1955 till USA för att prova sin lycka som mattdesigner. I USA kom hon att göra succé med sina egendesignade ryamattor i starka färger. Hon arbetade bl.a. som industridesigner och konsult för Cabin Crafts Inc. och erhöll 1959 American Institute of Decorators Award för framstående prestationer inom heminredning.

Till Sverige återvände Bittan Bergh Valberg 1961 men fann till sin besvikelse att här var tiden inte mogen för hennes nyskapande mattkonst. Hon kom efter återvändandet till Sverige att utföra en del offentliga textila uppdrag bl.a. i kyrkor i Ångermanland och Uppland. Hennes arbete under 1960-1980-talen kom annars mest att innefatta konstnärliga konsult- och ledaruppdrag, bl.a. för KF, Svenskt Färgcentrum samt som chef för Ångermanlands- respektive Stockholms läns hemslöjdsföreningar.

I sin ateljé i hemmet på Lidingö återupptog hon under 1980-talet sitt eget skapande. Här vävde hon framförallt gobelänger, ofta med naturinspirerade motiv. År 2001, vid 75 års ålder, hade hon på Konstnärshuset i Stockholm sin första egna utställning i Sverige. Utställningen väckte uppmärksamhet och åren därpå följde separatutställningar i Falun och Härnösand. Bittan Bergh Valberg avled 2003 strax före sin utställning i barndomsstaden Härnösand.

Arkivet efter Bittan Bergh Valberg är skänkt till Forskningsarkivet av konstvetaren Lena Holger som 2001 utgav en bok om vännen Bittan Bergh Valberg. I det överlämnade arkivet återfinns bl.a. underlagsmaterial till Holgers biografi samt fotomaterial och dokumentationer kring Bergh Valbergs sista utställningar i Sverige. Arkivet innehåller även en omfattande och nära korrespondens mellan Bittan och hennes föräldrar Karl och Majken Bergh.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2011-09-16
Bild. Handskrift 104

Axel Bergenholtz bodde sina första nio år med svenska föräldrar i Buenos Aires. 1939 återvände familjen till Sverige och Arvika där Axel tog studentexamen 1950. Efter utbildning vid Tandläkarhögskolan i Stockholm arbetade han några år som privatpraktiserande tandläkare i Arvika och Stockholm samt som amanuens vid Tandläkarhögskolan i Stockholm.

1957 kom Bergenholtz till Umeå till den då nystartade norrländska tandläkarhögskolan. Han arbetade från början främst inom oral kirurgi men kom med åren att specialisera sig - som en av de första i Sverige - inom ämnet parodontologi (läran om tandlossningssjukdomarna). 1969 blev han odontologie doktor och 1977 professor i parodontologi vid Umeå universitet. Axel Bergenholtz arbetade även några år utomlands som gästforskare i USA och Saudiarabien.

Arkivet efter Axel Bergenholtz består av 3 hyllmeter forsknings- och undervisningsmaterial, merithandlingar, publicerade artiklar och fotografier.

Arkivet upprättat av Cecilia Johnsson, 2009-10-30

Ur innehållsförteckningen

Prosten Georg Bergfors (1882-1975) prästvigdes 1908. Därefter arbetade han, under 1910 - talet och fram till 1922, som präst i Jukkasjärvi lappmarksförsamling och Vittangi kapellförsamling. Efter tiden i övre Norrland återvände han till sitt födelselän Västernorrland, där han fortsatte i kyrkans tjänst.

Utöver sin tjänst i svenska kyrkan, förestod han under åren 1917 - 1919 utbildningen av nomadskollärare och arbetade själv som nomadskolinspektör. Bergfors verkade också som skribent i olika sammanhang. Bland annat skrev han om ämnen som rörde hembygd och hembygdsvård.

Bergfors klippsamling överlämnades av institutionen för ekonomisk historia vid Umeå Universitet i oktober 1994. Den behandlar bl.a. ämnen som vatten- och kärnkraft, fiske, norrlandsproblem och naturvård åren 1930-1975. Huvuddelen av Bergfors arkiv återfinns i Härnösands landsarkiv (enskilda arkiv A:66).

Arkivet upprättat av Anders Johansson, 1997-12-12
Bild. Handskrift 103

Gustaf Bergfors var tandläkare med egen praktik i Örnsköldsvik. Han var även aktiv som antropolog och var 1925 en av stiftarna av Nordiska föreningen för antropologi. Som antropolog gjorde Bergfors bl.a. undersökningsresor bland samer 1924-1926 samt forskningsresor till Polynesien och USA 1927-1928. Han var även korresponderande ledamot av American Anthropological Association. Bergfors har författat ett antal vetenskapliga artiklar bl.a. Odontologiens betydelse för den antropologiska forskningen (1926).

Arkivet efter Gustaf Bergfors är ett material som funnits vid Umeå universitet oförtecknat under en längre tid. Det innehåller främst odontologiska och antropologiska manuskript samt material i form av fotografier och undersökningsprotokoll. Till arkivet hör även viss teknisk utrustning

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2005-09-02

Född in i 1910-talets bruksmiljö i Gästrikland var vidareutbildning ingen självklarhet och än mindre var det det för en kvinna ur Ruts generation. Den ivrigt pockande bildningslusten fick Rut därför tillfredställa på egen hand. Vid sidan av jobbet som hembiträde och senare hemmafru och trebarnsmor engagerar sig Rut i den socialdemokratiska kvinnoklubben, börjar skriva artiklar för Dala-Demokraten och Arbetarbladet och läser böcker hemma i utdragssoffan i köket så fort hon kommer åt.

Efter en svår skilsmässa blir Rut ensam med tre barn som måste försörjas och hon faller tillbaka på hembiträdeslotten när hon 1954 svarar på en annons om en utlyst tjänst som hushållerska hos en änkeman i Hörnefors, Västerbotten. Rut lämnar sitt kära "Svalbo" och de två äldsta sönerna för att på vinst och förlust påbörja ett nytt liv dryga 45 mil hemifrån. Hon gifter om sig, utökar familjen och blir så kvar hos den man hon tagit tjänst hos. Livet fortlöper och genom vad som i dagboken beskrivs som närmast en slump, hamnar Rut som 55-årig sexbarnsmamma på universitetet. Via studier i litteratur- och konstvetenskap når hon slutligen doktorsgraden.

Rut Berggren disputerade vid 69 års ålder inom ämnet idéhistoria med en avhandling om en av den svenska arbetarrörelsens stora pionjärer, Kata Dalström. Dalströms brevväxling med partikamraterna Hjalmar Branting och Fredrik Ström gav upphov till fortsatta studier och fyra år senare utkom Rut med en biografi över fenomenet Kata Dalström - fru och agitator. Efter ytterligare en bokutgivning behandlande hennes barndoms trakter, Forsbacka bruk, fick Berggren till slut igenom utgivningen av de dagböcker hon skrivit sedan 16 års ålder. 2001 kom "Erikas dagbok" vilken bestod av Ruts dagböcker från 1934 fram till året för disputationen 1987. Några år senare kompletterades den med ytterligare en utgåva vilken täckte åren fram till millennieskiftet.

Utgivningen av dagböckerna renderade stor uppmärksamhet och prisades av både press och läsare. Visst fanns det redan dagboksutgåvor från andra kvinnor men de representerade ett helt annat klasskikt. Rut ville med denna utgåva skildra sin egen klass, "som dokument över en svunnen kår - hembiträdeskåren", såsom hon själv uttrycker det. Dagböckerna innehåller dock mycket mer än så. Här finns ett helt liv från tonår till ålderdom. Det är en skildring av Ruts egen generation men samtidigt också både en äldre och en yngre generation i form av föräldrar och barn. På samma gång innehåller dagböckerna ett stycke svensk 1900-talshistoria. Mellan strumpstoppning och passionshistorier ryms aktuella händelser av både lokal och internationell börd. Här berörs den politiska och ekonomiska samhällsutvecklingen, arbetarklassens levnadsförhållanden och läsaren får följa hur den svenska välfärdsmodellen tar form med tv-apparater i vardagsrummen, yambalaja på matbordet och charterresor till soliga destinationer.

Genom livet, i luckorna mellan hushållsarbete, yrkesarbete och familjeliv, har Rut tagit sin undanflykt till dagboken och sina egna tankar. Dagboken som Rut kallar "min tysta vän" har fungerat som en förtrogen vän ända sedan Rut i de övre tonåren började teckna ned sina tankar kring sig själv och sin omgivning.

Rut må under en stor del av sitt liv gått under beteckningen "Hemmafru" men hon är långt ifrån schablonen av en sådan. Bortanför diskbänken har Rut levt ett aktivt liv, sjudande av engagemang och kraft. 2002 tilldelades Rut Berggren Moa Martinson-stipendiet för att ha verkat i Moa Martinsons anda.

Under 2008 har Rut Berggren till Forskningsarkivet tillsammans med sina originaldagböcker även donerat de kassaböcker hon sedan 1955 minutiöst fört över hushållets inkomster och utgifter, forskningsunderlaget till avhandlingen och biografin över Kata Dalström samt en imponerande urklippssamling som täcker in stora delar av Berggrens intressesfär från åren 1940-2001.

Texten författad av: Karin Holmgren 2008-03-28

Efter Ruth Berggrens död 2008 har arkivet utökats med ytterligare dagböcker och klipp samt en omfattande korrespondens. Dagböcker från 1980 och framåt samt familjekorrespondensen är spärrade och tillgängliga för forskning fr.o.m. år 2033.

Arkivet upprättat av Gabriel Runeby, 2014-08-15
Bild. Handskrift 108

del av Umedalens sjukhus

Läkaren Roland Bergling har under en längre tid forskat kring mentalsjukhuset Umedalen och dess historia. Forskningen har resulterat i ett antal artiklar i tidningspress och facklitteratur. Roland Bergling har även de senaste åren i olika sammanhang varit engagerad som föredragshållare, främst kring ämnet Umedalens historia.

De handlingar som överlämnats till Forskningsarkivet består av manuskript och underlagsmaterial till Berglings uppsatser och artiklar. Underlagsmaterialet är i form av kopior av arkivmaterial, klipp och diverse äldre uppsatser kring mentalsjukvården i Västerbotten.

Roland Berglings arkiv består av tre volymer handlingar och materialet är till största delen tillgängligt för forskning.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2005-10-10
Bild. Handskrift 11

Under några år i mitten av 1920-talet fanns i Strömsund, Jämtlands län, en juridisk byrå vid namn Bergs Juridiska Byrå. Företaget drevs som enskild firma av juristen Ragnar Ax:son Berg och var belägen i Kommunalgården i Strömsund. Verksamheten bestod till stor del av inkassouppdrag, konkursutredningar och familjerättsliga ärenden.

Handlingar från verksamheten vid Bergs Juridiska Byrå i Strömsund har förvarats hos Hallströms advokatbyrå i Umeå och överlämnades 1996 till Forskningsarkivet i samband med advokatbyråns donation av sitt arkiv till Umeå universitet.

Ägaren till Bergs Juridiska Byrå var Ragnar Ax:son Berg född 1892 i Strömsund. Efter juridikstudier vid Uppsala universitet återvände Berg till Strömsund 1924 för att där starta egen juridisk verksamhet. Hösten 1925 flyttade Berg till Umeå för en anställning vid Hallströms advokatbyrå. Vid advokatbyrån i Umeå arbetade Ragnar Ax:son Berg i 15 år innan han 1940 med familj flyttade till Stockholm. I Stockholm var Berg verksam vid Svenska Trähus AB som ombudsman och chef för Trähus AB:s fastighetsförvaltning. Ragnar Ax:son Berg avled 1959.

Arkivet efter Bergs Juridiska Byrå innehåller främst juridiska akter (132 st) från verksamheten i Strömsund vid mitten av 1920-talet. Förutom akter från den juridiska byrån återfinns även handlingar efter Ragnar Bergs far förvaltaren Axel Berg (1859 – 1936). Axel Berg var verksam bl.a. som förmyndare i Strömsund och syssloman vid Strömsunds sjukstuga.

Arkivet är tillgängigt för seriös forskning efter avgörande i varje enskilt fall av universitetsbibliotekets chef för avdelningen arkiv och specialsamlingar.
 

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2001-10-11
Bild. Handskrift 47

Johan Ulrik Bjurberg utförde sin livsgärning i Fredrika som församlingens kyrkoherde från 1891 till 1928. Han var född i Burträsk 13/9 1851 av sko- och urmakaren Ulrik B. och Maria Kristinia BergIund. Efter studier bl a vid Fjellstedtska skolan i Uppsala och avlagd examen i lapska språket prästvigdes han för Härnösands stifts lappmarks-församlingar 21/5 1877. Sina första tjänster före den stadigvarande stationeringen i Fredrika hade han i Dorotea och Hotagen i Jämtland. 1877 gifte han sig med Ida Helena Malm, född i Norsjö 17/4 1852, död 18/4 1937 dotter till handl. Erik Mauritz Julius M. och Maria Kristina Grahn. Barn: Max Samuel Alexander, född 18/3 1879, död 5/71961, fortsmäst., skogsförv., gift med Nanny Maria Olivia Vestman, död 10/1 1961. Fosterdotter Selma Maria Helena Hellman, född 10/3 1886, död 25/1 1905.

Johan Bjurberg var en kraftfull och energisk kyrkoherde. Därtill var han siare och skald. Han sammanfattade ofta sina predikningar på vers. Med klar och mäktig stämma sjöng han dem sedan för sina församlingsbor. Ibland skedde det enligt uppgift med sådan kraft att fönsterrutorna klirrade. Ett litet häfte av sådana sammandrag och andra dikter trycktes också i Åsele 1926.

Kyrkoherden blev hela socknens styresman. Han ingrep i stort sett i allt som skedde och ledde utvecklingen framåt med fast hand. Hans sociala patos för församlingens fattiga och missanpassade var synnerligen stort. Han organiserade bl a en hjälporganisation Lappmarkens hjälp- och missionsförening som med stor uppslutning bland sockenborna uträttade storverk. Även ur egen börs var han snar att hjälpa, när någon hamnade i svårigheter. För nykterheten arbetade han också oförtrutet och med stor framgång. Under en tioårsperiod runt sekelskiftet anhölls endast två personer för fylleri inom Fredrika. I sin berättelse härom kunde Bjurberg samtidigt belåtet tillägga att dessa två var hemmahörande i andra församlingar.

Över sitt flitiga arbete och liv förde Johan Bjurberg anteckningar i form av en dagbokssvit. Den börjar 1887 och avslutas först när pennan bokstavligen föll ur hans hand en månad före hans död i Umeå som pensionär 23/3 1931.

Böckerna är genomgående numrerade och den sista har nummer 312. I dagböckerna får man följa alla hans kyrkliga förrättningar, hans resor och olika inkvarteringar i byarna. I dem antecknar han detaljerna i hela den omfattande lånerörelse han bedrev för att hjälpa sin sockenbor. Livet i hemmet och de praktiska sysslorna i jordbruket och skogen bokförs även noga. Sin bibelläsning och de böner som följde honom i alla livets skiften noterar han också ingående. Bjurbergs arkiv, som fram till 1983 bevarats hos släktingar i Bjurholm, innehåller förutom dagböckerna även kyrkoherdens hela svit av ämbetsskrivelser i kopieform. De 58 kopieböckerna löper strikt kronologiskt från 1891 till 1928, då Bjurberg lämnade sin församling vid 77 års ålder. Ett antal kvittensböcker och kassajournaler rörande skogsmedel och andra förvaltningsuppdrag finns också, samt dessutom journaler under några år över avgångna telefonsamtal från prästgården. I dessa bokförs även noga vad samtalen handlat om. Ett studium av det bjurbergska arkivet kommer att ge forskaren en fullödig bild av hur en lapplandssocken sköttes under decennierna kring sekelskiftet i såväl andligt som världsligt avseende. Därtill kommer man att möta en prästman med en originell framtoning, mycket stor duglighet och försedd med en brinnande tro, som han med lyrisk kraft kunde förmedla till sina medmänniskor.

Bild. Handskrift 147

Jörgen Björklund var docent och universitetslektor vid Institutionen för ekonomisk historia vid Umeå universitet. Han var uppväxt på Frånö, dåvarande Gudmundrå församling, numera Kramfors kommun.

Björklund inledde sina akademiska studier vid Umeå universitet senare delen av 1960‐talet. Sin första anställning som 3:dje amanuens fick han hösten 1970. Hösten 1972 inledde han sina doktorsstudier som 1976 resulterade i avhandlingen Strejk, förhandling, avtal: Facklig aktivitet, arbets‐ och levnadsvillkor bland sågverksarbetare i Västernorrland 1875‐1914.
Jörgen Björklund var under hela sitt yrkesverksamma liv knuten till Institutionen för ekonomisk historia i olika befattningar, under 1970‐80‐tal som forskningsassistent/högskolelektor, från slutet av 1980 och fram till sin död även tidvis t.f. professor.

Jörgen Björklund har publicerat sig och deltagit i flera betydande forskningsprojekt som företrädesvis gällt nordsvenska och nordeuropeiska ekonomisk‐historiska förhållanden. Som exempel kan nämnas: SCA 50 år: studier kring ett storföretag och dess föregångare. (1979). Han deltog även med bidrag i historiken om Försvarets Materielverk med titeln: FFV:s regionala struktur: beredskapsskäl, lokaliseringspolitik eller företagsekonomisk rationalitet? (1993). Deltog även i publicerandet av flera större norrländska stadsmonografier som Östersunds historia. Del 3 (1986). Boden: fästningen, garnisonen, samhället. (1990). Sundsvalls historia Del 2, (1997). Men framförallt, som kommen från nedre Ådalen och dess historiskt omfattande skogsindustri, kom Jörgen Björklund att ägna sin forskning åt skogen, skogsarbetet och skogsindustrin. Speciellt den skogsexploatering (timmerfronten) som tog sin början under 1800‐talet i södra delarna av Sverige för att avslutats i nordfinskt och på ryskt område vid tiden för första världskriget. Som exempel kan nämnas: Skogsutnyttjandefronten och dess tekniska och politiska förutsättningar. (1992). Den nordeuropeiska timmergränsen i Sverige och Ryssland. (1998). Samt postumt utgivna: Sågverkseldorado vid Vita Havet: Svenska investeringar i Tsarryssland 1890‐1917 (2003).

Jörgen Björklunds arkiv omfattar ca fem hyllmeter. Arkivet innehåller framförallt excerpter, bearbetade källor och kopior från svenska och europeiska arkiv som berör ovan beskrivna forskningsområden.

Arkivet upprättat av Cuno Bernhardsson, 2011-05-02

Yngve Karl Erik Bohman var född 1910 i Älvsbyn, Norrbottens län, som son till kyrkoherden Erik Gustaf Bohman. Fadern avslutade sin prästtjänst 1948 som kyrkoherde i Hammerdal och tillika kontraktsprost i Ströms kontrakt i Jämtlands län. Sonen Yngve studerade i Östersund och avlade studentexamen i Uppsala 1929. Efter teologiska studier vid Uppsala universitet prästvigdes han i Härnösand 1935. Han tjänstgjorde i bl. a. Härnösand, Alnö och Arnäs innan han 1942 utnämndes till komminister i Älvros och sedermera i Åsarne 1951. Till Hammerdal kom han som kyrkoherde 1961 liksom sin far och 1969 utnämndes även han till kontraktsprost i Ströms kontrakt. Efter sin pensionering 1975 bodde Yngve Bohman kvar i Hammerdal ytterligare tjugo år som aktiv pensionär.

Yngve Bohman var en uppskattad skribent och debattör i ett stort antal tidningar och tidskrifter alltsedan ungdomsåren. Det klipparkiv, som här förtecknas, innehåller hans publicerade bidrag i kronologisk ordning alltifrån 1936 - 1993. De nio klippböckerna har han själv ordnat och artiklarna är noggrant lokaliserade och daterade. Samlingen kan därför med stor sannolikhet sägas vara helt komplett.

Yngve Bohman medarbetade i ett stort antal tidningar. Hans artiklar spänner över ett vitt fält från rent skönlitterära bidrag och bokrecensioner till inlägg i den kyrkliga debatten och aktuell dagspolitik. Hans språkrör från ungdomsåren var Reformatorn  och Polstjärnan, båda med anknytning till nykterhetsrörelsen. Efterhand öppnade också bl.a. Vår Kyrka, Svenska Kyrkans Missionstidning, Svensk Kyrkotidning, Svenska Journalen och Församlingsbladet, (utg. av Svenska Kyrkans Diakonistyrelse), sina spalter. I Östersunds-Posten  och Länstidningen  (Östersund) var han också en flitig skribent. Hans huvudorgan kan dock sägas vara Härnösands stiftstidning, Vårt stift, där han i varje nummer under en lång följd av år hade en egen stående krönika. Han gjorde även inlägg och kommentarer i stockholmspressen när han fann det vara befogat.

Arkivet donerades till Forskningsarkivet i januari 1997 av Yngve Bohmans efterlevande maka Fru  Karin Bohman, Hammerdal. I januari 1998 överlämnades ett par mindre kompletteringar. Initiativtagare till gåvan var kontraktsadjunkten i Ströms kontrakt Erik-Oscar Oscarsson, Hoting.

Arkivet består av 3 kapslar och omfattar ca 0,3 hyllmeter.

Arkivet upprättat av Karin Snellman , 1998-04-20
Bild. Handskrift 115

Lars-Erik Borgegård

Lars-Erik Borgegård föddes i Falun 1941. Han studerade kulturgeografi vid Umeå universitet och disputerade 1973 med avhandlingen ”Tjärhanteringen i Västerbottens län under 1800-talets senare hälft”.  1976-1991 arbetade han vid Statens institut för bostadsforskning i Gävle. Till Umeå universitet och Geografiska institutionen återvände han i början på 1990-talet. 1994 flyttade han till Gävle och det då nystartade Institutet för bostads- och urbanforskning. Borgegård utnämndes 1999 till professor i kulturgeografi vid Uppsala universitet. Lars-Erik Borgegård avled i Gävle år 2003.

Arkivet efter Lars-Erik Borgegård innehåller främst forskningsmaterial från hans tid vid Umeå universitet.

Arkivet upprättat av Cuno Bernhardsson, 2011-11-15

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2019-02-15

Anders Brännström föddes 12/11 1920 i Skellefteå landsförsamling. Hans föräldrar var disponenten
på Bureå såg Johan Brännström och Maria Forsman.

Brännström tjänstgjorde som kapten på Kungl Västerbottens regemente när han 1956 förordnades
som civilförsvarsdirektör i Västerbottens län och 1971 till försvarsdirektör i samma län.
Arkivet består av tre huvudavdelningar:
Kartläggning av krigshandlingar och försvarsåtgärder under Vietnamkriget är den största
och omfattar 7 volymer. Vid sidan av tjänsten skulle han på uppdrag av Kungl Civilförsvarsstyrelsen,
kartlägga krigshandlingar och försvarsåtgärder under Vietnamkriget som har intresse ur
civilförsvarssynpunkt.
De två andra, Andra världskriget och Atominformation, omfattar tillsammans endast två
volymer.

Arkivet upprättat av Anders Lindberg, 2002-01-25
Bild. Handskrift 150

Fredrik Burgman var journalist, radioröst och författare från Holmsund i Västerbotten. Burgman medarbetade i Västerbottens Folkblad 1949-1966 och vid Sveriges Radio 1966-1985.

Framförallt gjorde han sig känd som radiokåsör, på senare år inte minst från den s.k ljugarbänken vid Himmelska fridens torg i Holmsund. Burgman medverkade även i TV-programmet ”Riksblandning” i början av 70-talet och han var också värd för programmet Sommar i Sveriges Radio under tio säsonger (första gången 1966 och sista 1985). Burgman skrev även flera böcker och kåserisamlingar.

Arkivet är ca 1/2 hyllmeter och består främst av manus till radioprogram och kåserier.

Arkivet upprättat av Gabriel Runeby, 2011-06-07
Bild. Handskrift 113

Erik Bylund var född i Luleå 1922 och avled i Sävar 2005. Efter studentexamen i Luleå gick flyttlasset söderut till universitetsstaden Uppsala där Bylund via studier inom området humaniora slutligen hamnade på universitetets geografiska institution. Det var där han 1956 lade fram sin numera klassiska avhandling "Koloniseringen av Pite Lappmark t.o.m. år 1867". Som sin handledare hade han Gerd Enequist, kulturgeograf och därtill Uppsala universitets första kvinnliga professor. Liksom Enequist, vilken även hon härstammade från Luleå, bedrev Bylund sin forskning till stor del med fokus på Norra Norrland. Avhandlingen om Piteå lappmark föregicks av den drygt tio år äldre studien "Glommersträsk by" med vilken Erik Bylunds forskning om lappmarken tog sin början. Piteå lappmark, och då särskilt Arvidsjaur socken, är ett område Bylund vid ett flertal tillfällen återkommit till i sin forskning. Det är även från dessa trakter som merparten av forskningsunderlaget i Bylunds arkiv härstammar.

När Norrland slutligen fick sitt eget universitet, genom etableringen i Umeå 1965, kom Bylund att bli en av de första professorerna och han blev också den som byggde upp den geografiska institutionen vid universitetet. Han var en av initiativtagarna till Centrum för regionalvetenskap i Umeå (CERUM) och kom att inneha tjänsten som professor i kulturgeografi fram till sin pensionering 1988.

Bylund har ända sedan tiden som docent vid Uppsala universitet på 1940-talet varit Norrlandsregionen trogen. Han var en av regionens starkaste förkämpar och med sin forskning om glesbygden och problematiken kring avfolkningen av inlandet blev han känd som "Norrlandsprofessorn".

Vid sidan av sin roll som professor tog sig vurmen för rikets norra del även uttryck genom andra uppdrag. I nära 20 år innehade Bylund positionen som Preses för Kungl. Skytteanska Samfundet, där han bland annat drev igenom det s.k. Luleälvsprojektet under 1990-talet, och i nästan lika många år satt han på ordförandeposten i Norrlandsförbundet. Även inom föreningslivet var Bylund aktiv, bland annat som ordförande för Umeå musiksällskap och aktiv medlem i Sävars Musik- och teaterförening. Bylund var under en tid även prorektor vid Umeå universitet.

Det samlade arkivmaterialet efter Erik Bylund sträcker sig över tre hyllmeter och består av egenproducerade verk, handlingar rörande den egna verksamheten vid de båda universiteten, korrespondens samt en mindre del originalarkivalier vilka utgjort underlag till den egna forskningen.

Arkivet upprättat av Karin Holmgren, 2008-06-05
Bild. Handskrift 69

Olof Bæckström (1887 - 1937) blev 1923 geolog och sedermera chefsgeolog vid Centralgruppens Emissionsaktiebolag, senare Bolidens Gruvaktiebolag. Han var född i Karlskrona som son till marinläkaren Johan Fredrik Bæckström och Helena Christina Gyllander. Han studerade vid Uppsala universitet och avlade där licentiatexamen i geologi med mineralogi 1915. Före anställningen i Boliden studerade han järngruvor i Värmland, ffa Persberg och Finnmossen, samt undersökte som gruvgeolog Ånimskogs mangangruvor. I Aktiebolaget Jungners Kalicement var han en tid anställd som kemisk-teknisk expert och utredde där förhållandet mellan sulfid- och järnmalmer i Dannemora gruvor.

I Boliden ledde Bæckström företagets malmletning, som under hans tid hastigt utvecklades och bedrevs i mycket stor skala. Alla dåtidens moderna geofysiska hjälpmedel kom till användning, i första hand dock de elektriska malmletningsmetoderna. Resultaten av Bæckströms projekteringsverksamhet blev mycket betydande. Ett stort antal fyndigheter påträffades i Skelleftefältet, i fjällen och i det norrbottniska urbergsområdet. Av Olof Bæckströms vetenskapliga arbeten utgavs bl.a. "Petrographische Beschreibung einiger Basalte von Patagonien, Westantarktika und den Süd-Sandwich-Inseln" (1915) och "Berggrundskarta över Skelleftefältet" (tills. med Arvid Högbom, 1935).

Nedanstående förteckning över Olof Bæckströms arkiv har till sina huvuddelar upprättats av förste bibliotekarien FD Sten G. Lindberg, Stockholm. Samlingen, som utgör Bæckströms privata tjänstehandlingar, har förvarats i släktens ägo innan den i februari 1997 donerades till Umeå universitet av Sten G. Lindberg och hans hustru Ingrid f. Bæckström, brorsdotter till Olof Bæckström.

Arkivet omfattar 9 kapslar på tillsammans ca 0,8 hyllmeter.

Arkivet upprättat av Karin Snellman, 1997-09-29

1966 donerades förre riksantikvarien Sigurd Curmans boksamling till Umeå universitetsbibliotek. Samlingen innehåller främst konst, arkitektur, historia och topografi. Till samlingen hör en handskriven kortkatalog som idag förvaras vid Forskningsarkivet.


Eva Dahlstedt föddes på Mölnbacka Bruk i Värmland 1883, dotter till kaptenen och disponenten greve Adolf Mörner och hans hustru Anna Rundgren. Eva började studera till läkare och tog 1907 en medicine kandidatexamen. Under sina läkarstudier i Uppsala träffade hon läkarstudenten Helge Dahlstedt (se Handskrift 29) som hon kom att gifta sig med i mars 1908.

Eva Dahlstedt fortsatte med sina läkarstudier samtidigt som familjen växte. Hon arbetade under en tid som amanuens på ögonkliniken på Serafimerlasarettet i Stockholm. Fem söner föddes i äktenskapet och Eva övergav så småningom sina planer på att bli läkare. I stället kom hon att lägga all sin energi på familjen och att stötta sin make Helge i hans arbete som sanatorieläkare.
1917 flyttade familjen till Sandträsk i Norrbotten där Helge blivit överläkare på Norrbottens läns tuberkulossjukhus. Två år senare gick flytten till Österåsens sanatorium utanför Sollefteå där Helge erhållit tjänsten som överläkare. I överläkarevillan på Österåsens sanatorium bodde familjen Dahlstedt från 1919 fram till Helges pensionering 1951. Under sin tid på Österåsen gjorde Helge och Eva sig kända för sitt sociala och kulturella engagemang samt deras stora intresse för bygden. Av många patienter och vänner kallades de allmänt för ”pappa Helge” och ”mamma Eva”. De hade båda ett stort konstintresse och tillsammans byggde de upp en imponerande samling av samtidskonst. I deras stora umgängeskrets fanns även många konstnärer, författare och musiker.

Efter Helges pensionering 1951 flyttade Helge och Eva Dahlstedt till Helges födelsebygd Vilhelmina, där kom Eva att få tid för sitt stora intresse för släktforskning. Hennes genealogiska forskning var ambitiös och många var de arkiv, museer och privatpersoner som Eva kom att ta kontakt med i sitt arbete att utforska sin släkts historia.

Eva Dahlstedt avled i Vilhelmina 1972 och hennes stora genealogiska forskningsmaterial kom enligt testamente att ärvas av sonsonen Gullik Dahlstedt. Materialet kom 1989 att överföras till Umeå universitetsbibliotek som en arkivdeposition. 2014 donerades materialet till Forskningsarkivet och hennes arkiv har nu blivit ordnat och förtecknat.
Arkivet efter Eva Dahlstedt är 7,5 hyllmeter och består till största delen av hennes genealogiska forskning, framförallt i släkterna Maule, Rundgren och Mörner. I Eva Dahlstedts arkiv återfinns även en del personliga handlingar, korrespondens, egna och andras manuskript samt fotografier.

Arkivet är fritt tillgängligt för forskning.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2016-05-18
Bild. Handskrift 70

Karl-Hampus Dahlstedt 1965

Karl-Hampus Dahlstedt föddes i Stockholm 1917 men växte upp i Ådalen på Österåsens sanatorium där hans far - Helge Dahlstedt - var överläkare.

Efter studier i Härnösand, Paris och Uppsala disputerade Karl-Hampus Dahlstedt 1950 vid Uppsala universitet med avhandlingen Det svenska Vilhelminamålet. Språkgeografiska studier över ett norrländskt nybyggarmål och dess granndialekter . Vid Uppsala universitet arbetade han sedan som docent och universitetslektor i Nordiska språk fram till 1967 då han tillträdde en professur i allmän språkvetenskap vid Stockholms universitet. 1969 lämnade han Stockholm för att vid Umeå universitet bli professor i allmän språkvetenskap. En tjänst som han innehade till sin pensionering 1982. Karl-Hampus Dahlstedt avled 1996 efter en längre tids sjukdom.

Karl-Hampus Dahlstedt räknas till de stora Norrlandsforskarna. Han var främst aktiv som språkforskare men verkade även i stort för det norrländska kulturlivet. Han deltog även flitigt i den svenska samhällsdebatten och tidigt engagerade han sig bl.a. för det blivande universitetet i Umeå. Under 1950-talet var han även aktiv vid bildandet av Folkmåls- och folkminnesinstitutet för Övre Norrland (FFÖN) samt Kungliga Skytteanska Samfundet.

Som språkforskare har Karl-Hampus Dahlstedt främst verkat inom dialektologi samt sociolingvistik, men även inom forskningsområden som semantik, namnforskning och språkvård är Karl-Hampus Dahlstedt ett känt namn. Dahlstedt var bl.a. under åren 1968 – 1983 knuten till Svenska språknämnden.

Dahlstedts vetenskapliga arbeten har genom åren resulterat i ett stort antal publikationer bl.a. Det svenska Vilhelminamålet (del 1-2), Främmande ord i nusvenskan , Massmedierna och språket samt utgivningarna av ordboken Våra vanligaste främmande ord. Bland Karl-Hampus Dahlstedt publikationer finns även diktverk och prosa. En sammanställning över Dahlstedts samtliga publikationer mellan åren 1936 – 1986 finns samlade i boken Från Quartier Latin till Grisbacka utgiven i samband med Dahlstedts 70-årsdag 1987.

Arkivet efter Karl-Hampus Dahlstedt rymmer 4 hyllmeter handlingar. Volymmässigt störst är konferenshandlingar och korrespondens. Korrespondensen rör främst Dahlstedts vetenskapliga arbeten men även familjekorrespondens ingår i arkivet.

Med Karl-Hampus Dahlstedts arkiv kompletterar nu Forskningsarkivet sin handskriftssamling med en tredje generation av familjen Dahlstedt. Sedan tidigare finns här arkivet efter fadern Helge Dahlstedt (Handskrift 29), modern Eva Dahlstedt (Handskrift 65) samt farfadern Lars Dahlstedt (Handskrift 77).

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2001-01-30

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström och Anders Johansson,
Bild. Handskrift 137

Sven Dillner föddes i Stockholm där han bodde med sina syskon och familj. Fadern dog redan 1909, när Sven var 10 år gammal. Modern Tyra fick ansvaret att själv fostra upp de fyra sönerna.

Efter läroverksexamen 1918 började Dillner på Kungliga Skogshögskolan. Här tog han 1924 jägmästarexamen och försörjde sig under ett antal år med tillfälliga arbeten som stämpling, skogstaxering m.m. Han arbetade troligtvis hos brodern Carl som arbetade för Domänverket i Stensele/Storuman i Västerbotten.

År 1926 anställdes Sven Dillner av Mo & Domsjö AB och då på företagets förvaltning i Lycksele. År 1949 skedde en omorganisation inom koncernen varvid familjen bosatte sig i Umeå. Sven Dillner blev biträdande skogschef inom koncernens norra region, en tjänst som han innehade till sin pensionering 1964.

År 1932 gifte han sig med Anna, född Bergstedt (1908-2008) med henne fick han tre söner.
Dillner var en hängiven sportfiskare och var under en lång period ordförande i Västerbottens sportfiskeklubb.

Sven Dillner förde noggranna räkenskapsböcker över inkomster och utgifter under större delen av sin levnad. Arkivet efter Sven Dillner innehåller en nästan komplett serie kassaböcker förda från mitten av 1920-talet fram till Dillners död 1970.

Arkivet upprättat av Cuno Bernhardsson, 2008-11-12

Första sidan ur Johannes Eklunds manuskript

Johannes Eklund (1890-1954), Lappska ordlistan i K.B. Wiklunds lärobok jämförd med Jukkasjärvidialekten. Maskinskrift.

2012-08-09
Bild. Handskrift 130

Elsi Ekstedt föddes i Jönköping 1931 och har sedan slutet av 1950-talet arbetat som bibliotekarie. Efter arbeten vid bl.a. Carolina Rediviva och Uppsala stadsbibliotek kom Elsi Ekstedt 1974 till Umeå där blev hon blev länsbibliotekarie och ansvarig för länsbiblioteksverksamheten i Västerbotten.

Elsi Ekstedt har under sin tid som länsbibliotekarie bl.a. verkat för en bibliotekarieutbildning i Norrland, inrättandet av ett depåbibliotek i Umeå samt varit delaktig i tillkomsten av SVAR (Svensk Arkivinformation i Ramsele). Elsi Ekstedt har tilldelats ett flertal priser för sitt engagemang inom folkbildning och kultur och blev 1999 hedersdoktor vid Umeå universitet.

Det arkiv som Elsi Ekstedt lämnat till Forskningsarkivet består främst av manuskript och sammanställningar av artiklar och uppsatser som hon skrivit. Även samlade artiklar kring Elsi Ekstedt verksamhet inom biblioteks- och arkivvärlden ingår i arkivet.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2008-06-12
Bild. Handskrift 129

Jan Ekstedt - professor em. i neurologi - var verksam vid Umeå universitet åren 1974-1996.
Han föddes i Jönköping 1931, studerade till läkare och tog läkarexamen 1959. Medicine doktor blev han vid Uppsala universitet 1964 med en avhandling om elektromyografisk avledningsteknik, en teknik användbar inom framförallt neurologin.

Ekstedt arbetade under åren 1956-1967 vid Farmakologiska institutionen vid Uppsala universitet och var 1967-1970 forskningschef vid Pharmacia i Uppsala. 1974 kom Jan Ekstedt till Umeå där han 1977 blev professor vid Institutionen för neurologi, en tjänst han innehade fram till sin pensionering.

Jan Ekstedt har under sin tid i Umeå bl.a. varit initiativtagare till byggandet av Björkgården - en neurologisk rehabiliteringsenhet i Sävar. Han har även medverkat till skapandet av en liknande rehabiliteringsanläggning i Etiopien - Grarbet Ledukeman.

Etiopienanläggningen var ett resultat av det internationella samarbetsprojektet Butajira Neuro (se projektarkiv 1) som Jan Ekstedt drev under åren 1983-1996. Ett annat av Jan Ekstedt större arbetsprojekt har varit den som generalsekreterare för den riksomfattande neurologiska upplysningskampanjen Hjärnåret 1999. Vid sidan om den medicinska forskningen har Ekstedt även verkat för en högre musikutbildning i Umeå (Pro Musica) samt under många år varit ordförande i Umeå musiksällskap.

Arkivet efter Jan Ekstedt är ca 1,5 hyllmeter och innehåller material i form av manuskript till uppsatser, avhandling och föreläsningar. Här återfinns även korrespondens och material kring projekt där Ekstedt varit engagerad. Bland arkivmaterialet finns även handlingar kring jubiléer, musikforskning och diverse musikevenemang.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2008-06-24
Bild. Handskrift 124

Claes-Christian Elert var verksam som språkforskare med inriktning mot fonetik. Han föddes i Stockholm 1923 och blev fil dr i nordiska språk 1964. Under åren 1961-1968 var han universitetslektor och docent vid Stockholms universitet. Han har forskat och undervisat i nordiska språk, allmän språkvetenskap och fonetik. I USA har han varit verksam vid Georgetown University, Washington DC (1951-1953) samt University of Minnesota, Minneapolis (Gästprofessur 1968-1969)

Till Umeå universitet kom han 1969 som professor i fonetik. En tjänst som han innehade till sin pensionering 1988. Sedan 1994 är Elert bosatt i Stockholm där han fortsatt arbeta med forskningsprojekt inom fonetik och lingvistik vid Stockholms universitet och Kungl. Tekniska Högskolan. År 2006 tilldelades Elert Svenska Akademiens språkforskarpris.

Bland Claes-Christian Elerts utgivna böcker kan nämnas: Allmän och svensk fonetik (1966), Ljud och ord i svenskan (1970) samt Ljud och ord i svenskan 2 (1981). Han har även skrivit ett flertal biografiska artiklar om språkvetenskapsmän och språkvetenskapens historia i Nationalencyklopedin (1989-95).

Arkivet efter Claes-Christian Elert består av 14 volymer och innehåller främst Elerts manuskript till föreläsningar och vetenskapliga artiklar samt korrespondens.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2008-08-21
Bild. Handskrift 136

Leander Engström föddes i Ytterhogdal i Härjedalen 1886 och kom i början av 1900-talet att etablera sig som konstnär. Hans målningar hade ofta motiv hämtade från Lappland i form av färgstarka, expressionistiska vildmarksskildringar. Leander Engström räknas tillsammans med Helmer Osslund (se handskrift 55) som en av de stora norrlandsskildrarna i svensk konst.
Handskrift 55. Konstnären Helmer Osslunds arkiv

Leander Engström fick sin konstnärliga utbildning vid Konstnärsförbundets skola i Stockholm 1907, samt som elev till Henri Matisse i Paris 1909. Engström debuterade tillsammans med andra Matisseelever i gruppen "De unga" i den uppmärksammade utställningen på Hallins konsthandel i Stockholm 1909.

Leander Engström gifte sig 1913 med Maria Edlund och fick 1914 tvillingsönerna Tord och Kjell. Sönerna Tord och Kjell Leander-Engström kom även de att utbilda sig till konstnärer.

Under en stor del av sitt liv reste Leander Engström runt i den norrländska fjällvärlden och målade. Ett av favoritresmålen var Abisko, där han även kom att bygga sig ett hus. Under några år i början av 1920-talet vistades han periodvis i Italien där han fann ny inspiration och en ny motivvärld. Leander Engström avled efter kort tids sjukdom i Stockholm 1927.

Arkivet efter Leander Engström, hustrun Maria Leander-Engström samt sönerna Tord och Kjell Leander-Engström består av en arkivvolym med handlingar som har tillhört släktingar till Maria Leander-Engström. Materialet skänktes våren 2008 till Forskningsarkivet för att ingå i universitetets handskriftssamling.

Forskningsarkivet har ytterligare arkivmaterial efter familjen Leander Engström i överläkaren och konstsamlaren Helge Dahlstedts arkiv (se handskrift 29). Här återfinns ett stort antal brev, fotografier och minnesskildringar av Leander Engström med familj.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2008-08-07
Bild. Handskrift 67

Gösta Eriksson föddes i Ronneby den 11 oktober 1892. Efter studentexamen i Växjö bedrev han medicinska studier i Lund och blev där med lic 1922. Han hade sedan förordnanden som hospitalsläkare i Säter, Växjö och Lund innan han kom som t f överläkare till Furunäsets sjukhus i Piteå där han sedermera blev överläkare. Under sin tid i Norrbotten engagerade han sig vid sidan av tjänsten flitigt i frågor som berörde mentalsjukvården i allmänhet.

Vid starten av Umedalens mentalsjukhus i Umeå 1934 blev han dess förste chef och överläkare. Gösta Eriksson innehade denna befattning till år 1956, då han avgick p g a ohälsa.

Den 28 mars 1962 avled han i Umeå.

I äldre tid användes ofta långbad som behandlingsmetod vid sinnessjukhusen vilket doktor Eriksson tidigt blev skeptisk emot. Han avskaffade metoden som chef vid Furunäsets sjukhus och införde där istället arbetsterapin som behandlingsform vilket till en början väckte uppseende och förvåning men snart visade sig vara effektivt.

Familjevård var en vårdform som Eriksson praktiserade som chef för Umedalen, vilket gav hans patienter en smidig övergång från sjukhuset till normalt liv.

På mentalsjukhusen var det också en hård kamp mot tuberkulosen. Dödligheten i denna sjukdom var mycket hög i början på 30-talet. Men tack vare bättre diagnostiska och terapeutiska metoder förbättrades situationen vid Umedalens sjukhus.

Under sin chefstid på Umedalen engagerade sig Gösta Eriksson starkt för sin personal, bl a intresserade han sig mycket för de anställdas fortbildning och trivselskapande sammankomster. Julfesterna på Umedalen blev t ex mycket omtyckta.

Gösta Eriksson var musikaliskt intresserad och verkade under några år som ordförande i Umeå musiksällskap. Han var också ordförande i Umeå landsförsamlings Röda korskrets och innehade en del kommunala uppdrag, bl a som ledamot av Umeå kommuns hälsovårdsnämnd. Bland de organisationer och föreningar han i övrigt tillhörde kan särskilt nämnas Frimurarorden, där han spelade en ledande roll.

Sedan Umedalen övergått i privat ägo på 1980-talet översändes överläkare Gösta Erikssons klippsamling till stadsbiblioteket varifrån den sedan övertagits av universitetsbiblioteket och ingår nu i Forskningsarkivets handskriftsamling som nummer 67. Klippsamlingen består av fyra bundna klippböcker med tidningsartiklar angående mentalsjukvård i allmänhet omfattande tiden 1931 - 1941 och tolv band med tidningsartiklar rörande Umedalens sjukhus åren 1929 - 1959

Band nummer 10 med klipp från delar av åren 1949 och 1950 saknas.

Från Gösta Erikssons döttrar har 1992 inkommit ytterligare material med proveniens från överläkare Eriksson. I huvudsak rör det sig om fotografier, enstaka brev och manuskript till anföranden av Gösta Eriksson.

Umedalens sjukhus arkiv förvaras sedan 1989 av landsarkivet i Härnösand

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1996-06-05
Bild. Handskrift 89

Jon Erik Erikssons efterlämnade handlingar

Jon Erik Eriksson föddes i Lena församling i Uppland 1873. Efter att som ung ha tagit värvning inom armén och flottan och företagit arbetsresor kom han i 30-årsåldern till Norsjöbygden där han gifte sig med Hulda Öhman. De tre sönerna Baltzar, Fritjof och Karl föds i nämnd ordning 1906, 1907 och 1908. Arbetet bestod av malmletning och diversearbeten. Kortare tider vistades han också i Jukkasjärvi och emigrerade till Canada 1921, varifrån han återkom fem år senare. Han dog 1947.

Eriksson var en stor levnadskonstnär, beläst och bildad och efterlämnade en omfattande samling manuskript till både prosatexter och dikter. En mindre samling av dikterna hade också publicerats. Elva dikter av Jon Erik Eriksson (Luleå 1935).
Arkivet innehåller manuskript till dikter (två volymer) och prosatexter (en volym), de flesta från åren 1933 - 1935 samt en del personliga handlingar och korrespondens. Enstaka handlingar med proveniens från sönerna fanns också i materialet, dessa har överförts till handskrifterna 93 (Frithiof Örngrim) och 94 (Karl Örngrim) Handlingarna återfanns i en hemsnickrad koffert vid en vindsröjning i Erikssons hus i Lillberg, Norsjö för ett femtontal år sedan och är nu tillgängliga för forskning.

Handskrift 93. Författaren Frithjof Örngrims arkiv

Handskrift 94. Redaktören och författaren Karl Örngrims arkiv

Erikssons liv och diktning har behandlats i en C-uppsats vid institutionen för Kultur och medier vt 2003; Inga-Britt Hultmar, I livets kära eviga lek, Jon Erik Erikssons liv - Amerikakofferten berättar.

Arkivet upprättat av Anders Lindberg, 2004-05-04
Bild. Handskrift 75

Thorsten Jonsson (1910 - 1950)  föddes i Hörnsjö, Nordmaling, där fadern Georg Jonsson var föreståndare för lanthandeln. Föräldrarna var aktiva medlemmar i Evangeliska fosterlandsstiftelsen och redan efter några år flyttade familjen till Umeå, där Georg Jonsson blev föreståndare för EFS:s bokhandel.1928 tog Thorsten Jonsson studenten med fina betyg och sedan blev det högskolestudier i Stockholm men också eget författarskap inriktat på lyrik samt diverse översättningsuppdrag.
Som nybliven fil.kand. anställdes han på högertidningen Umebladet , där han var en flitig medarbetare under två år. Han fortsatte sin journalistbana i Stockholm på tidskrifterna Frihet och Tiden 1935 - 1938 och som redaktör vid Bonniers konversationslexikon 1938 - 1942 och Det Bästa 1942 - 1943. Thorsten Jonsson var Dagens Nyheters korrespondent i New York 1943 - 1946 och var därefter knuten till tidningens kulturredaktion, vars chef han blev 1948.

Hans debutverk var diktsamlingen Utflykt (1933) som innehåller både finstämda naturdikter och kärleksdikter. 1938 utkom nästa diktsamling Som ett träd. Samma år publicerade han också en norrländsk litteraturstudie Stor-Norrland och litteraturen där han ville påvisa ett samband mellan den ekonomiska och sociala utvecklingen i Norrland och den norrländska litteraturens egenart. Thorsten Jonssons första novellsamling hette Som det brukar vara (1939) där han förmedlar intensiva bilder av västerbottniskt liv. I novellsamlingen Fly till vatten och morgon (1941) skildrar han svensk kriminalitet. Den var resultatet av ett samarbete med läkaren Gunnar Inghe och kan delvis ses som ett inlägg i en kriminologisk debatt. Jonssons enda roman Konvoj utkom 1947. Den handlar i yttre hänseende om en konvojresa över Atlanten. och beskriver människors utsatthet i vardagen. I den sista, ofullbordade och postumt utgivna novellsamlingen Dimman från havet (1950) är händelserna förlagda till amerikansk miljö.
Vid sidan av den skönlitterära verksamheten var Jonsson översättare, bl a av Hemingway, vars hårdkokta stil utgjorde en stilistisk förebild för honom i hans två första novellsamlingar.

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 2001-04-03

Vid Etnologiska institutionen, Umeå universitet har en systematisk insamling av tidningsklipp bedrivits under åren 1981-1990. Genom professor Phebe Fjällström har även en samling klipp från 1970-talet tillförts samlingen.

För sökning i materialet har ett kortregister lagts upp med sökord i alfabetisk ordning. Upprättat vid Etnologiska institutionen, Umeå universitet, av FK Kjell Nygren 1983-1990.

Materialet är främst hämtat ur följande tidningar:

Västerbottens-Kuriren
Västerbottens Folkblad
Dagens Nyheter
Svenska Dagbladet
Nya Norrland
Norrländska Socialdemokraten
Länstidningen Östersund

 

Bild. Handskrift 106

Phebe Fjellström var född i Porjus, Norrbottens län. Familjen flyttade sedan till Luleå där Phebe studerade och tog studenten. 1943 påbörjade hon studier vid Uppsala universitet och blev 1962 filosofie doktor i folklivsforskning på avhandlingen Lapskt silver.
Phebe Fjellström innehade åren 1962-1975 en docenttjänst i nordisk och jämförande folklivsforskning vid Uppsala universitet. Från 1976 och framåt var Phebe verksam i Umeå där hon byggde upp den etnologiska institutionen vid Umeå universitet. 1982-1990 innehade hon den första professuren i ämnet etnologi vid Umeå universitet.

Phebe Fjellströms forskning har haft en uttalad nordeuropeisk prägel, där den samiska och nordsvenska sociala och materiella kulturen stått i fokus. Hon har deltagit i ett flertal tvärvetenskapliga projekt bl.a. rörande Lule älvdal, Tärnaområdet och Bottenviken.

Arkivet efter Phebe Fjellström omfattar 9 hyllmeter och berör tiden 1930-tal till 2000-tal. Här återfinns hennes vetenskapliga produktion i form av manuskript, underlags-, projekt- och konferenshandlingar. Arkivet innehåller även material av mer personlig karaktär som dagböcker, korrespondens, fotografier och klipp.
Arkivet är tillgängligt för forskning med vissa restriktioner avseende dagboksmaterialet och korrespondensen.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2011-09-26

Erland Flemming föddes 1928 i Stensele. Han utbildade sig till folkskollärare och arbetade under många år som lärare och skolbibliotekarie i Storuman. Efter sin pensionering flyttade han till Köpmanholmen utanför Örnsköldsvik där han bodde fram till sin död 2013.
Erland Flemming var vid sidan om sin lärargärning även verksam som författare. Sedan slutet av 1940-talet hade han skrivit lyrik och ingick på 1950-talet i kretsen kring det nystartade Norrländska författarsällskapet. Den första egna diktsamlingen – Sediment – blev publicerad 1987. Totalt blev det fem egna diktsamlingar publicerade mellan åren 1987 -2012. Flemming var även författare och illustratör till några läroböcker och medverkade med artiklar i olika tidskrifter och årsböcker.

Arkivet efter Erland Flemming omfattar 9 arkivvolymer och innehåller Flemmings genom åren sparade manuskript och korrespondens. Även några inspelningar med diktuppläsningar av Erland Flemming ingår i arkivet.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2014-12-17
Bild. Handskrift 112B

Alice Fogelqvist f. Ringborg föddes 1884 i Norrköping och utbildade sig till barnträdgårdslärarinna. Hon arbetade vid en av de mer betydelsefulla barnträdgårdarna som skapades i Norrköping 1899 av Alice kusiner, systrarna Ellen och Maria Moberg. Alice kom från en känd förmögen norrköpingsfamilj.

1907 gifte hon sig mot faderns vilja med prästsonen Torsten Fogelqvist (handskrift 112C) och paret flyttade till Grängesberg där Alice arbetade som barnträdgårdslärarinna. 1908 flyttade Alice och Torsten till Brunnsviks folkhögskola där hon arbetade som slöjdlärare 1908-16. 1920 skiljer hon sig formellt från Torsten Fogelqvist. Med honom hade hon döttrarna Åsa gift Hemberg (1908-1984) och Hallgärd (handskrift 112A) gift Victorin. Efter skilsmässan flyttar hon till Ludvika och försörjer sig där som bankkassörska. Åsa och Hallgärd växte upp hos faster och farbror, "Singa" Signhild Mossberg (f. Fogelqvist) och gruvdisponenten Elis Mossberg.

Alice var en person som var före sin tid. Hon skaffade tidigt körkort och hade planer på att åka Vasaloppet men blev förhindrad att delta. Hennes väninna fullföljde deras planer och blev Sveriges första kvinnliga deltagare i Vasaloppet. Året efter, 1923, förbjöds kvinnor att åka Vasaloppet. På 1950-talet utträdde hon ur svenska kyrkan och vid 80-års ålder tävlade hon i bridge. På hennes spark stod det "mormor" och i Sollefteå kallades hon allmänt för "mormor". En biografi om Alice Fogelqvist skriven av dottern Hallgärd finns i volym 112B:1.

För forskning i material yngre än 70 år och efter nu levande personer fordras godkännande.

Arkivet upprättat av Helén Lindström, 2007-11-03
Bild. Handskrift 112C

Författaren och publicisten Torsten Fogelqvist föddes i Lidköping 1880. 1912-18 var han föreståndare för Brunnsviks folkhögskola och blev 1919  kulturredaktör på DN.

1925-29 var han chef för DN: s politiska och kulturella avdelning. 1927 blev han hedersdoktor vid Uppsala universitet och efterträdde 1931 E. A. Karlfeldt i Svenska akademin.

Arkivet upprättat av Helén Lindström, 2008-11-03
Bild. Handskrift 139

Skymning över Kolksele

Vera Frisén föddes i Umeå 1910 och studerade på Otte Skölds konstskola några år i slutet på 1920-talet. Vera Frisén kom på grund av tbc att tillbringa en stor del av 1930-talet på sanatorier runt om i Sverige. Efter sin sjukdomstid lämnade hon hemlandet och reste utomlands för att måla. Hon reste till Frankrike och Italien men återvände vid krigsutbrottet 1939 till Umeå.
I hemstaden ställde hon ut på Västerbottens konstförenings utställningar och fick 1941 tillfälle till en egen separatutställning på Galleri Färg och Form i Stockholm. Debututställningen väckte stor uppmärksamhet och hon fick mycket god kritik.
Frisén visade sig ha svårt att stå i rampljuset och skiljas från sina tavlor, vilket medförde att hennes konst kom att visas offentligt endast vid några enstaka tillfällen. Hon fortsatte dock oavbrutet att måla och återkom först 1989 - 79 år gammal - med en separatutställning, även denna gång på Galleri Färg och Form. Hon var vid denna tidpunkt sjuklig och avled året därpå.

Vera Friséns konst kännetecknas av ett finstämt måleri där landskapmålningar och porträtt dominerar. Motiven för hennes landskapsmålningar är främst hämtade från Västerbotten där hon fångat naturen i enkla former och djärva färgsättningar.
Arkivet efter Vera Frisén består till största delen av hennes brevsamling (drygt 1500 brev) som via släktingar överlämnats till Forskningsarkivet. I maj 2008 publicerade konstvetaren Felicia Tolentino en avhandling om Vera Frisén Porträtt av ett landskap - Vera Friséns gestaltning av naturen i Västerbotten. Som underlag till denna avhandling har bl.a. delar av brevsamlingen använts.

Arkivet efter Vera Frisén är fritt tillgänglig för forskning.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2009-03-31
Bild. Handskrift 56

Helmer Grundström

Helmer Grundström kom att kallas "Ödemarkspoeten" eller "Lappmarksskalden". Som skald debuterade han med samlingen "Skum " 1929. Han hade då tagit sig ner till Stockholm, där han under växlande förhållanden kom att vistas under större delen av sitt liv. Helmer Grundström blev tidigt en av "Bröderna i Klara", den kamratkrets av författare och intellektuella som under trettio- och fyrtiotalens svåra år umgicks på barer och kaféer i Klarakvarteren. "Detta är mitt land " är titeln på Helmer Grundströms lyriksamling, som utgavs 1939. Boken blev mycket uppmärksammad och fick goda recensioner. Med den fick han sitt genombrott som författare.

Helmer Grundström föddes 1904 i Grundsjö by inom Bodums kommun i Ångermanland. Vid ett års ålder kom han med föräldrarna till Svanabyn i Dorotea kommun, Västerbottens län. Periodvis var förhållandena mycket knappa för familjen bestående av åtta barn. Han avled den 29 maj 1986 på Stortorpskliniken i Stockholm

Helmer Grundström levde i stort sett som fri författare hela livet. Hans tryckta produktion omfattar i första hand 18 lyriksamlingar. I dem för han fram den norrländska glesbygdstillvaron med sin nöd och isolering på ett helt nytt sätt. Utöver diktsamlingarna  publicerade Helmer Grundström även prosaverk såsom två romaner, ett antal novellsamlingar och några ungdomsböcker. Tretton dramatiska verk för amatörteater finns också tryckta förutom de hundratals noveller och enstaka dikter, som publicerades i tidningar, tidskrifter, olika antologier och musikalier.

Arkivet omfattar drygt 4 hyllmeter. Att så mycket trots allt finns bevarat med tanke på författarens oregelbundna liv och ständiga byten av bostäder är både förvånande och glädjande. Dock är dokumenten före 1950 relativt sparsamma.

Arkivet upprättat av Karin Snellman, 1998-04-02
Bild. Handskrift 59

Hallströms Advokatbyrå i Umeå grundades 1918 och var länge en av Norrlands största advokatbyråer. Företaget drevs under namnet Hallströms advokatbyrå fram till 2002-04-01 då en sammanslagning med advokatfirman Abersten HB genomfördes. Genom en donation 1996 har Umeå universitet erhållit Hallströms advokatbyrås arkiv med handlingar upprättade mellan åren 1909-1984.

Advokatbyråns grundare var advokat Sven Hallström (1883 - 1957) född i Stockholm och bosatt i Umeå sedan 1909. Under åren 1909 - 1918 arbetade Sven Hallström som stadsfogde och länsnotarie i Umeå. Vid sidan om denna verksamhet åtog sig Hallström privata juridiska uppdrag. Dessa uppdrag kom senare att arkiveras vid advokatbyrån och ingår idag som arkivets äldsta handlingar. Efter att Hallström lämnat sina uppdrag som stadsfogde och länsnotarie startade han 1918 Hallströms Advokatbyrå.

Advokatbyrån kom att utvecklas till en av Norrlands största advokatbyråer med ett flertal anställda och med juridiska uppdrag av vitt skilda slag. Företaget hade sitt kontor i Umeå med stora delar av Norrland som arbetsfält. Under 1950-talet drev Hallströms Advokatbyrå ett flertal stora vattenmål där advokatbyrån företrädde privata markägare i samband med de stora älvsutbyggnaderna i Västerbotten.

Efter Sven Hallströms död 1957 övertogs verksamheten av juristerna Hans Liliequist och Karl Lennart Andersson. De kom tillsammans att driva advokatbyrån under många år. Ägarförhållandet kom med åren att förändras och Hallströms Advokatbyrå var före sammanslagningen med Abersten HB (2002) ett aktiebolag med 6 delägare.

Hallströms Advokatbyrås arkiv rymmer idag ca 220 hyllmeter och arkivmaterialet utgörs till största delen av klientakter. I arkivet återfinns drygt 33.000 akter upprättade åren 1909 - 1984. Klientakterna är ordnade kronologiskt efter aktnummer och till de äldre klientakterna (1909 - 1949) finns ett personregister upprättat. Innehållet i akterna varierar utifrån ärende och innehåller till stor del korrespondens, förundersökningar, fullmakter, domslut m.m. Förutom de många klientakterna rymmer arkivet även delar av företagets räkenskaper.

Arkivmaterialet omfattas av en 70-årig sekretessgräns. Handlingar äldre än 70 år är tillgängliga för seriös forskning efter avgörande i varje enskilt fall av universitetsbibliotekets chef för avdelningen arkiv och specialsamlingar

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2002-06-05
Bild. Handskrift 7B

Astrid Hallström 1926

Astrid Hallström var född i Göteborg som dotter till kulturhistorikern Wilhelm Berg och hans hustru Emy Gumaelius. Efter utbildningen arbetade hon som lärare och amanuens vid Röhska museet i Göteborg. 1907 gifte hon sig med arkeologen Gustaf Hallström. Hon blev sin makes medhjälpare på hans forskningsresor till bl a Kolahalvön och Kina och på hans Röda-Kors-uppdrag i Sibirien. Senare i livet var hon aktiv inom Christian sciencerörelsen som dess förste föreläsare och gjorde bl a flera resor till USA.

Astrid Hallströms arkiv består av 33 volymer, främst personliga handlingar i form av dagböcker och den självbiografiska uppteckningen "Minnen" på drygt 400 sidor. Till arkivet hör även en omfattande korrespondens som sträcker sig från 1890-talet fram till mitten av 1970-talet.

Förutom de egna personliga handlingarna återfinns även handlingar, framförallt korrespondens, med proveniens från hennes föräldrar.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2005-01-17
Bild. Handskrift 7C

August Reinhold Hallström föddes i ett arbetarhem i Stockholm. Efter moderns död 1850 blev August Reinhold föräldralös och placerades i ett fosterhem i Brattfallet, Indals socken i Medelpad. Efter folkskolan arbetade han en tid som dräng. Tack vare de pengar han då sparade kunde han utbilda sig till folkskollärare vid seminariet i Härnösand. Efter en kortare tjänstgöring som lärare i Liden fick han 1872 anställning som folkskollärare vid Maria folkskola på Söder i Stockholm. Vid Maria folkskola arbetade August Reinhold fram till sin pensionering 1906.

Hans hustru Hilda (1845-1925) hade växt upp i en hantverkarfamilj på Söder. Makarna fick tre söner som nådde vuxen ålder. Den äldste, Gunnar blev konstnär och känd för sitt starka engagemang för Birka och Björkö, där han bodde under större delen av sitt liv. Ivar Thord blev general under namnet Ivor Thord-Gray och kom att delta i många fälttåg, bl a i boerkriget och revolutionskriget i Mexiko. Den yngste sonen Gustaf blev arkeolog och fornforskare (Se närmare Handskrift 7A).

August Reinhold Hallströms arkiv innehåller bl a makarnas personliga handlingar däribland dagböcker mellan åren 1868 - 1901 och korrespondens med barn och andra släktingar.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2005-01-19
Bild. Handskrift 91

Sven Hallström var född i Stockholm 1883, son till rektor Paul Hallström och hans hustru Teresia Simonsson. Efter studentexamen i Stockholm 1900 började Sven Hallström studera juridik vid Uppsala universitet där han tog en jur. utr. kand. examen 1904.
Under åren 1904-1908 tjänstgjorde Hallström vid John Lodéns advokatbyrå i Stockholm. 1909 flyttade Sven Hallström med familj till Umeå där han under några år arbetade som stadsfogde och länsnotarie. 1918 startade han Hallströms advokatbyrå i Umeå, en framgångsrik verksamhet som han drev fram till sin död 1957. Hallström var sedan 1928 ledamot av advokatsamfundet och tillhörde även under ett antal år styrelsen för samfundets Norrlandsavdelning.

Vid sidan om sin advokatverksamhet var Sven Hallström även politiskt aktiv. Under 1930-talet var han ledamot av Umeå stadsfullmäktige för högerpartiet (1931-1933) och för nationalsocialisterna (1935-1938). Hallström var en av initiativtagarna till bildandet av Nationalsocialistiska blocket 1933 samt utgivare av tidskriften "Vår Front" 1933-1934.

Arkivet efter Sven Hallström har förvarats hos Hallströms Advokatbyrå i Umeå och överlämnades till Forskningsarkivet i samband med att advokatbyråns arkivhandlingar donerades till Umeå universitet. De handlingar som ingår i arkivet efter Sven Hallström har ursprungligen ordnats av Hallström själv och de rubriker som återfinns i arkivförteckningen är Hallströms egna.

Arkivet består av 33 volymer (2,5 hm) med handlingar upprättade åren 1918-1955. Bland arkivmaterialet återfinns en stor del privatkorrespondens samt handlingar från Hallströms politiska uppdrag och resor. Handlingar som rör verksamheten vid Hallströms advokatbyrå återfinns i Hallströms advokatbyrås arkiv (Handskrift nr 59).

För forskning i familjekorrespondensen krävs tillstånd av familjen Hallström.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2003-11-25

Sex brev från Gustav Hedenvind-Eriksson (1880-1967) till författaren Gustav O. Adelborg från åren 1923-1929.
En större samling brev (99 st) från Gustav Hedenvind-Eriksson ingår även i professor Karl-Hampus Dahlstedts arkiv (Handskrift 70). Breven i Dahlstedts arkiv är författade mellan åren 1942-1967.
Ett större personarkiv efter Hedenvind-Eriksson finns vid Uppsala universitetsbiblioteks handskriftsavdelning.

 

2012-09-04

Olof Hederyd föddes 1923 i Vuono, Nedertorneå-Haparanda. Han började sin lärarkarriär i Överkalix 1947. Till Haparanda kom han 1969 där han undervisade i samhällsorienterandeämnen fram till 1988 då han gick i pension.
Olof Hederyd har vid sidan av sin lärartjänst även skrivit en rad böcker om östra Norrbotten och Tornedalen. Exempel som kan nämnas: Överkalix I och II (1982-1986), Vuono - en by vid Bottenviken (1988) och Haparanda efter 1809 (1992). Hederyd har också skrivit ett antal skönlitterära verk, bl.a. Isak Mustaparta - Bottenvikspiraten (1989) och Två systrar: En lätt romantiserad 1700-talskrönika från Bottenviken och Frankrike (1996). Olof Hederyd skriver både på finska och på svenska. För sitt kulturhistoriska författarskap har Hederyd belönats med ett flertal kulturpriser och utmärkelser. 1994 tilldelades han Johan Nordlander priset och 1996 blev han hedersdoktor vid Umeå universitet.

Olof Hederyd Arkivet har kategoriserats i tre serier. I den första serien, personliga handlingar, ingår bl.a. ekonomiska handlingar. Serien manuskript och egna verk innehåller bl.a. föredragsmanus. Den största serien, som till stor del består av kopior, är handlingar rörande arkivbildarens verksamhet. Här återfinner man underlagsmaterial till Hederyds böcker samt viss brevväxling rörande böckerna.

Arkivet som omfattar ca 1.5 hyllmeter är en gåva från Olof Hederyd till Forskningsarkivet.

Arkivet upprättat av Anders Johansson, 2011-05-25
Bild. Handskrift 21

Algot Hellboms promovering 1974

Algot Hellbom föddes 1903 i Njurunda, Medelpad. Som tvååring blev han, efter moderns död, utackorderad i fosterhem och måste tidigt ut i arbetslivet. På sin fritid kunde Hellbom - via Hermodskurser - tillgodose sitt stora språkintresse och hade i början av trettiotalet genomgått alla grundkurser i främmande språk som Hermods då hade på sitt program. 1936 tog han steget att påbörja högskolestudier i språk och studerade vid Stockholms högskola bl.a. fonetik, engelska och latin. Någon akademisk examen kunde han dock inte erhålla då han formellt saknade studentexamen. 1938 startade han i Stockholm, tillsammans med en kamrat, en kvällskursskola i språk (Heliskolan). Som lärare och rektor var han sedan verksam vid Heliskolan fram till sin pensionering 1969.

Hellbom var under hela sitt liv en aktiv forskare med stort intresse för Medelpads historia och dialekter. Efter sin pensionering kunde han helhjärtat ägna sig åt sin forskning som bl.a. resulterade i en rad böcker och uppsatser. Bland Hellboms arbeten kan nämnas Ordbok över Medelpads bygdemål (1962), Medelpads äldre urkunder (1972) samt Medelpads gräns mot Jämtland från medeltid till nutid (1977). För sin forskargärning blev Algot Hellbom 1974 fil. hedersdoktor vid Umeå universitet.

I det arkiv efter Hellbom som 1997 överlämnades till Forskningsarkivet (11 volymer) återfinns bl.a. manuskript, avskrifter samt korrespondens angående Medelpads historia och folkmål.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2004-01-23
Bild. Handskrift 63

Stig Hellsten 1966

Stig Hellsten föddes i Uppsala 1913 som son till majoren Nils Hellsten och hans hustru Louise Öman. Efter studier i Stockholm och Uppsala och prästtjänstgöring i ärkestiftet blev han 1958 domprost i Luleå och utnämndes till biskop i stiftet 1966.

Hans arkiv som omfattar ca fem hyllmeter handlingar innehåller en omfattande samling korrespondens med början under Stig Hellstens studieår och tiden som resesekreterare i Sveriges Kristliga Gymnasiströrelse 1929 - 1938 och sedan fortsätter via hans olika prästbefattningar i Uppsala domkyrkoförsamling till Luleå stift, där han blev domprost 1958 och sedan tjänstgjorde som biskop 1966 - 1980. Korrespondensserien avslutas med brev till biskopen under hans emeritusår fram till 1990.
Bland övrigt innehåll i arkivet kan nämnas tematiskt ordnade manuskript till tal och föredrag 1934 - 1990, prästmöteshandlingar och handlingar från arbetet som sakkunnig för utredning rörande lagstiftning om artificiell insemination.
Arkivet utlämnas för forskning med undantag för korrespondensen där utlämnande i varje enskilt fall avgörs av Forskningsarkivets chef.

Stig Hellstens biskopsarkiv som innehåller hans tjänsteärenden som biskop förvaras i Luleå domkapitels arkiv.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2005-06-02
Bild. Handskrift 57

Birgitta Holm & Sara Lidman

Birgitta Holm har varit verksam som professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Hon har tidigare verkat som universitetslektor och docent vid Umeå universitet. Hennes doktorsavhandling 1969 behandlade Gösta Oswald, Hans liv och verk och hans förbindelse med det svenska 40-talet. Hon har i sin forskning även bl a behandlat Fredrika Bremer och Selma Lagerlöf samt varit verksam som essäist och kritiker. 1998 utkom hennes biografi över Sara Lidman, "Sara - i liv och text".

I det arkiv som överlämnats till Forskningsarkivet ingår underlagsmaterial till denna biografi. Det utgörs av intervjuer med Sara Lidman och andra henne närstående personer, enstaka brev, Sara Lidmans kommentarer vid läsningen av manuskriptet till biografin samt framförallt en stor samling kopior av tidnings- och tidskriftsartiklar som behandlar Sara Lidmans författarskap, recensioner av hennes verk och Sara Lidmans egna publicerade artiklar.

För forskning i det inspelade materialet och bland korrespondensen krävs godkännande av Birgitta Holm.

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 2000-09-06

Sista sidan ur Levnads-
teckningar (Bild: Foark 5)

Bild. Handskrift 17

Handskriftsamlingen som omfattar ca.8 hyllmeter, är en gåva från professor Bengt Hubendick till Forskningsarkivet.
Professor Bengt Hubendick född 1916, son till professor Edvard Hubendick och Ketty, född Nettelblad. Under perioden 1946 -1959 verkade Hubendick dels som docent i zoologi vid Uppsala universitet och vid Stockholms högskola, dels arbetade han vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm.

Under åren 1959-1981 var Hubendick verksam som chef för Naturhistoriska museet i Göteborg. Förutom verksamheten som museiman har han författat ett flertal vetenskapliga arbeten inom områdena anatomi, fylogeni och biogeografi och en rad populärvetenskapliga arbeten. På senare år har han dock inriktat sig på människans ekologiska situation med ett flertal arbeten, däribland Människoekologi (1985), Vi på vår jord (1989) och den självbiografiska Återanvänt hjärnskrot (1989) samt Försök till verklighetsbeskrivning. Mest om samspelet människa - omgivning (1994).

Under åren 1959–1973 verkade Hubendick som medarbetare vid Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och från 1974 fram till 1994 vid Göteborgs Posten. Han arbetade även under 1950- och 1960- talet för världshälsoorganisationen WHO i en rad olika länder i Afrika, Asien och Syd- och Centralamerika.

Arkivet består av egna föreläsningsanteckningar, ljudupptagningar av egna föreläsningar och radiointerjuver. Den alfabetiskt ordnad korrespondens sträcker sig från 1940- tal fram till 2010. Korrespondensen omfattar både brevväxling med myndigheter och privatpersoner, samt korrespondens som rör Hubendicks arbete som chef för Naturhistoriska museet i Göteborg. Korrespondensen omfattar 10 volymer.
Handlingar rörande arkivbildarens verksamhet innehåller material rörande engagemang i olika miljöfrågor från 1950-2000- talet. Serien är tematiskt ordnade och innehåller tidningsurklipp, PM, rapporter och tidskrifter som behandlar olika miljöaspekter. I serien samlingar ingår egna böcker, särtryck, artiklar och rapporter. I serien samlingar återfinns Hubendicks egna fotografier, egna skissblock, egna böcker och tidningsurklipp innehållande arkivblidarens egna artiklar.

Ytterligare arkivhandlingar återfinns i Naturhistoriska museet i Göteborg. I arkivet förvaras bland annat ca.40 000 färgdiabilder som Hubendick fotograferat på sina resor världen över.

Arkivet upprättat av Anders Johansson, 2013-01-07
Bild. Handskrift 9

Åke Sörlin 1984 (Fotograf: Chatarina
Söderbom-Stenvall)

Arkivet är sammanställt av fotografen Åke Sörlin under åren 1974 - 1986. Han var då anställd vid universitetet och bistod studenter, forskare och lärare med alla typer av bildmaterial för såväl bokutgivning, undervisning och annan illustration eller dokumentation av olika universitetsmiljöer.

Arkivet består av två skilda kategorier.
1. Fotosamling som består av negativ och ibland även positiv bild samt diabilder. Kategorierna ligger i skilda sviter.
2. Vykortsamling

För fotosamlingens negativ och diabilder finns ett gemensamt kortregister i form av en alfabetiskt upplagd ämneskatalog.
För vykortsamlingen finns ett viscardregister som i en alfabetisk ämnessvit hänvisar till befintliga vykort.
Forskningsarkivet har övertagit arkivet med full äganderätt och copyright.

Bild. Handskrift 90

Björn-Erik Höijer föddes den 14 mars 1907 i Malmberget. Han var son till folkskolläraren Karl Jakob Höijer från Nora i Ångermanland och hans maka Johanna Granström från Vännäs. Efter realexamen utbildade sig Björn-Erik Höijer till slöjdlärare och var verksam en tid inom yrket i Malmberget men ägnade sig också under 1940-talet allt mer åt författarskap.

Debuten skedde 1940 med novellsamlingen Grått berg, där motivet till de realistiska novellerna är hämtat från de norrbottniska gruvorna. Berättarstilen blir så småningom mera psykologisk och till höjdpunkterna anses den självbiografiska romansviten om Martin höra.
Martin går i gräset (1950), Det finns inga änglar (1952), Solvargen (1954), Spegeln med guldramen (1963), Resa till sommaren (1965) och Flicka i fjärran (1973).
Ett annat återkommande självbiografiskt motiv behandlar den känslige särlingen som bryter sig loss ur en förlamande miljö för att förverkliga sina konstnärliga drömmar som i Komedi i norr (1947). I Höijers omfattande författarskap finns också en rad romaner där människors kamp med svåra livsvillkor och väldiga naturkrafter får symboliska dimensioner som t ex i Mannen på myren.

Höijers scendramatik har också haft stor framgång både hos kritiker och publik. Pjäsen Isak Juntti hade många söner, där han gestaltar laestadianismen, har spelats på många scener genom åren.

Arkivet har donerats till Forskningsarkivet av författarens barn. Det uppgår till ca 4,5 hyllmeter handlingar fördelade på 66 volymer. Handlingarna har strukturerats i de avdelningar som normalt förekommer i personarkiv.

De Personliga handlingarna omfattar framförallt betyg över utbildning och yrkesverksamhet och information om medlemskap i föreningar och sällskap samt hedersbetygelser och utmärkelser.
Serien Manuskript till romaner, noveller och dikter är den till omfånget största (24 volymer), trots att inte alla hans verk finns med . Manuskripten är maskinskrivna med en del handkorrektur. Kritikernas mottagande av hans verk är väldokumenterat i den omfattande Pressklippsamlingen, där recensionerna av prosaverk och dramatik dominerar. De artiklar och prosatexter Höijer själv publicerade i dagspress och tidskrifter förekommer delvis i manuskriptform, men även bland pressklippen och i Samlingen av särtryck, småskrifter, tidningar och tidskrifter. En förteckning över denna samling ingår som bilaga till arkivförteckningen
Ett stort antal manuskript till såväl scendramatik som radiopjäser kompletteras med rollhäften och teaterprogram till många uppsättningar.
Handlingar rörande arkivbildarens verksamhet utgör en samling av de kontrakt och avtal Höijer haft med olika förlag och teatrar.
I serien Korrespondens, där man får följa Höijers brevkontakter från mitten av 40-talet till hans död omfattar volymen affärskorrespondens de kontakter han under åren haft med teatrar, Radiotjänst och olika förlag. Brev från barn, barnbarn och syskon omfattar en volym. Den övriga privatkorrespondensen (4 volymer) har ordnats alfabetiskt efter brevskrivare. Där återfinns många författarkollegor som t ex Eyvind Johnson, Sivar Arnér och Sten Hagliden och bland vännerna även konstnärer som Ragnar Johansson och Berta Hansson.
I Fotografisamlingen som omfattar närmare 600 pappersbilder, diabilder och negativ finns framförallt pressfoton och naturfotografier tagna av Björn-Erik Höijer.

Författaren Björn-Erik Höijers arkiv är i sin helhet tillgängligt för forskning.

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 2004-04-15

Minnesalbum till Gustaf Höijer
från församlingsbor i Piteå 1897

Kyrkoherden och kontraktsprosten Gustaf Höijer föddes den 20 december 1849 i Skellefteå som son till postmästaren Anders Gustaf Höijer och hans maka Anna Fredrika Elisabeth Wallmark. Höijer avlade mogenhetsexamen vid högre allmänna läroverket i Umeå 1870 och inskrevs vid Uppsala universitets teologiska fakultet efter en termins tjänstgöring som vice kollega vid läroverket i Skellefteå. Sedan han avslutat sina teologiska studier och avlagt prästexamen inför Domkapitlet i Uppsala prästvigdes han i Linköpings domkyrka av biskop E G Bring den 26 juni 1874.

Efter korta förordnanden som pastorsadjunkt i Nora och Härnösands församlingar utnämndes han till andre komminister i Piteå landsförsamling, där han tillträdde tjänsten den 1 januari 1876. Höijer utnämndes sedan till kyrkoherde i Piteå lands- och stadsförsamling och Älvsby pastorat den 31 maj 1888. Han var predikant vid prästmötet i Härnösand 1890 med en predikan betitlad "Den andlige åkermannens tålamod". 1891 kallades han att avlägga prov för den lediga kyrkoherdetjänsten i Karlskrona men avböjde kallelsen.

När kyrkoherdebefattningen i Höijers hemförsamling Skellefteå blev ledig 1896 kallades han som fjärde provpredikant och utnämndes till kyrkoherde i pastoratet, där han tillträdde tjänsten den 1 maj 1897. Han fick endast verka som kyrkoherde i Skellefteå under kort tid, då han avled redan den 11 juni 1898. Under sin Piteåtid hade Höijer år 1895 utnämnts till kontraktsprost i Västerbottens andra kontrakt.

I juni 1876 ingick han äktenskap med Anna Lovisa Markstedt dotter till sågverksägaren Anders Markstedt och hans hustru Margareta Katarina Bystedt från Skellefteå. I äktenskapet föddes två döttrar, Ruth, född den 3 mars 1880 och Miriam, född den 24 januari 1884. Hustrun avled hastigt den 27 december 1896 i prästgården Björklunda, Öjebyn och fick inte uppleva återkomsten till hemförsamlingen. Döttrarna flyttade till Stockholm där de var bosatta till sin död.

I sin prästgärning var Gustaf Höijer känd som en god predikant som i sina predikningar använde ett enkelt språk och levande bilder. Anteckningar i hans almanackor visar att han förutom de vanliga prästerliga förrättningarna höll ett stort antal bibelförklaringar ute i byarna. Han ivrade för missionen och lekmannaverksamhet inom kyrkan. Även skolväsendet låg honom varmt om hjärtat och till dess främjande bidrog han ofta av egna medel. Han var även praktiskt lagd och ansågs vara en god organisatör förutom att han gärna trakterade olika musikinstrument och skrev små poem vid tilldragelser i den trängre familjekretsen.

Arkivalierna har ordnats i fem huvudgrupper. Personliga handlingar, som bl a innehåller Gustaf Höijers merithandlingar, vissa spridda räkenskaper och dagboksanteckningar. Inom denna avdelning finns också personliga handlingar med proveniens från döttrarna Ruth och Miriam. Inom avdelningen Manuskript, koncept och egna tryckta skrifter finns förutom Gustaf Höijers egna manuskript och teologiska anteckningar även döttrarnas utkast till levnadsteckning över sina föräldrar. Huvudgruppen Korrespondens innehåller även hustruns brevväxling och spridda brev till döttrarna. När det gäller Handlingar rörande arkivbildarens verksamhet upptas största delen av Gustaf Höijers predikningar som finns bevarande från hela hans tid som präst. Däri ingår också en svit almanackor med anteckningar om hans ämbetsförrättningar. Under rubriken Samlingar finns omfattande excerptsamlingar och bearbetningar som döttrarna gjort. Det rör sig om excerpter av lokalhistoriskt material i huvudsak med anknytning till Piteå- och Skellefteåbygden och samlade genealogiska uppgifter om föräldrarnas släkt. Den samling av tidningsklipp som också ingår här har även lokalhistoriskt innehåll. Slutligen har de tryckta skrifter som ingick i arkivet ordnats under rubriken Övrigt.

Arkivet är en deposition från Norrlands Nation i Uppsala.

Arkivet upprättat av Ingegerd Marell, 1991-10-14
Bild. Handskrift 111

Foto: Ulla Montan

Folke Isaksson föddes i Kalix 1927 och flyttade med föräldrarna till Gammelstad i början av 1940-talet. Isaksson gick ut Luleå läroverk 1945. I Luleågymnasisternas tidning Bore publicerade han sina första artiklar.
Efter studier i Uppsala började Folke Isaksson att skriva på allvar. Han publicerade sig i tidskrifter som BLM samt som kritiker i DN och dåvarande Morgon-Tidningen. 1951 debuterade han med diktsamlingen Vinterresa som följdes av ett antal diktsamlingar under
1950-talet.

Under 1960-talet samarbetade Folke Isaksson med kända fotografer. Först kom boken Älven (1961), en bok om Ångermanälven i samarbete med fotografen Lars Bergström jr. Han fortsatte under 1960-talet i ett samarbete med fotografen Stig T Karlsson med resereportage från Indien, Polen, Kina och andra länder. Vid slutet av 1960-talet och början av 1970-talet gjorde Folke Isaksson ett antal verkstadsdokumentationer, bl.a. Nere på verkstadsgolvet (1971).

Under 1980-talet återgick han till poesin där han bland annat ägnar sin mormor ett antal dikter i Vingslag (1986). Diktsamlingen Hos mormor utkom 1993. Tillsammans med sin bror Olof Isaksson (1931-1998, museiman och professor) har han skrivit om sin hembygd i Gammelstad: Kyrkby vid älven (1992). Folke Isaksson har även översatt ett flertal europeiska diktare till svenska. Kända är även hans reseprogram, poesivandringar, på TV om kända europiska författare och intellektuella och deras miljöer.

I samband med överförandet av sitt författararkiv skänkte Folke Isaksson även stora delar av sitt bibliotek till Umeå universitetsbibliotek. Gåvan omfattar drygt 40 hyllmeter böcker med betoning på svenska författare efter 1945 och specialsamlingar rörande Carl Jonas Love Almqvist samt Pariskommunen våren 1871. Dessutom ingår en stor samling av Jonathan Swifts roman Gullivers resor på olika språk och editioner.

Arkivet efter Folke Isaksson omfattar ca sex hyllmeter och består företrädesvis av manuskript, dagböcker, korrespondens, klipp och fotografier. Handlingarna omfattar åren från omkring 1940 till 2010.

Arkivet har ordnats i sex huvudkategorier. Den första serien med beteckningen A, personliga handlingar består av bl.a. pass, betyg och ekonomiska handlingar. Den andra serien manuskript och egna verk B, omfattar olika typer av manuskript. Här kan bl.a. nämnas manuskript till dikter och prosamanuskript. Korrespondensserien med beteckningen C, innehåller familjebrev, brev till Folke Isaksson från författarkollegor och en allmänhet som har läst Isaksson. I serie D, handlingar rörande arkivbildarens verksamhet, finner man bl.a. material rörande Carl Jonas Love Almqvist, Pariskommunen, Gruppbilder och Poesivandringar (författarporträtt). I serie E hittar man författarens samlingar. Närmare bestämt pressklipps- och fotografisamlingarna. Under kategorin övrigt som betecknas serie F, finns bl.a. studentuppsatser och reseskildringar. Vid ordningsarbetet har största möjliga hänsyn tagits till den inre ordning som rådde vid leveransen av arkivet.

Arkivet är fritt tillgängligt för forskning, förutom korrespondens och dagböcker, där en tidsgräns har satts fram till 2030.

Arkivet upprättat av Anders Johansson, 2017-12-18
Bild. Handskrift 97

Johan Nordlander-sällskapet bildades 14/3 1979. Sällskapet har sitt säte i Umeå. Under hösten 1978 diskuterades det i en mindre krets om att bilda föreningen. Roland Otterbjörk och Lars-Erik Edlund var mest drivande inom denna krets. Vid ett första möte föreläste Lars-Erik Edlund om Johan Nordlanders liv och gärning. En interimsstyrelse tillsattes därefter den 7/2 1979. Interimsstyrelsens ordförande var dåvarande professorn i allmän språkvetenskap vid Umeå universitet, Karl-Hampus Dahlstedt (1917-1996). Vice ordförande var Roland Otterbjörk (1925-1984) som då var universitetslektor vid institutionen för nordiska språk. Till redaktör valdes Lars-Erik Edlund, som kvarstod i den befattningen i 20 år och sekreterare blev professorn Tryggve Sköld.

Sällskapet hade vid årsskiftet 1979-1980 112 medlemmar varav 8 var ständiga. Enligt portalparagrafen som antogs av årsmötet 1999-03-24 § 12, skall sällskapet: "med Johan Nordlanders intresseinriktning, arbeta för norrländsk humanistisk forskning i vidaste bemärkelse". Två gånger per år sedan 1980 har sällskapets tidskrifts Oknytt utgivits. Sex volymer i serien Tre kulturer har utgivits. Sällskapet ger också ut en fristående skriftserie där ett 30-tal skrifter har utkommit (2011).

Sällskapet delar sedan 1990 ut priset "för framstående norrländsk kulturhistorisk forskning". Vid årsmötet 2005 omvaldes Lars-Erik Edlund att leda sällskapets arbete, Edlund efterträdde Lars-Göran Tedebrand som föreningens ordförande år 2000. Tedebrand hade då varit sällskapets ordförande sedan årsmötet 1984. Antalet medlemmar enligt 2011 års verksamhetsberättelse är 391 enskilda, 40 ständiga och 55 institutioner. Totalt 486 medlemmar.

Arkivet upprättat av Cuno Bernhardsson, 2011-05-09

Nedan ges ett utdrag ur arkivförteckningen för handskrift 22.

Intervjuade personer är 29 män och 15 kvinnor i åldern 70-95 år. Deras minnen går tillbaka till sekelskiftet med tyngdpunkten på 30- 40- och 50- talen. Filmerna speglar socknens och dess invånares liv och förhållanden ur ett otal aspekter. För forskare och studenter inom ett flertal discipliner, ffa inom humanistisk och samhällsvetenskaplig fakultet, är materialet en rik källa att ösa ur. I berättelsens form kan man följa omvandlingen av ett mellannorrländskt kustsamhälle under 1900-talet. Film nr 18 ger dessutom en allmän inroduktion till områdets historia och geologiska utveckling.

Inspelningarna av filmerna har gjorts på professionell kamera, Super VHS stereo. Den totala speltiden uppgår till cirka 40 timmar.

Förteckningen över materialet är upprättad av Bertil Järneström. Den omfattar en kort presentation av de intervjuade personerna i inspelningsordning och vad de berättar samt uppgift om filmens speltid, ett yrkes- och sysselsättningsregister, som visar i vilken film man finner uppgifter inom olika ämnesområden samt ett register över de intervjuade personerna i alfabetisk ordning med uppgifter om kassett- och filmnummer. Här presenteras enbart yrkes- och sysselsättningsregistret.

Yrkes- och sysselsättningsregister:

Bagerska: Film nr 34, 42, 44

Bogserbåt: matros, eldare, kocka: Film nr 3, 8, 20, 21, 3, 43

Bonde: Film nr 4, 7, 9, 10, 13, 16, 24, 27, 31, 41, 43, 45

Bondmora: Film nr 3, 14, 15, 27, 44, 47

Båtbyggare: Film nr 16

Diversearbetare: Film nr 12, 20

Dräng: Film nr 4

Fabriksarbetare (skor): Film nr 1, 6, 12, 27, 28, 30, 36, 42

Fartyg, utgående: Film nr 17, 38

Fiskare: Film nr 4, 5, 7, 11, 16, 18, 24, 33, 35, 37

Handlare: Film nr 23, 35, 40

Idrott: Film nr 12, 30, 40

Lärarinna: Film nr 29

Läskedryckstillverkare & försäljare: Film nr 10

Mekaniker: Film nr 7, 46

Minkfarmare: Film nr 7, 35

Piga: Film nr 1, 2, 6, 14, 15, 32, 42, 44

Religiöst engagerade: Film nr 8, 13, 15, 24, 27, 28, 29, 30, 32, 35, 37, 41

Servitris: Film nr 42

Sjuksköterska: Film nr 32

Skofabrikör: Film nr 25

Skutskeppare: Film nr 17, 18, 19, 20, 36, 38, 39

Sågverksarbetare: Film nr 8, 13, 16, 26, 36

Timmerhuggare: Film nr 8, 16, 31, 36

Torpare: Film nr 8, 11, 26

Torparfru: Film nr 1, 2, 6, 34

Bild. Handskrift 145

Anders-Gustav (AG) Jönssons född 1862-12-26 i N. Metbäcken i Östmark , Fryksdalen, Värmland. Vid början av 1890-talet flyttade AG Jönsson till Sundsvallsområdet, där han kom att arbeta i den expansiva skogsindustrin. I slutet av 1890-talet flyttade Jönsson med familj (hustrun från Haverö församl. Vnl.) till dåvarande Bastuträsk (numera Gunnarn) i Stensele församl.  Anders Gustav Jönsson anställdes som skogsfaktor vid dåvarande Holmsunds AB, numera SCA vid sekelskiftet 1900. Bebodde en av Holmsunds AB:s fastigheter och titulerades även åbo och sedermera vid sin död 1935-10-1, hemmansägare.

Arkivet upprättat av Cuno Bernhardsson, 2010-08-11
Bild. Handskrift 72

Sigvard Karlsson Foto:
Sune Jonsson, Väster-
bottens museum

Sigvard Karlsson föddes 1926 i Skellefteå och var under sista åren bosatt i Umeå. Efter folkskollärarexamen arbetade Sigvard Karlsson som lärare på olika orter i Norrbotten och Västerbotten. Åren 1959-1991 var Karlsson skolchef i Bjurholm och Vännäs.

Arkivet efter Sigvard Karlsson består av två volymer främst innehållande korrespondens med författarkollegor samt tidningsklipp. Bland arkivmaterialet återfinns även spridda handlingar kring Norrländska författarsällskapet som startade 1957. Sigvard Karlsson var en av initiativtagarna till bildandet av författarsällskapet och ingick i dess första styrelse.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2006-09-06

Skytteanska Samfundet bildades 1956. Av initiativtagarna kan nämnas redaktör och stadsfullmäktiges ordförande Elon Dufvenberg, landsantikvarie Gunnar Westin och hovrättspresident Mauritz Wijnbladh. Samfundets tillkomst berodde på flera faktorer, framför allt debatten om ett norrlandsuniversitet. Tanken var att bilda ett samfund för att främja vetenskaplig forskning och högre utbildning i Norrland. I samfundets stadgar från 1957 påvisas ambitionerna att hålla vetenskapliga föreläsningar med akademisk kvalitet samt låta trycka vetenskapliga texter - allt med anknytning till Norrland.

År 1959 fick samfundet kungligt beskydd och kunde titulera sig Kungliga Skytteanska Samfundet, en kunglig vetenskapsakademi för Norrland. Idag består verksamheten i huvudsak i att främja vetenskaplig forskning och publicering. En del av skrifterna ingår i "Skytteanska Samfundets handlingar". Sedan 1988 ger man ut årsboken Thule.

Arkivet har av Kungliga Skytteanska Samfundet deponerats på Forskningsarkivet vid Umeå Universitet. Det har ordnats och förtecknats av studenter i arkiv- och informationsvetenskap vid Mitthögskolan under ledning av Anneli Sundqvist

Arkivet upprättat av Anneli Sundqvist, 1999-02-04
Bild. Handskrift 28

Labangymnastiken skapades av Rudolf Laban, född i Bratislava Tjeckoslovakien och verksam som koreograf vid Berliner Opera på 1930-talet. På grund av judeförföljelserna tvingades han emigrera till England där han gjorde sig känd som inspirationskälla för lärare inom dansens område. Han var också i många år verksam som rörelsepedagog i England.

Hans teorier går ut på att få eleverna att lära känna sig själva, sin kropp, sin omgivning, andra elever, de redskap och annat material som finns i gymnastiksalen och lära känna rörelser, t ex till musik. Med lärares och kamraters hjälp får eleverna lära sig att analysera sina och andras rörelser. Genom att man ökar elevernas kroppsmedvetande ökar man även deras inre säkerhet.

Metoden utvecklades vidare av Veronica Sherborne, lektor i specialundervisning i Bristol. I Sverige kom den att tillämpas i lärarutbildningen vid universitetet i Umeå av metodiklektor Ingerid Wästfelt-Ersare.

Handlingarna (1 volym) utgörs i huvudsak av hennes metodbeskrivningar.

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1998-11-30
Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1992-12-10
Bild. Handskrift 52

Sara Lidman är ett myller enligt Birgitta Holm, författare till biografin Sara i liv och text (1998) Oöverträffad språkkonstnär, ojämförlig folktribun, virtuos talare, vimsig tant, förälskad kvinna, sofistikerad intellektuell, mästrande moster, offentligt samvete, behagsjuk drottning, politisk kamrat, lokalpatriotisk västerbottning, munhuggande sällskapsmänniska, bitande polemiker, briljant konversatör, bötfälld trädkramare, hängiven syster, ömsint vän, släktkär dotter, nyfiken granne, Missenträskbo.

Alla dessa sidor finns belysta i hennes arkiv. Det donerades av författarinnan till Forskningsarkivet 1998 (med kompletteringar under åren 2001-2014). Arkivet innehåller 25 hyllmeter handlingar fördelade på 347 volymer vari även inräknats manusmaterial som överlämnats av regissören Leif Sundberg.

Handlingarna har strukturerats i de avdelningar som normalt förekommer i personarkiv.
I de Personliga handlingarna kan man följa Sara (Adela) från Doris Westerlunds klass i småskolan via prydligt besvarade hermodsbrev, ”Det var med fruktan och bävan jag skickade in denna uppsats”, till Mariannelunds praktiska skola, där hon skrev uppsatser som läraren berömde men samtidigt varnade henne för en alltför fri stil. Sedan följde universitetsstudierna med inriktning mot lärarbanan eller kanske bibliotekarie.
Under skoltiden och senare i livet skrev Sara dagbok, i fickalmanackor, på lösa papperslappar, eller i spiralblock insprängt bland utkasten till hennes romaner. En lycklig artonåring skrev den 13 juni 1942 ”Idag är den fullkomliga dagen. Solsken, vilstol, engelsk litteratur, tanken på avlagd realexamen, svärmerier m m ”.

Den stora serien manuskript (122 volymer!) har indelats efter genrer; noveller och kåserier,
romaner, debatt- och dokumentärlitteratur, dramatiska verk, anföranden, artiklar, radio- och TV-programinslag
.
I de flesta fall rör det sig om många versioner, från de allra första handskrivna utkasten i kollegieblock via maskinskriven text som ofta klippts och klistrats, flyttats och ändrats och strukits innan den tagits om hand av Harriet Fyrberg och andra förlagsredaktörer hos Bonniers. De noggranna efterforskningar som föregått skrivandet har också satt spår i arkivet.
..” kopior ur domböcker avseende mål rörande olovligt skogshygge, tillgrepp av sågtimmer, olovligt älgskytte och förskingring”. T o m en liten bit av tapeten från gästsalen i Åliden 1888 finns med. Intervjuerna med gruvarbetarna i Kiruna och Svappavaara har överförts från bandkassetter till arkivband för att inte utplånas.

När det gäller den stora samlingen artikelmanus, såväl publicerade som refuserade, slås man av det starka engagemanget i så många stora samhällsfrågor, den snabba reaktionen på händelser och ilskan över att inte få komma till tals, när något orätt hänt.”Jag har en viss skällton när jag skriver brev eller artiklar i politiska ämnen, jag vet inte varför men jag kommer upp i en jävla ilska då som dock är på något sätt opersonlig eller åtminstone oprivat” (brev till Pär Wästberg DN).

Korrespondensen spänner över ett vitt fält. Handskrivna brev med nästan oläsliga krumelurer blandas med strikta maskinskrivna ark, färgglada vykort från avlägsna platser och med konstnärliga motiv. De flesta breven ligger än så länge i en grov kronologisk följd i väntan på ett brevskrivarregister som ska vägleda de forskare som så småningom får ta del av innehållet.

Där finns långa ofta humoristiska brev från pappa Andreas, där han delger sin dotter stort och smått från hembygden men också uttrycker oro när Sara befinner sig långt bort i världen, i Afrika eller Vietnam. – 19/2 1961 inleder han sitt brev med rådet ”Handla besinningsfullt, klokt och var modig”
De kontakter hon själv knöt i dessa länder fortsätter ofta i en mångårig både officiell och personlig brevväxling, där brevskrivare som Nadine Gordimer och Madame Nguyen Thi Binh förekommer. De svenska vännerna är många och flitiga brevskrivare. Förutom Martina Nilsson finns där Berta Hansson, Gudrun Key-Åberg och många fler. De läsare som skriver till Sara känner ofta igen sig i hennes skildringar och brevväxlingen fungerar ibland som en slags terapi. Med författarkollegorna Folke Isaksson, Olof Lagercrantz, Torgny Lindgren m fl dryftas skrivandets bekymmer och glädjeämnen.
I vissa fall finns även Sara Lidmans egna brev i form av koncept eller kopior bevarade.

Den avdelning som jag kallat Handlingar rörande arkivbildarens verksamhet, med andra ord alla papper som handlar om Sara Lidmans engagemang i specifika frågor, domineras av Vietnamfrågan. Hennes fyra resor till Vietnam har dokumenterats i ett 50-tal resedagböcker och gett underlag till artiklar och anföranden av imponerande mängd. Men inte bara hennes egna intryck utan också ett omfattande faktamaterial i form av vetenskapliga rapporter, informationsmaterial, tidskrifter kring bl a Mekongprojektet och vapenindustrin har utgjort bränslet för henne. Kärleken till landet och folket blandas med hatet och frustrationen över USA:s angrepp. Inom denna avdelning finns även handlingar som avspeglar författarverksamheten i stort, kontakter med förlag och andra institutioner och uppgifter och åtaganden som åvilat Sara Lidman i hennes egenskap av författare.

Frågor kring skogspolitik och skogsmiljö, transportfrågor, kärnkraft och missförhållanden i arbetslivet, kronotorparnas villkor liksom underhållningsvåldet och pornografin har dominerat Sara Lidmans engagemang för svenska samhällsfrågor. Där finns bland många protestaktioner den uppmärksammade ScanLink- affären som resulterade i rättegång – Ohörsamhet mot ordningsmakten -, uranbrytningsprojektet i Pleutajokk och det omfattande materialet kring LKAB-konflikten.
Vill man inte uppleva hela arbetsprocessen från idé och tanke till färdig artikel via olika manuskriptversioner kan man läsa artiklarna i tryckt form. Pressklippsamlingen är nämligen omfattande ” Sara Lidmans egna publicerade artiklar, recensioner av hennes verk, reportage, notiser och debattartiklar”

Fotografisamlingen innehåller i huvudsak familjebilder, fotografier från resor och pressfoton.

Böcker och småskrifter rörande Vietnam samt miljö- och andra samhällsfrågor ingår i den Boksamling som ingår i arkivet.
Sara Lidmans utgivna böcker, både svenska utgåvor och översättningar till andra språk, har placerats i anslutning till arkivet. En förteckning finns med som bilaga till arkivförteckningen.

Till Forskningsarkivet har även överlämnats en del handlingar med proveniens från Sara Lidmans föräldrar och syskon. Dessa handlingar återfinns samlade under avdelningen Övriga handlingar (F2).

Arkivet är tillgängligt för forskning med undantag av korrespondens och dagboksanteckningar där tillstånd av Sara Lidmans släktingar krävs.

En mindre del av Sara Lidmans arkiv bestående av arbetsböcker, manuskript och korrektur till några av hennes verk har donerats till Uppsala universitetsbibliotek, där det ingår i professor Leif Sjöbergs arkiv (1925 – 2000). Han var sedan många år Saras livskamrat och hade mottagit handlingarna som gåva av henne.

Underlagsmaterial till Birgitta Holms biografi i form av artikelkopior, intervjuer med författarinnan och henne närstående personer, brev och anteckningar har också överlämnats till Forskningsarkivet där det bildar ett eget arkiv Handskrift 57 Birgitta Holms arkiv.

Arkivet förtecknades 2003 men har efter det tillförts en hel del nya handlingar. Förteckningen har uppdateras ett antal gånger senast 2015-04-07 (ny volym F1:16).

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, Göran Larsson, 2003-10-29
Arkivet upprättat av Cuno Bernhardsson, 2012-08-16

Albert Linder var son till Johan Albert Linder. Han blev sjöman och avled 28 år gammal i gula febern på skeppet Hernösand på väg från Rio de Janeiro till New York.

 

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1996-11-11

Britta Maria Linder var dotter till kyrkoherde Anders Alenius i Arvidsjaur. Britta Maria gifte sig 1783 sergeanten Thomas Johansson Linder och bosatte sig på ett soldattorp i Rickleå. I november 1783 föds sonen Johan Anders. Britta Maria blir änka i januari 1785 och flyttar med sonen till Skellefteå. Hon uppfostrar sonen på egen hand och han ges genom hjälp av familjen Alenius möjlighet att utbilda sig till präst. Britta Stina upplever på nära håll den ryska invasionen i samband med stridigheterna i Västerbotten 1809 och lämnar Skellefteå för att söka fristad hos sin bror i Lycksele. Britta Stina flyttar i slutet av 1809 till sin son som nyss installerat sig i Skellefteå. Här avlider hon kort efter sin ankomst.
Arkivet efter Britta Maria Linder innehåller enstaka handlingar som bouppteckning, minnesdikt och korrespondens.

Arkivet ingår i Susanna Charlotta Linders f Eurenius arkiv, Handskrift 40C:1

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1996-11-11

Fredrika Christina (Fanny) Linder var komminister J.A. Linders andra hustru. Hon var dotter till prosten och kyrkoherden Georg Michael Fant i Västerlövsta och Enånger. Fanny och Johan Anders Linder lärde känna varandra under Linders studietid i Uppsala 1808-1809. I maj 1814 gifte de sig i Uppsala. En månad senare påbörjades den långa resan till Norsjö i Västerbotten där Linder hade tjänst som kapellpredikant. 1823 flyttar familjen till Umeå där Linder fått tjänst som komminister. Fredrica Christina Linder hade stora litterära talanger och skrev poesi och teaterstycken. Hon var även musikalisk och komponerade musik. En del av hennes texter blev sedermera tryckta och utgivna postumt. Tillsammans med J. A. Linder fick hon fem barn. Hon avled i Umeå 1840 efter en tids sjukdom.
I arkivet efter Fredrica Christina Linder finns manuskript till hennes dikter, musik- och teaterstycken. Här återfinns även flera volymer korrespondens.

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1996-11-11
Bild. Handskrift 40H

Fredrika Göthilda Linder

Komminister J.A. Linders två döttrar Fredrica och Sophia Linder föddes och växte upp i Umeå.
Fredrica Linder gifte sig 1847 med stadspredikanten Georg Palmqvist i Östersund. Paret fick tre barn innan maken avled hösten 1852. Fredrica flyttade då med barnen till faderns gård i Baggböle där hon öppnade en skola för sågverkets barn. Fredrica avled i lungsot våren 1859.
Sophia Linder tog efter systern Fredricas död hand om hennes barn och efterträdde även systern som lärare i skolan i Baggböle. Sophia flyttade så småningom till Stockholm där hon försörjde sig som sömmerska. Sophia Linder avled ogift i Stockholm år 1871.
I familjearkivet finns poesialbum, verser och brev bevarade efter systrarna Linder.

Arkivet ingår i Johan Erik Linders arkiv, Handskrift 40I:2

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1996-11-11
Bild. Handskrift 40G

Herlog Linder var son till komminister J.A. Linder och hans hustru Fredrica Linder. Herlog Linder hann bara bli 17 år då han tragiskt omkom under i simtur i havet sommaren 1837. I det Linderska familjearkivet finns några få handlingar – främst brev - bevarade efter Herlog Linder

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1996-11-11
Bild. Handskrift 40E

Johan Albert Linder var komminister Johan Anders och Fredrica Linders äldste son. Född i Norsjö 1816. Han utbildade sig till lantmätare, sedermera även till officer. Han gifte sig 1846 med Sofia Catharina Burman och paret bosatte sig i Baggböle. Paret får fem barn.

Arkivet består av handlingar från Linders verksamhet som lantmätare och militär. Här finns även  ritningar, teckningar, korrespondens och andra personliga handlingar.

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1996-11-11
Bild. Handskrift 40A

Johan Anders Linder föddes "d 20. Nov. 1783 i ett Soldatetorp, beläget vid södra sidan af Landsvägen nära Rickleå Gästgifv.gård, ej långt ifrån bron öfver Rickleå elfven och dess norra strand" enligt hans egna ord i sin levnadsteckning "Minnen I - XI 1783 - 1870".

Han var son till sergeanten Thomas Linder och dennes hustru Brita Maria Alenius, dotter till kyrkoherden Anders Alenius i Arvidsjaur.Fadern dog redan 1785 och modern flyttade då med Johan Anders till Skellefteå.Tack vare påverkan från mostern, stadsfysikus Ahls hustru Margareta i Sala, fick han börja studera vid katedralskolan i Uppsala 1797, där han stannade i tre år. Modern önskade helst av allt att han skulle bli präst och lät därför skriva in honom i Piteå trivialskola som en förberedelse inför gymnasiestudier i Härnösand som han sedan bedrev till våren 1805. Under Härnösandstiden umgicks han i flera förnäma familjer i staden, bl a hos doktor, sedermera biskop Nordin. Han förtjänade sitt uppehälle bl a som informator. En av hans elever var Anders Abraham Grafström från Sundsvall som senare kom att bli Linders "närmaste förman" i sin egenskap av kyrkoherde i Umeå landsförsamling.

Linders fortsatta studier fram till studentexamen bedrevs i Uppsala år 1806, då han också avlade juniors- och pedagogiexamen. De två närmaste åren därefter tillbringade han i Luleå som informator hos doktor Nordmark. Där träffade han mamsell Susanna Charlotta Eurenius, dotter till prosten Eurenius i Umeå. Tycke uppstod och innan Linder åter avreste till Uppsala hade de båda unga lovat varandra trohet.

I Uppsala skrev han in sig i det då nyss inrättade seminariet för prästerlig bildning, där Samuel Ödman var direktor. Vid midsommartid undergick han prästexamen i Stockholm och prästvigdes i Finska kyrkan tillsammans med bl a Johan Bexelius som senare blev komminister i Lövånger.

Under vistelsen i Uppsala inträffade en episod som fick viktiga följder och "som hörer till mina skönaste ungdomsminnen" Vid ett besök hos sin moster i Sala lärde han känna mamsell Fredrika Christina Fant Han berättar själv om mötet "Det fanns även något - jag vet ej hvad och huru- hos oss bägge, som redan under de första dagarna af vår bekantskap, så närmade oss till hvarandra, att deraf ett eget förhållande uppkom, som jag skulle hafva rätt svårt att beskrifva". Något omtumlad återvände han till Uppsala där han i ett brev till sin moster, doktorinnan Ahl försökte förklara sina känslor för Fredrica samtidigt som han sade sig vara fast besluten att hålla fast vid Charlotta. Hans dilemma framgår av yttrandet "O att Charlotta och Fanny (Fredrica) varit förenade till ett och samma väsende".

Johan Anders Linder fick sin första prästtjänst som adjunkt hos pastor Mellin i Skellefteå. Resan till Skellefteå företog han tillsammans med Bexelius genom en landsdel som var ockuperad av ryssarna. Bl a gjorde han vid passerandet av Sävar följande iakttagelser "På ömse sidor om vägen såg man händer och tår titta upp över jordytan ifrån de under affairens och retraitens brådska begrafne Ryssar". Adjunkturen i Skellefteå blev ej så behaglig eftersom fältfeber grasserade där. Linders mor som under kriget flytt till sin broder i Lycksele hade blivit sinnesrubbad av påfrestningarna och avled kort efter återkomsten till Skellefteå vid jultid år 1809. Efter ett kortare vikariat som komminister i Umeå där han också fick tillfälle att umgås med sin fästmö, tillträdde Linder tjänsten som den förste kapellpredikanten i Norsjö i april 1811. Förutom de vanliga ämbetsgöromålen som ensam präst i en glest bebodd landsort tillkom även en viktig befattning med den nya församlingens ekonomi och grundläggning.

Den 20 november 1811 gifte han sig med Charlotta Eurenius i Umeå.. Livet i Norsjö var enligt Linder lugnt och föga omväxlande. Fritiden ägnades åt hantverk, fiske och jakt samt planeringen för en ny prästgård. Familjens första barn, en dotter Fredrica Albertina, föddes den 23 oktober 1812. Strax därpå reste Linder till Skellefteå för att upphandla vinterförrådet. Barnmorskan som åtföljde honom på resan försäkrade att allt stod väl till med mor och barn. Men dessvärre nåddes han i Skellefteå av dödsbud - hustrun hade hastigt avlidit av blodstörtninig. Vid återkomsten till Norsjö tog Linder själv hand om sitt barns dagliga skötsel. Flickan insjuknade dock och avled vid jultid 1812. Den tid som följde var svår för Linder. Han kände sig ensam, var sömnlös och tidvis oförmögen till arbete.

Han fann dock ganska snart att det inte var eller skulle "blifva godt att vara allena". Vid tanken på ett val av sällskap var det naturligtvis alltid Fredrica som visade sig "i förgrunden af den tafla som det vaknande hoppet målade". I brev till henne framförde han sitt frieri. Hon skrev den 10 september 1813 för första gången till honom " Albert jag älskar Dig". De återförenades i Uppsala i april 1814 där de också vigdes av ärkebiskopen en månad senare. Efter en tid i Uppsala och Stockholm fylld av festligheter och visiter reste de nygifta till Sala för att ta farväl av Fredricas släkt och vänner innan den långa resan till Norsjö anträddes. Fredricas intryck och upplevelser under färden finns utförligt beskrivna i hennes Dagbok öfver min resa från födelsebygden till Westerbotten och Norsjö år 1814. Den 7 juli anlände de till prästgården i Stennäs. där de kom att vara bosatta i nio lyckliga år " osedda af verlden voro de allt för hvarandra". I Norsjö fanns inga ståndspersoner att umgås med men prästfamiljen stod i ett trevligt och patriarkaliskt förhållande till folket som var hyggligt, ofördärvat och välvilligt.

Den 2 juli 1816 föddes det första barnet, sonen Albert och två år senare fick Fredrica ytterligare en son Theodor. Hon önskade sig en dotter när hon väntade barn för tredje gången, men det blev återigen en son. Den 14 maj 1820 föddes "en sorgens son" som fick namnet Herlog.

1822 företog Linder och hans hustru en resa till hennes födelsebygd, vilket Fredrica Linder uppskattade mycket. Strax därpå befordrades Linder till komminister i Umeå landsförsamling.Därmed uppfylldes deras önskan att med sönerna komma närmare en lärdomsskola och "bebo ett ställe där man vid behof, kunde finna Läkare-biträde". Flyttningen till Umeå företogs med häst och släde i april månad 1823. Kreaturen kom efter när det blivit sommar. Familjens första dotter Fredrica Göthilda föddes kort efter ankomsten till Umeå. Modern var länge sjuk av sviterna efter förlossningen.

Livet i Umeå tedde sig mycket annorlunda mot den lugna men arbetsfyllda tiden i Norsjö Linder beskriver detta på följande sätt"Ifrån att hafva i 9 år varit skilda ifrån sällskaps lifvet,hade vi nu kommit ut i stora verlden, och blifvit hastigt indragna i sällskaps kretsen. Bjudningar och festiviteter och visiter korsade hvarandra, och vi voro detta och de följande åren, medan Mamma orkade vara med, ofta ute och hade äfven ej så långt emellan, främmande". Vid de stora fesligheterna anlitades fru Linder att författa dikter och hennes make att arrangera musik

en 8 maj 1826 föddes ytterligare en dotter, Sophia Johanna. Även efter denna förlossning blev Fredrica sjuk, fick bröstböld och blev liggande en månad. Fredrica Linders hälsa var vacklande. Hon plågades allt oftare av en smärta under bröstet som alltid åtföjdes av en ofrivillig oro. Hon försökte därför med olika kurer, bl a drack hon brunn vid flera tillfällen.

1829 blev Linder av konsistorium utsedd till vice pastor. Kyrkoherde Hambraeus hade börjat tröttna på pastoralvården, men han hyste dock vissa tvivel beträffande Linders lämplighet för sysslan p g a dennes befattning vid sällskapsteatern och hans fallenhet för "hvarjehanda annat i skön konst, architectur osv". Sedan Linder övertagit pastoralvården ökade ämbetsgöromålen ansenligt, så upptogs t ex tre vintermånader av husförhör. Dessutom började nu missväxtåren inträda och fattig- och undsättningsvård gjorde anspråk på hans tid och verksamhet.

Fredrica berättar i brev till en av sina vänner, Jeanette Leijel " här i Ume är nu en stor nöd ibland allmogen. Linder, som har pastoral- och fattigvården, har ej ro snart sagdt natt eller dag för uslingar, och när de varit in till honom komma de ofta till mig - ack tjogtals dageligen med mera och mindre anspråk".

1830 erhöll Linder ett uppdrag av Kungl Hushållningssällskapet att bilda en nykterhets- och måttlighetsförening. Den agerade bl a för ett upphörande av den förut praktiskt taget överallt rådande seden att varje tid på dagen bjuda brännvin åt alla in- och utgående.

I mars månad 1833 dog församlingens kyrkoherde, doctor Olof Hambraeus 83 år gammal. "Han slocknade såsom veken i en Lampa, då oljan är förtärd kl 12 på dagen". Linder förrättade likpredikan vid begravningen och var även testamentsexekutor.

De två äldsta sönerna konfirmerades och utrustades för skolgång i Härnösand, där de fick "godt quarter och njöto mycken godhet" hos Linders ungdomsvänner där, även bland lektorerna såsom professorerna Grafström och Norrman. Hos Grafström fick de bese gravyrer och ritningar och fick uppmuntran att vid lediga stunder idka skön konst istället för andra tidsfördriv.

Under denna tid hade Linder åtskilliga medborgerliga uppdrag och förtroenden som förde honom i beröring med affärer, konkurser och domstolar. Sorgligt nog försämrades hans syn, som han själv trodde genom nattvak.

Vid den visitation som biskop Franzén företog i församlingen år 1834 fick Linder lovord för att han skötte sitt ämbete med nit och omsorg. Professor Grafström utnämndes till kyrkoherde i Umeå landsförsamling, vilket gladde Linder då han stått i ett nära och vänskapligt förhållande till denne aktade man. Familjerna kom att umgås flitigt., bl a firade man under många år julafton tillsammans i prostgården.

En svår förlust drabbade familjen på sensommaren 1837. Yngste sonen Herlog sjutton år gammal drunknade under en simtur i havet utanför Obbola ."Mamma bar förlusten af den älskade Sonen med mycken resignation, ehuru det utan tvifvel tärde på hennes svaga lifs-tråd".

Albert och Theodor som nu lämnat gymnasiet i Härnösand hade fått tillstånd att viaticera i några socknar - vilket innebar att de vandrade omkring för att uppbära understöd för sina fortsatta studier samtidigt som de predikade. Båda sönerna begav sig sedan till Uppsala för att där avlägga studentexamen. Theodor fick i sin examen högsta betyg i latin och grekiska och blev därefter anställd hos kapten von Ehrenheim i Munga som informator.Sommaren 1839 reste Linder tillsammans med hustrun och dottern Sophia med båt till Stockholm där de under ett par dagars tid besökte goda vänner för att sedan fara vidare med ångfartyget Västmanland till Västerås där de möttes av sonen Theodor. Resan gick sedan vidare via Munga till Fredrica Linders födelsebygd där hon fick återse många av sina barndoms- och ungdomsvänner.

Efter hemkomsten från den långa resan försämrades Fredricas hälsa allt mer. Hon besvärades svårt av hosta, andtäppa och bensvullnad men var lugn och glad till humöret. Den 4 januari 1840 avled hon lugnt och stilla i närvaro av sin man. Tiden närmast efter dödsfallet ägnade Linder åt att ordna och genomläsa hustruns efterlämnade papper och korrespondens, vilket skänkte honom tröst i den svåra sorgen. Pastoralvården och husförhörsresorna gav honom dessutom jämn sysselsättning och rörelse.

Linder var angelägen om att få tag på en god husföreståndare i sitt hem. Sofi Burman från Kalix anställdes och blev till stor belåtenhet Tycke hade uppstått mellan henne och sonen Albert och de trolovade sig innan han avreste till Stockholm för att avlägga lantmätarauscultantexamen. Albert utbildade sig dessutom till officer och utnämndes till löjtnant vid jultid 1841. Fadern hyste dock stor oro över det sätt på vilket han skötte sina penningaffärer.Vid denna tid lämnade också dottern Fredrica hemmet och fick pension hos friherrinnan Rudbeck i Sala.

Den 5 juli 1842 gifte sig Linder på nytt, denna gång med Carolina Ulrika Bexelius, född Dyhr. Hon var änka efter Linders studiekamrat från Uppsala komminister Johan Bexelius från Lövånger och hade med sig fyra söner från det äktenskapet.

Theodor Linder bedrev studier i grekiska och hebreiska i Uppsala medan Albert arbetade i Skellefteå under kommissionslantmätare Viderstedt och Sophia fick pension i Uppsala.

Linder själv företog under denna tid en omfattande ombyggnad av sin mangårdsbyggnad, där han byggde på en övervåning "Det af andra för en omöjlighet ansedda förslaget, att verkställa påbyggnaden, utan att rifva taket förut, lyckades till alla delar fullkomligt".

Familjen utökades med dottern Lydia Carolina, född den 8 juli 1845.

Året därpå gifte sig Albert med Sofi Burman. De nygifta bosatte sig på Linders gård i Baggböle där så småningom fem barn föddes, sönerna Johan Eric, Albert, Nils Hadar Ossian och Theodor samt dottern Alma Sofia. Albert blev avvittringslantmätare och senare kapten och kompanichef vid Livkompaniet. Han avled i Baggböle vid 61 års ålder den 1 januari 1878.

Dottern Fredrica trolovade sig med pastorsadjunkten Georg Palmquist, som blev utnämnd till stadspredikant i Östersund. De vigdes av Linder i augusti 1847 och fick sin första dotter året därpå. Ytterligare två barn föddes i familjen innan Georg Palmqvist avled hösten 1852 efter en gångbar smittosam sjukdom. Fredrica flyttade då med sina barn till faderns gård i Baggböle där hon öppnade en skola för sågverkets barn. Gården i Baggböle brann ned i april 1858 och gjorde Fredrica och hennes familj hemlös. Strapatserna i samband med branden och en provisorisk bostad därefter gjorde att hon insjuknade i lungsot och avled den 6 maj 1859.

Systern Sophia tog då hand om Fredricas barn och efterträdde henne som lärare i skolan, en befattning som hon hade under ett par års tid innan hon åkte till Stockholm där hon köpte en symaskin och lärde sig sy så att hon sedan försörjde sig med sömnad åt privata hus och livkompaniet.Sophia avled ogift i Stockholm år 1871.

Theodor var flitigt engagerad i nationslivet i Uppsala och disputerade där 1850 i närvaro av bl a prins Gustaf, vilket avlöpte lyckligt.Han utnämndes till docent i grekiska och blev examinator i studentexamen. Dessutom var han nationens bibliotekarie och fick i uppdrag att ordna domkapitlets arkiv. Tyvärr råkade han ut för en olyckshändelse ; överansträngd av studier fick han ett svindelanfall när han passerade över en stenlagd gård och slog i bakhuvudet så svårt att han senare avled, den 20 maj 1854 " Den sonen som bar namnet af att vara en skänk af Gud var nu af honom återtagen".

Linder ägnade på äldre dagar mycken tid åt att utföra ritningar till ett flertal privata och officiella byggnader, bl a brukspatron Häggströms i Dalkarlså och Umeå stads kyrkas tillbyggnad, ombyggnad av huvudtrappan i landshövdingeresidenset och tillbyggnad av telegrafbyrån samt Umeå sockens skolhus. Han ombesörjde även orneringen av Corps de Logi vid Baggböle sågverk efter den ritning han själv gjort, något som commerserrådet Dicksson uttryckte sin synnerliga belåtenhet med. Holmsunds kyrka med inredning ritades av honom förutom att han också stod för bildhuggeriet och emblemen. Vid invigningen 1863 fick han många bevis på hur uppskattat hans arbete var. Styvsonen Isak var kapellpredikant i församlingen. Inkomsterna från arkitekturarbetena gav Linder medel att bekosta egna byggnader och möblemang.

Linder följde noga den politiska utvecklingen i Europa och kommenterade olika storpolitiska händelser i sina minnesanteckningar. Bl a upprördes han av händelserna under revolutionsåret 1848. " Med politik har jag aldrig laggt mitt hufvud i blöt, men har dock ej kunnat aldeles med tystnad förbigå alla detta årets tilldragelser. Reform var derunder, äfven här dagens lösen. Reformer kunna ock vara i flera afseenden både nödvändiga och nyttiga,när de kunna tillvägabringas utan omstörtning af allt förut bestämde. Mindst är detta af nöden i Sverige, der man förut eger lagbunden frihet. Jag hörer ej till dem som tro att Sverige skulle blifva lyckligare.gm Reformsällskapernas republikanska Styrelseformer, och hoppas att ej upplefva den tid då den råa massan skall inträda i lagstiftningen".

1850 hade Linder låtit övertala sig att bli ordförande i fattigvårdsstyrelsen vilket kom att bli en mycket betungande syssla särskilt under nödåren på 60-talet. Han säger i sina minnen från år 1867 "Att beskrifva allt det elände som under loppet af detta olycksår rådde i landet skulle fylla en hel volym och ändå inte blifva fullständigt. En ej ringa del af befolkningen var hardt när att svälta ihjel innan öppet vatten gjorde tillförsel af lifsmedel möjlig".

Förutom det direkta ansvaret för fattigvården i socknen var han under de perioder då kyrkoherde Grafström vistades vid riksdagarna i Stockholm förordnad att handha pastoralvården och kontraktsprostgöromålen. Trots att både syn och hörsel var försvagade såg han ändå optimistikt på sin situation "jag saknade gudskelof ej helsa och arbetsförmåga". Vid en festlighet då han firade sin 50-årsdag som präst fick han också mottaga många gåvor som bevis på uppskattning för sina insatser från församlingsborna.

Tiden räckte även till för litterär verksamhet. Han hade åtagit sig att författa en beskrivninig över Ume socken och stad samt Degerfors.En av honom författad lappmarksbeskrivning "Om swenska Lappmarken och dess Inwånare publicerades i Läsning för Folket 1849-1854. Stor uppskattning väckte också hans ordrika uppteckningar av allmogespråket i Västerbotten som tillsändes prosten Rietz i Tygelsjö för att ingå i dennes verk över svenska allmogens olika munarter. Han lät också år 1869 trycka sin andra hustrus Fredrica Fants poemer under rubriken Känslans stunder.

Sonen i det tredje äktenskapet, Herlog Robert blev lantmätare och dottern Lydia Carolina gifte sig med handlanden August Holmgren i Holmvik.

Johan Anders Linder avled den 1 januari 1877, 93 år gammal och jordfästes tillsammans med hustrun Carolina Ulrika som hade avlidit nio dagar tidigare.

Hans liv sammanfattas på följande sätt i Norrlandspostens runa "Det var en serie av förluster och ersättning, skuggor och dagrar, något ovanligare än dem, som falla inom ramen av de flesta människors öden. Men de lämnade rika ämnen till tröst och hugsvalelse, och nog synes man kunna bära en så vacker utskiftning av sitt livs öden, som behagen för ynglingen, snillet för mannen och godheten förenad med husligheten för gubben.

Arkivalierna härrör från olika medlemmar av familjen och har därför ordnats i tolv olika arkiv av varierande omfång. Den största samlingen hänför sig till Johan Anders Linder och hans andra hustru Fredrica. I vissa fall har det varit svårt att bestämma proveniensen, vilket också har angivits i förteckningen. Den totala omfattningen är ca två hyllmeter förutom de i de olika arkiven ingående ritningarna och teckningarna.

Arkivalierna har gått i arv till olika medlemmar i familjen innan de 1956 donerades till Vetenskapliga biblioteket i Umeå av gymnastikdirektör Elisabeth Bäckström (sonsondotter till Johan Anders Linder). Stadsbiblioteket ansvarade för samlingen till 1980 då den överfördes till universitetsbiblioteket för att ingå i dess handskriftssamling, som numera handhas av Forskningsarkivet.

Familjearkivet har under en tid också förvarats i Västerbottens museum, där det varit föremål för en omfattande genomgång som underlag för ett temanummer av Västerbotten (1977:4), betitlat Prästen som var kulturarbetare: om komminister J A Linder (1783-1877) tecknaren, arkitekten, musikern, dialektsamlaren och dagboksförfattaren. Red:Per-Uno Ågren. Handlingarna i de olika arkiven har i mån av förekomst ordnats i följande huvudavdelningar: Personliga handlingar, Manuskript och egna verk, Korrespondens, Handlingar rörande arkivbildarens verksamhet och Övrigt. Stora delar av den omfattande korrespondensen finns även i avskrift utförd av Nordiska museets skrivcentral i Hoting (Linder Avskrifter av korrespondens vol 1-8).

De första tio delarna av Linders levnadsbeskrivning, Minnen finns i en avskrift utförd av Betty Persson, som förvaras i Folkrörelsearkivet. Forskningsarkivet har en kopia av avskriften. Handlingar med proveniens från olika medlemmar av släkten Alenius har ej medtagits bland de Linderska familjearkiven utan bildar egna arkiv. Korrespondensen mellan J A Linder och Johan Ernst Rietz har ej kunnat påträffas vid förteckningsarbetet. Den finns dock i kopieform hos Dialekt- ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå.

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1996-11-11
Bild. Handskrift 40K

Nils Hadar Ossian Linder

Ossian Linder var son till lantmätaren Johan Albert Linder. Han gick till sjöss i unga år och blev sjökapten. Under 1890-talet vistas han i USA och reser 1898 till Alaska som guldgrävare. Han avlider där i februari 1899.

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1996-11-11

Johan Erik Linder var son till Johan Albert Linder och barnbarn till J.A. Linder. Han utbildade sig till lantmätare och arbetade först i Umeå och senare i Linköping där han blev förste lantmätare.

I Linders familjearkiv finns studiehandlingar, korrespondens, teckningar och familjehandlingar efter Johan Erik Linder.

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1996-11-11

Susanne Charlotta Linder var komminister J. A. Linders första hustru. Hon var dotter till prosten Eurenius i Umeå. Hon lärde känna J. A. Linder 1806 i Luleå där hon arbetade som guvernant i samma hus som Linder var informator. De gifte sig hösten 1811 i Norsjö där Linder tillträtt som kapellpredikant samma år. Deras äktenskap blev kort då Susanna Charlotta avled ett år senare i samband med födseln av deras första gemensamma barn.

Arkivet efter Susanna Charlotta Linder innehåller främst korrespondens samt enstaka personliga handlingar.

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1996-11-11
Bild. Handskrift 40F

Theodor Linder, docent vid Uppsala
universitet. Självporträtt, blyerts u å

Theodor Linder föddes i Norsjö 1818, andre son till komminister Johan Anders och Fredrica Linder. Theodor tog studentexamen i Uppsala med högsta betyg i latin och grekiska. Han fortsatte sedan med språkstudier vid Uppsala universitet där han disputerade 1850. Linder utnämndes senare till docent i grekiska vid Uppsala universitet.  Theodor Linder avled endast 36 år gammal efter en olyckshändelse 1854.

Theodor Linders arkiv innehåller korrespondens, manuskript, teckningar och handlingar från studietiden.

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1996-11-11

Theodor Linder var Johan Albert Linders yngste son. Han var kapten vid Västerbottens regemente samt kommissionslantmätare. Flyttar från Umeå till Skellefteå under 1890-talet. Avlider I Skellefteå 1909.

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1996-11-11
Bild. Handskrift 109

Håkan Linderholm var född i Jönköping 1919 och utbildad läkare och medicine doktor i Uppsala. Efter arbete vid Karolinska sjukhuset och i USA flyttade han 1959 till Umeå för att tillträda universitetets första professur i klinisk fysiologi.

Han arbetade inom ett brett område vilket bland annat innefattade medicinsk teknik och utvecklandet av EKG-analyser med hjälp av den nya datortekniken, men han intresserade sig även för speciella norrländska sjukdomar med genetisk bakgrund. Circumpolär medicin var ett annat av hans stora intresseområden. Han var aktiv i Nordiska samarbetskommittén för arktisk medicinsk forskning och medverkade bland annat till att organisera flera internationella kongresser inom området, varav en av dessa arrangerades i Umeå 1987. Utöver det var Linderholm även verksam i Commission on Clinical Physiology, i vilken han var ordförande åren 1986-2000.

Håkan Linderholm var dekanus för medicinska fakulteten i Umeå 1970-1976 och efter sin pensionering 1984 initiativtagare till bildandet av en Emeritusprofessorernas förening i Umeå. Som emeritus var Linderholm fortfarande aktiv inom forskningen och publicerade under den perioden ett antal betydelsefulla arbeten.

Till Forskningsarkivet har levererats ett arkivmaterial efter Håkan Linderholm som främst består av material kring hans många forskningsprojekt samt handlingar kring hans föreningsverksamhet.

Arkivet upprättat av Cecilia Johnsson, 2009-10-20

Foto: Jesper Stenmark

Torgny Lindgren föddes 1938 i Raggsjö, Norsjö kommun. Han utbildade sig vid Folkskoleseminariet i Umeå och arbetade under två år som folkskollärare i Norsjö kommun. Efter kompletterande högskolestudier var han sedan verksam som ämneslärare i historia och samhällskunskap fram till 1974. Han har varit bosatt och haft lärartjänster i Storfors och Vimmerby. Sedan hösten 1996 var Tjärstad prästgård i Östergötland hans hemadress.

Som författare debuterade Torgny Lindgren 1965 med diktsamlingen Plåtsax, hjärtats instrument. Under de första åren av sitt författarskap skrev han främst poesi och noveller, ofta med samhällssatiriska inslag. 1973 kom romandebuten Övriga frågor och året därpå lämnade han läraryrket för att bli författare på heltid.

Torgny Lindgrens stora genombrott kom 1982 med romanen Ormens väg på hälleberget, en berättelse där språk och handling förlagts till 1800-talets Västerbotten. Mycket av hans författarskap har präglats av uppväxten i Västerbotten och han använde i sina romaner ofta ett dialektalt språk. Torgny Lindgrens romaner och novellsamlingar byggde ofta på en blandning av folkligt, bibliskt, filosofiskt och satiriskt berättande. Genom åren vann han stora publika framgångar och erhöll ett flertal litterära utmärkelser, både i Sverige och internationellt. Han var sedan 1991 ledamot i Svenska Akademien på stol nr 9 och utnämnd till hedersdoktor vid universiteten i Umeå och Linköping.

De handlingar efter Torgny Lindgren som överlämnats till Forskningsarkivet (ca 3 hyllmeter) består till största delen av manuskript och utkast till delar av hans litterära produktion. Arkivet rymmer även korrespondens och samlade tidningsklipp om Torgny Lindgren och recensioner av hans böcker.

Arkivet är fritt tillgängligt för forskning.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2018-05-03
Bild. Handskrift 127

Jörg Lindner föddes i Berlin, i den del som efter 1945 blev Östberlin. I samband med bygget av Berlinmuren flydde han 1962 till Västberlin och 1967 kom han till Sverige. Han bodde under tre år i Linköping, där han började sina studier i historia vid Linköpings universitet, innan han 1970 kom till Umeå.

I Umeå fortsatte han sina studier och 1988 la han fram sin doktorsavhandling med titeln ”Den svenska Tysklandshjälpen 1945-1954”. Under sin tid vid Umeå universitet har Jörg Lindner haft ett flertal uppdrag inom historiska institutionen och humanistiska fakulteten. Han har även arbetat som bibliotekarie vid Umeå universitetsbibliotek.

Arkivet består av ca 1 hyllmeter och består främst av forskningsmaterial med koppling till avhandlingen, intervjuer av tyska barn, deras föräldrar och fosterföräldrar. Här finns också avhandlingsmanus, dispositioner, anteckningar och uppsatser.

Arkivet upprättat av Gabriel Runeby, 2011-10-03
Bild. Handskrift 149

Ivonny Lindqvist föddes i Vännäs 1920 och utbildade sig i början av 1950-talet till förskollärare. Hon kom efter utbildningen att arbeta I Sundsvall vid olika barnhem, upptagningshem och förskolor.

1956 flyttade hon med familj till Umeå där hon oavlönad började arbeta med lekverksamhet för barn inlagda vid Umeå lasarett. Här mötte hon bl.a. svårt sjuka barn och barn inlagda vid vuxenavdelningar utan möjlighet till lek och föräldrakontakter.

Med stort engagemang kom hon genom åren att utveckla en väl fungerande lekterapiverksamhet vid Umeå universitetssjukhus. Hennes arbetssätt och syn på verksamheten har kommit att stå modell för lekterapierna vid de svenska sjukhusen idag.

1972 lämnade Ivonny sitt arbete vid lekterapin i Umeå och tillträdde en tjänst som byrådirektör vid Socialstyrelsen i Stockholm. Hon har genom åren varit internationellt engagerad som föreläsare vid kongresser, sjukhus och universitet. Hon har även författat ett antal böcker och artiklar inom sitt specialområde. 1980 blev hon utnämnd till medicine hedersdoktor vid Umeå universitet för sin pionjärinsats inom lekterapiområdet.

Arkivet efter Ivonny Lindqvist rymmer ca 1 hyllmeter och innehåller bl.a. manuskript, korrespondens, konferenshandlingar, fotografier, filmer och klippsamling.
Arkivet är fritt tillgängligt för forskning.

Arkivet upprättat av Gabriel Runeby, 2012-01-09

Ur handskrift 53,
ämnesområde Gåtor - Norrland

Excerptsamlingen innehåller uppgifter ur norrlandslitteratur som ordnats tematiskt och topografiskt efter de norrländska landskapen.
Följande ämnesområden finns representerade: Anekdoter, folkvisor, gåtor, historier, märken, ordstäv, ramsor och rim, sägner, dikter, noveller, personverser, romaner, dramatik och barnberättelser.

Den litteratur som excerperats omspänner tidsperioden 1840-tal -1980-tal. Förutom de tematiska grupperna finns också ett separat författarregister. Excerpterna har ordnats på katalogkort (totalt ca 90 000 kort).Samlingen har donerats till Universitetsbiblioteket i Umeå där den förvaltas av Forskningsarkivet.

Materialet skall för befrämjande av norrländsk forskning användas inom universitetsbiblioteket men även ställas andra bibliotek till förfogande efter förfrågan.


Bilfraktsedel 19/9 1940
(Bild: Foark 8:7)

Handskriftssamlingen (på 4 hyllmeter) som har tagits om hand av Forskningsarkivet, samt en boksamling som förvaras vid Universitetsbiblioteket, är en donation till Umeå universitetsbibliotek av Svante Lundells hustru och barn.
Svante Lundell 1894-1971 föddes som yngsta barnet till fanjunkare Per Otto Alfred Lundell och hans hustru Gustava Gabriella, född Skog.
Efter realexamen vid Skellefteå samskola arbetade Svante Lundell inom affärsbranschen i Skellefteå, där han drev en grosshandelsrörelse. Utöver affärsverksamheten var han även intresserad av ämnen som historia, geografi, botanik och genealogi. På genealogins område företog Lundell studier av flyttningar mellan Västerbotten och Finland.

Under det finsk-ryska vinterkriget åren 1939-1940 engagerade sig Lundell i den finska frihetsrörelsen, där hans insatser bl.a. bestod i att leda transitotrafiken över Haparanda till Finland. Lundells insatser belönades sedermera med flera utmärkelser, bl.a. Finlands Vita Ros.

Lundells arkiv har kategoriserats enligt följande:
-Juridiska handlingar som bl.a. köpehandlingar, lagfartsbevis och häradsrättsprotokoll från 1700- och 1800- talen (handskrifts nr. 8:1 - 8:4).
-Manuskript till föredrag, tryckta artiklar samt andra genealogiska artiklar som omfattar tidsperioderna 1940 - 1960 (handskrifts nr. 8:5).
- Handlingar som rör Centrala Finlandshjälpen från åren 1939 - 1940 (handskrifts nr. 8:6 - 8:7).
- Fotografier från åren 1939 - 1940 (handskrifts nr. 8:8).
- Karta från år 1819, över kronobyggena Tjernberget och Blodberget i Västerbottens län och Skellefteå socken (handskrifts nr. 8:9).
- Handlingar rörande de finsk - sovjetiska krigen bestående av krigspropaganda och två
frimärken föreställande Adolf Hitler och Gustaf Mannerheim, samt en förteckning över ryska souvenirer från åren 1939 - 1940 (handskrifts nr. 8:10).
- Tidningsurklipp som i grova drag omfattar tidsperioderna 1930 - 1970 behandlar bl.a. ämnen som historia och genealogi samt etnologi och arkeologi (handskrifts nr. 8:11 - 8:40).

I Skellefteå museum förvaras ytterligare arkivalier och föremål tillhörande Svante Lundell. Här kan t.ex. nämnas korrespondens med Finland, släktutredningar och diverse handlingar rörande genealogi, samt fotografier från åren 1939 - 1940 (totalt 7 st. Fotoalbum). Vidare finns här också handlingar som dels rör Centrala Finlandshjälpen, bestående av bl.a. transport- och flyktingrapporter. Dels finska flygblad med rysk text samt pass, ryska sedlar och mynt.

Arkivet upprättat av Anders Johansson, 1998-03-30
Bild. Handskrift 98

Börje Lundgren
(Bild Foark 98:6)

Börje Lundgren föddes i Slagnäs, Arjeplog år 1925 och har genom åren varit verksam bl.a. som skogsarbetare, flottare, väktare samt fältassistent och kårledare vid Frälsningsarmén.

Via arbeten i bl.a. Linköping, Stockholm och Helsingborg kom han att under 1980-talet att arbeta som kårledare vid Svenska Frälsningsarméns kår i Gävle och Värnamo. Efter sin pensionering 1990 återvände han till hembyn Slagnäs där han bl.a. startade Slagnäs pionjärmission. De sista levnadsåren var han bosatt i Hässleholm.

Börje Lundgren hade tidigt ett intresse för skrivande och sin första dikt författade han vid tretton års ålder. Skrivandet utvecklades med åren och när Lundgren år 1965 blev kristen resulterade det i ett flertal religiösa diktsamlingar. Han var även verksam inom den kyrkliga pressen bl.a. som mångårig medarbetare i Svenska Frälsningsarméns tidning Vår Fana och som frilansskribent vid tidningarna Svenska Posten och Brevduvan.

Arkivet efter Börje Lundgren innehåller förutom hans dikter, noveller och betraktelser även fotografier från Slagnäs samt hans klippsamling från 1950-talet och framåt.

Arkivet upprättat av Göran Larsson/Eva-Lisa Holmström, 2005-08-31

Från Länsstyrelsen i Västerbottens län har till Forskningsarkivet överlämnats 11 volymer med tidningsklipp efter förra länsantikvarien Karin Eriksson.

Klippsamlingen består främst av artiklar hämtade ur länstidningar 1976 - 1996. Klippen behandlar kulturmiljön i länet i form av artiklar kring byggnader, kulturlandskap och fornlämningar.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2007-08-09
Bild. Handskrift 148

Doris Nitz-Karlsson t.v
Harriet Löwenhjelm t.h

Doris Nitz-Karlsson (1911-2007) var född i Sorsele och arbetade under många år i bokhandel i Stockholm. Hon var en stor beundrare av poeten och konstnären Harriet Löwenhjelm och byggde under åren upp en samling av litteratur, konst, klipp och kopior kring Löwenhjelms liv och produktion.

Enligt Doris Nitz-Karlssons önskan skänktes samlingen till Umeå universitetsbibliotek efter hennes död. Här ingår nu böckerna i universitetsbibliotekets samlingar medan Forskningsarkivet förvaltar de övriga delarna av hennes Löwenhjelmsamling.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2011-04-04
Bild. Handskrift 76

Pelle Molin i samedräkt
1895

Petrus ”Pelle” Molin föddes 1864 i byn Tjäll utanför Sollefteå. Han påbörjade läroverksstudier i Härnösand som han aldrig avslutade. Som notisskrivare och redaktionssekreterare på Hernösands-Posten arbetade han några år innan han 1887 blev antagen som elev vid Konstakademien. 1890 lämnade han Akademien och bosatte sig i hembygden, i byn Näsåker. Här ägnade han sig i huvudsak åt naturmåleri och skrivande. Efter några ekonomiskt tunga år påbörjade han 1894, tillsammans med en nyfunnen vän, en fotvandring från Näsåker, via Jämtland till Norge. Här hamnade han så småningom i Bodö där han bosatte sig och fick tillfälle att utveckla sitt konstnärskap. Förutom målande ägnade han sig åt författande bl.a. i form av resereportage för diverse svenska tidningar. Pelle Molin avled hastigt år 1896 i Bodö endast 32 år gammal.

Postumt efter hans död utgavs novellsamlingarna Ådalens poesi (1897) och Från Ådal och Nordlandskust (1916). Även hans konstnärskap uppmärksammadess med bl.a. en stor minnesutställning i Sollefteå 1938.

Det arkiv efter Pelle Molin som sedan 1990 återfinns i Forskningsarkivet består av två volymer med brev, anteckningar, tidningsklipp m.m. Arkivet är en deposition från Kulturnämnden i Sollefteå.

I Forskningsarkivet samlingar finns ytterligare material kring Pelle Molin samlade i överläkaren och konstkännaren Helge Dahlstedts arkiv (Handskrift 29).

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2013-02-08
Bild. Handskrift 39

Morbi Infantum

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2013-02-14
Bild. Handskrift 126

Karl Kurt Müller föddes i Tyskland 1919. Han disputerade 1952 i Kiel på en avhandling som behandlade en fiskeribiologisk undersökning av floden Fulda. Direkt efter disputationen anställdes han av Fiskeristyrelsen (numera Fiskeriverket). Müller har genom åren publicerat ett antal artiklar ang. fisk och fiskeribiologi i svenska och tyska vetenskapliga tidskrifter.

Under åren 1957-1965 var Müller chef för Max-Planckinstitutets hydrobiologiska flodstation i Schlitz. År 1965 blev Karl Müller forskningsledare vid Messaure ekologiska station vid Messaure kraftstation (Stora Luleälv) där han stannade till 1975. Efter ett kort mellanspel vid Vetenskapsakademiens forskningsstation Abisko förordnades Karl Müller till professor i ekologisk zoologi vid Umeå universitet 1976, en tjänst som han innehade till pensioneringen 1983. Under åren vid Umeå universitet var han den person som var mest drivande för att bygga upp Norrbyns forskningsstation utanför Hörnefors.

Arkivet består främst av Karl Müllers tryckta artiklar i vetenskapliga tidskrifter perioden 1950-1980-talets slut (15 inbundna volymer) samt utredningar och material ang. exploateringen av Luleå älv för flottning och kraftverksutbyggnad.

Arkivet upprättat av Cuno Bernhardsson/Cecilia Johnsson, 2007-02-07
Bild. Handskrift 42

Gustaf Lorentz Munthe

Gustaf Lorentz Munthe föddes i Stockholm 1809, föräldrarna var kammarrättsrådet Carl Christoffer Munthe och Beata Lovisa Drake af Hagelsrum.

Efter en karriär i Stockholm på bl. a. kammarkollegiet och finansdepartementet blev han 1856 landshövding i Västerbottens län. Hans landshövdingeperiod varade fram till 1864 då han lämnade Umeå och Västerbotten för att fortsätta som landshövding i Kronobergs län 1864-1875.

Gustaf Lorentz Munthe var sedan 1837 gift med Frédérique Heerman. Han avled i Stockholm 1889.

Handlingarna efter Gustaf Lorentz Munthe har 1980 överlämnats som gåva av lektor Gunilla Munthe, förmedlad av professor Magnus von Platen. Arkivet består av 1 volym

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1992-12-15
Bild. Handskrift 25

Erik Nordbergs arkiv omfattar ca 10 hyllmeter. Det överlämnades till Umeå universitet i början av 1970-talet av fru Eva Nordberg efter Erik Nordbergs död.

Arkivet är en hängiven forskares livsverk. Erik Nordberg var genuin norrlänning. Han var prästson och född i Bjärtrå, Ångermanland 1896. Han studerade i Härnösand, blev student i Uppsala 1914 och fil kand där 1919. Därefter valde även han prästbanan och avlade teol kand - examen 1923 samt prästvigdes samma år för Luleå stift. Att det blev Luleå berodde på, att han under studieåren fått ett stipendium för att lära sig finska. I detta stipulerades, att innehavaren efter examen först måste tjänstgöra några år i lappmarken eller finnbygderna. För Erik Nordbergs del kom det att bli nära trettio år i lappmarken. Efter ett par års tjänstgöring i Jukkasjärvi och Vittangi verkade han hela tiden som komminister i Arjeplog. Först 1953 bröt han upp för att tillträda kyrkoherdetjänsten i Sollefteå. Efter sin pensionering 1961 flyttade han till Uppsala och kom då närmare de stora arkiven. Erik Nordberg avled 1971. Han fick således i Uppsala ytterligare tio år för sitt energiska forskningsarbete.

Tyngdpunkten i Erik Nordbergs arkiv utgörs av kommenterade excerpter ur centrala arkiv från 1600-talet och framåt. Excerpterna belyser kristendomens framträngande i Norrland, den svenska kyrkans relationer till samerna, byggandet av och verksamheten i kyrkor och skolor samt de olika myndigheternas hantering av dessa frågor.

Erik Nordbergs tryckta skrifter omfattar två monografier och tio uppsatser. Av uppsatserna är sju tryckta i Forum Theologicum, som är Härnösands stifts teologiska sällskaps årsbok. Uppsatserna behandlar såväl samiska som kyrkohistoriska ämnen. Nordbergs bibliografi bifogas denna förteckning. För att lättare kunna nyttja arkivförteckningen har ett ortregister och ett personregister upprättats. Registren omfattar dock endast de namn, som nämns i själva förteckningstexten.

Arkivet upprättat av Karin Snellman, 1988-04-04
Bild. Handskrift 120

Karin Nordberg

Karin Nordberg är medieforskare och tidigare docent i idéhistoria vid Umeå universitet. Hon har arbetat som radiojournalist, bl.a. med serien Radio Ellen under 1980-talet.

Nordbergs forskning har främst behandlat folkbildning, kvinno- och radiohistoria. Bland hennes publikationer kan nämnas Folkhemmets röst. Radion som folkbildare 1925-1950 (1998), som även är hennes avhandling, och Folkhemmets nya röster: Ring P1 - en alternativ offentlighet? (2006)

I det arkiv som lämnats till Forskningsarkivet finns delar av hennes råmanus till avhandlingen, ett stort antal artiklar, uppsatser, föreläsningar och anteckningsböcker. I arkivet ingår även ett arbetsmaterial bestående av kassetter, däribland bandade intervjuer.

Arkivet upprättat av Gabriel Runeby, 2010-10-15
Bild. Handskrift 85

Einar, Hilma, Torsten, Sixten och
två okända kvinnor, 1920-tal.

Anders Einar Nordström föddes den 11 augusti 1889 i Håknäs, Nordmalings församling, där fadern Augustinus Nordström var sågverksarbetare. Familjen flyttade 1895 till det nystartade sågverket på Norrbyskär, där fadern blev klyvare på hyveln. Sonen Einar började också tidigt arbeta i brädgården på Norrbyskär men avancerade sedan till faktor vid hyvleriet och inspektor för sågverket.

Einar Nordström gifte sig 1914 med småskollärarinnan Maria Norberg från Levar, Nordmaling. I äktenskapet föddes tre barn, innan modern dog i difteri 1919. Hennes syster Hilma kom då till hemmet som husföreståndarinna och blev 1934 Einar Nordströms andra hustru.

Under hela sitt vuxna liv var Einar Nordström starkt engagerad inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, där han bl a fungerade som ordförande i krets- och ungdomsföreningarna. Även kör- och musiklivet inom församlingen låg honom varmt om hjärtat. Han hade också ansvaret för Mo privata sjukkassa och var ledande inom styrelsen för Norrbyskärs handel. Dessutom var han ledamot av kommunalfullmäktige och kyrkoråd samt även en tid kommunens revisor.

Familjens samtliga hushållsutgifter och delvis även inkomster bokfördes noggrant ända från tiden före första giftermålet till Einar Nordströms död 1976. Dessa hushållskassaböcker (totalt 63 st) ger en detaljerad inblick i familjens liv under mer än 60 år.
Inköp av matvaror och kläder samt anskaffningar till hemmet i form av möbler och husgeråd kan följas år från år. Presenter och de ofta återkommande utgifterna till välgörande ändamål finns noterade liksom Nordströms utlägg vid resor. Han reste bl a till England 1926 för att studera trävarumarknaden och lära sig engelska.

Arkivet utgörs av dessa hushållskassaböcker och ett brevkoncept. Dit har även lagts de minnesanteckningar om Einar Nordström och hans familj som gjorts av sonen Sixten och sonhustrun Ann-Mari.

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 2002-04-03
Bild. Handskrift 55

Konstnären Helmer Osslund (tidigare Åslund) föddes 1866 i Tuna i Medelpad. Vid sju års ålder – efter moderns död - flyttade han med far och syskon till Umeå. Efter studentexamen i Umeå 1886 reste Helmer till USA för att där prova på diverse arbeten. Till Sverige och Stockholm återvände han sedan 1887 för att studera vid Tekniska skolan. Efter studierna arbetade han några år som dekoratör vid Gustafsbergs porslinsfabrik, innan han 1894 reste till Paris för konststudier. Osslund återvänder 1897 till Sverige för att nu försöka försörja sig som fri utövande konstnär.

Osslund kom under större delen av sitt liv att vara verksam i Norrland (Sollefteå, Granvåg, Sundsvall) och motivkretsen kom företrädesvis att vara norrländska landskap. Helmer Osslund har gått till eftervärlden som en av de stora norrlandsmålarna. Han målade gärna sina landskapsvyer i olja och ofta på smörpapper. Hans konst utmärker sig som ett dekorativt och färgstarkt måleri. Ett måleri som hämtat inspiration från den franske konstnären Gauguin, för vilken Osslund bl.a. studerat i Paris. Helmer Osslund levde största delen av sitt liv under knappa omständigheter och blev först under sina sista levnadsår riktigt erkänd som konstnär. Helmer Osslund avled i Stockholm 1938.

Arkivet efter Helmer Osslund donerades 1988 till Forskningsarkivet av Osslunds barn och barnbarn. Arkivmaterialet hade fram till dess i huvudsak förvarats i den fastighet i Granvåg som Osslund använt som ateljé och sommarbostad. Från olika delar av landet har material sedan tillförts arkivet, som idag innehåller 36 volymer med bl.a. korrespondens, klipp, fotografier och uppsatser.

2011 tillfördes arkivet nytt Osslundmaterial skänkt av konstintendenten och författaren Lena Holger. Det rörde sig om forsknings- och arbetsmaterial i samband med den Osslundmonografi (2008) och utställning på Prins Eugens Waldemarsudde (2008-2009) som hon ansvarade för.

2015 överlämnade Gunnar Osslund - barnbarn till Helmer Osslund - det material som konstnären Erik Osslund bevarat efter sin far. Materialet innehöll en stor samling tidningsklipp, fotografier och brev.

Hösten 2017 överlämnade konstvetaren Edith Eriksson sitt forskningsmaterial (8 volymer) kring Helmer Osslund och hans syskon. Edith publicerade under 1990-talet ett antal uppsatser kring Helmer Osslund och hans konstnärskap.

I samband med de senaste årens tillskott till arkivet har i mars 2019 en ny och omarbetad arkivförteckning upprättats.

Ytterligare arkivmaterial kring Helmer Osslund återfinns i personarkivet efter överläkaren och konstmecenaten Helge Dahlstedt (Umeå universitetsbibliotek, Handskrift 29).

I Forskningsarkivets skriftserie Scriptum finns även utgiven Edit M Erikssons uppsats: Helmer Osslund och hans syskon. Tidigare okänd korrespondens i familjearkiven (Scriptum nr 48, 1999).

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2019-03-12
Torsten W Persson

Torsten William Persson, f. 1922 i Ursviken, Skellefteå landsförsamling, socialdemokratisk kommunpolitiker. Persson var 1954-65 distriktsombudsman i Västerbottens län för socialdemokraterna innan han 1965 blev heltidsengagerad politiker i Umeå kommun och vice ordförande i Umeå stads drätselkammare.

Åren 1968-70 var han anställd av Socialstyrelsen som konsulent för glesbygdsfrågor i de tre nordligaste länen. Perioden 1970-88 var Persson kommunalråd i Umeå kommun, 1980-85 som ordförande i kommunstyrelsen. Han har även haft uppdrag bl.a. vid länsstyrelsen i Västerbottens län, Umeå universitets styrelse och styrelsen för Västerbottens Sparbank.

Torsten W. Persson har ett aktivt kulturintresse och medverkade som kommunpolitiker bl.a. till Norrlandsoperans lokalisering till Umeå 1974. Han är själv körsångare och har tillhört styrelsen för Umeå musiksällskap. Persson har också varit aktiv i Kvarkenrådet och Blå vägen-föreningen.
Torsten W. Persson blev filosofie hedersdoktor vid Umeå universitet 1992.
 
I arkivet efter Torsten W. Persson återfinns ett urval av hans manuskript, en klippsamling rörande ffa Umeå kommun och Västerbotten 1953-2012. I arkivet finns även utredningar och broschyrer m.m. rörande kommunen och länet. 

Ett personarkiv efter Torsten W. Persson finns även vid Stadsarkivet, Umeå kommun.

Arkivet upprättat av Gabriel Runeby, 2013-11-15
Bild. Handskrift 102

Bengt Pettersson tillträdde 1967 den nyinrättade tjänsten som professor i ekologisk botanik vid Umeå universitet. Han kom närmast från Uppsala universitet där han doktorerat 1958 och innehaft tjänst som docent och tf professor i växtbiologi.

Bengt Pettersson var gotlänning, född i Visby 1915. Han blev tidigt intresserad av botanik och hans vetenskapliga arbeten har i stor omfattning behandlat gotländsk flora och vegetation. Han blev känd som en ledande orkidéexpert och upptäckte på Gotland 1939 en för Sverige helt ny orkidéart - alpnycklar. Tillsammans med konstnären Staffan Rosvall gav han 1951 ut boken Gotlands orkidéer.

Bengt Pettersson var under 1940-talet naturvårdskonsulent vid Gotlands hembygdsförbund och deltog bl.a. som naturvetenskaplig medhjälpare vid utgrävningen av den gotländska järnåldersbyn Vallhagar. Doktorsavhandlingen som kom 1958 Dynamik och konstans i Gotlands flora och vegetation behandlar bl.a. människans inverkan på flora och växtlighet, bl.a. genom ändrad markanvändning. Just studiet av florans och vegetationens förändringar kom att bli något av Petterssons huvudinriktning under hans forskarkarriär.

Bengt Pettersson flyttade 1967 till Umeå där han som nyutnämnd professor kom att bygga upp forskningen och utbildningen i ämnet ekologisk botanik. Pettersson initierade även bl.a. byggandet av ett växthus på universitetsområdet och deltog engagerat i ett flertal tvärvetenskapliga projekt, bl.a. tillsammans med arkeologer i projektet Norrlands tidiga bebyggelse.

Arkivet efter Bengt Pettersson omfattar tidsperioden från gymnasieåren i Visby på 1930-talet till emeritusåren i Umeå på 1990-talet. Bland arkivhandlingarna återfinns en stor mängd manuskript till Petterssons vetenskapliga produktion. Här finns även en genom åren omfattande korrespondens samt fältdagböcker, tidningsartiklar och fotografier.

Arkivets omfång är ca 5 hyllmeter och samtliga handlingar är tillgängliga för forskning.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2007-06-07
Bild. Handskrift 92

Bokomslag till von
Platens bok "Svenska
skägg" 1995.

Magnus von Platen föddes i Malmö 1920. Han blev fil dr 1954 på en avhandling om den karolinske skalden Johan Runius "ett lärdomsprov som visade hans intensitet som forskare - intet arkiv syntes för obetydligt - för hans spanande öga - men också hans begåvning som analytiker, något som senare skulle ge honom berömmelse då det gällde modernare diktning" (Wilhelm Odelberg 2002).
Under 50-och 60-talen var Magnus von Platen flitigt sysselsatt som författare, utgivare och översättare i Stockholm. 1969 blev han utnämnd till den förste innehavaren av Umeå universitets professur i litteraturvetenskap, en tjänst som han upprätthöll till sin pensionering 1985.

Von Platen anses vara en av de främsta kännarna av svensk 1600- och 1700-talslitteratur, särskilt vad gäller diktarnas sociala villkor. Det intresse han hade för författarbiografier visas i Den unge Vilhelm Moberg, ett verk där han följer författarens och gode vännens utveckling från soldathemmet i Mohult till 1930-talets Stockholm. Ett annat ämne som intresserade honom handlade om privatläraren och informatorn, vilket han behandlade i en studie utgiven av Umeå universitet. Som pensionär gav han ut böckerna Verner von Heidenstam och Emilia Uggla - ett äktenskap, essäsamlingen Skandalen på Operakällaren samt Svenska skägg.

Han tillhörde aktivt många lärda sällskap och akademier, var t ex under lång tid ordförande i Bellmansällskapet. Bland de initiativ han tog kan nämnas serien Svenska lärde, utgiven av Vitterhetsakademien i samverkan med bokförlaget Natur och Kultur.

Till Forskningsarkivet har överlämnats ett arkiv som främst består av underlagsmaterial och utkast till Magnus von Platens böcker, artiklar och föredrag. Materialet är resultatet av von Platens många arkiv- och biblioteksinventeringar och innehåller excerpter, kopior av originalhandlingar, litteraturhänvisningar, klipp m.m. I arkivet återfinns även vissa manuskript samt en mindre del korrespondens.
Materialet var av von Platen ordnat efter olika teman/ämnesområden och arkivet följer i princip denna ordning.
Arkivet efter Magnus von Platen består av 50 volymer och är fritt tillgängligt för forskning.

Vid Kungliga biblioteket finns ytterligare ett arkiv efter Magnus von Platen. Här rör det sig i huvudsak om von Platens brevsamling, främst brev skrivna till Magnus von Platen.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2005-08-29
Bild. Handskrift 99

Omslaget till Carl-Gustaf Nordins
monografi om Charles Portin.

Charles Portin räknas som den förste konstnärligt skolade norrbottensmålaren. Han blev under senare tid mest känd för sin non-figurativa konst och sina abstrakta landskapsmotiv i starka färger. Många av motiven hämtade han från Nordkalotten. Portin finns representerad på ett antal konstmuseer runt om i världen och har haft utställningar i bl.a. Frankrike, Italien, Egypten, Indien och USA.

Karl Edvard (Charles) Portin föddes 1889 i Tornedalen. Barndomen tillbringades i byn Mattila norr om Haparanda. Efter studier vid bl.a. Atenums ritskola i Helsingfors reste han 1910 till Tyskland för fortsatta konststudier i Dresden och Weimar. I Tyskland blev han kvar fram till första världskrigets utbrott då han återvände till Sverige och hembyn Mattila. 1918 flyttade han åter till Tyskland och senare även till Paris. I Paris bildade han familj och var utövande konstnär fram till andra världskrigets utbrott. De sista fyrtio åren var Portin bosatt och verksam som konstnär i Sverige med bostadsorter som Stockholm, Haparanda och Helsingborg. Charles Portin avled 90 år gammal i januari 1980.

Arkivet efter Charles Portin (8 volymer) består bl.a. av brev, fotografier, klipp och utställningskataloger. Arkivmaterialet har tillhört lektorn och konstnärskollegan Carl-Gustaf Nordin (1915-2002) som sedan fyrtiotalet varit god vän med Portin. Det material som ingår i arkivet är samlat av Carl-Gustaf Nordin och har legat till grund för dennes monografi över Charles Portin som utgavs 1979.

Arkivmaterialet, som ger en mycket god inblick i konstnärens liv och verksamhet, skänktes 2004 till Forskningsarkivet och är nu fritt tillgänglig för forskning.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2005-03-17
Bild. Handskrift 77

Karl Widman predikar
i Nysätra kyrka 1960

Till Umeå universitets handskriftssamling har genom åren överlämnats arkiv efter ett flertal präster.

De prästarkiv som har varit stora och innehållit varierat arkivmaterial har fått bilda egna arkiv. De arkiv som däremot till största delen innehållit manuskript till predikningar och andra kyrkliga förrättningar har fr.o.m. år 2012 samlats under detta handskriftsnummer.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2012-01-20
Bild. Handskrift 112D

Edward Ringborg 1881.

Grosshandlaren Edward Ringborg föddes i Norrköping som son till grosshandlaren Ludvig Ringborg (1811-1888) och Catarina Elisabeth Swartz (1820-1892). Efter studenten 1878 började han att arbeta i firma J. Ringborg. Han gifte sig i Chicago 1883 med Helen Nash Hooker (handskrift 112E) och de fick två döttrar Alice (handskrift 112B) och May, (1888-1908) och en son Jöns (1890-1960).

1892 var han ensam ägare i den Ringborgska firman och 1908-12 VD för firma J. Ringborg och disponent för Nya marmorbruks AB. 1904-08 var han även ägare av Standard Hôtel i Norrköping. Han åtalades 1910 och dömdes 1913 till sex månaders fängelse för trolöshet mot huvudman varvid hans tidigare position raserades helt. Tidvis bodde han nu utblottad hos mågen Torsten Fogelqvist (handskrift 112C) på Brunnsviks folkhögskola. Genom ett privat banklån köpte han en villa på Lidingö. Under den senare delen av sitt liv ägnade han sig åt kulturhistoriskt författarskap och skrev bl.a. Bidrag till Norrköpingsindustrins historia (1922-23) i två band och Norrköpings sparbank 1824-1924 (1924).

För forskning i material yngre än 70 år och efter nu levande personer fordras godkännande.

Arkivet upprättat av Helén Lindström, 2008-11-03
Bild. Handskrift 112E

Helen "Nellie" Ringborg
f. Nash Hooker.

Helen "Nellie" Ringborg f. Nash Hooker föddes i Chicago som dotter till köpmannen Stephen Gardner Hooker och Hellen Nash Norton. Hon gifte sig 1883 med Edward Ringborg (handskrift 112D).

De fick tre barn Alice (handskrift 112B), May (1888-1908) och Jöns (1890-1960). Hon har efterlämnat en samling amerikansk populärmusik från 1800-talet som nu bevaras på DAUM. Livet igenom korresponderade hon övervägande på engelska.

För forskning i material yngre än 70 år och efter nu levande personer fordras godkännande

Arkivet upprättat av Helén Lindström, 2008-11-03
Bild. Handskrift 50B

Femöresföreningen, (e.g. Femöresföreningen för inrättande av barnhem i Lappland), bildades i Stockholm 1864-04-06.  ” Ledamot af föreningen är hvar och en, som erlagt 5 öre i veckan under ett års tid och därefter fortfarande betalar den föreskrifna veckoafgiften”.  Insamlade medel skulle bland annat gå till ”lapska” barnhem i Lappland, Jämtland och Härjedalen.

Femöresföreningen underhöll bl. a. barnhemmen i Bäsksele (Vilhelmina), Karesuando, Änge (Undersåker). Samt även de ”lapska” missionsskolorna Laxsjö, Undersåker. Initiativtagare och grundare var pastorn vid Franska reformerta kyrkan i Stockholm, schweizaren Henri Roehrich.
Föreningen likviderades 1931-07-01 och de tillgångar som då fanns i föreningen övergick till Svenska missionssällskapet som man sedan starten på 1860-talet haft ett nära samarbete med.

Ytterligare ett större arkivmateriel som berör/tangerar Femöresföreningen är det som finns vid Stockholms stadsarkiv, som ingår i Högre lärarinneseminariets arkivbildning. Där finns serien med beteckning: Ö 1 B  Seminarieelvernas hjälpfonds handlingar (”Femöresföreningen”) med bland annat protokoll, förteckningar, stadgar från 1860-talets slut. Noteras kan också att Femöresföreningen stöttades av det på under 1850-talet framväxande Svenska Baptistförbundet.

Arkivet upprättat av Cuno Bernhardsson, 2012-07-31

Lapska missionen vänner, bildades på Stockholms slott 1880-01-21. Prinssesan  Eugénie (1830-1889, Oskar I:s dotter ) var en av grundarna och stödjarna. Som grundare och tillskyndare räknas också Peter Fjellstedt (1803-1881) präst, missionär och författare.
Fjellstedt var under föreningens första år dess ordförande. Föreningens syfte var att enligt stadgarna (de första 1880) paragraf 2  ” … befrämja mission inom den svenska Lappmarken” samt ” ..att understödja Fjellstedtska skolan i Upsala vid hennes bemödande att utbilda sinnade och begåfvade, men medellöse ynglingar till det heliga predikoämbetet”.

Styrelsen skulle bestå ”af minst fyra damer och fyra herrar”. Föreningens medlemmar och stödjare var kvinnor från de vid tiden mest välbärgade inom aristokratin och näringsliv.

I Lannavaara ( i Jukkasjärvi församling, numera Kiruna kommun) fanns sedan 1883 ett barnhem och en skola, elevantalet omkring 1910 var ca. 50 samiska barn.
I början av 1930-talet togs beslutet att låta uppföra en ”minneskyrka” i Lannavaara över Prinssesan Eugénie, den invigdes 1934 och renoverades 1973. Kyrkans byggnadshandlingar ingår i nedan arkivbildning.

Föreningen lapska missionens vänner likviderades vid årsmötet 1934-05-12, de tillgångar som då fanns i föreningen övergick till Svenska Missionssällskapet, som man sedan starten på 1880-talet haft ett nära samarbete med.

Arkivet upprättat av Cuno Bernhardsson, 2012-10-31

Samernas folkhögskola bildades 1942. Skolan hade under terminerna åren 1942-1943 undervisning i Sorsele. Svenska Missionssällskapet är grundare. Från 1945 är Same Ätnam  en av huvudmännen. Från 1950 tillkommer SSR (Svenska Samernas Riksförbund) som ytterligare en huvudman.

I april 1972 lämnar Svenska Missionssällskapet organisationen för skolan, i samband med den organisationsförändring som då skedde bildades: Stiftelsen samernas Folkhögskola
Skolan drivs nu (2012) av Jokkmokks kommun, SSR och Same Ätnam. Skolan bytte 1999 till det nya namnet Samiskt utbildningscentrum, förkortas SUC.

Nedan arkivförteckning bygger på arkivhandlingar som har förvarats vid Luleå stiftsbibliotek och där ingått i Svenska Missionssällskapets arkiv. Vars arkiv överfördes 1986 till Forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek.
Huvudarkivet för Samernas folkhögskola förvaras vid Ájtte Svensk fjäll- och samemuseum i Jokkmokk.
Relevant arkivmaterial finns också i Lennart Wallmarks arkiv som förvaras vid Ájtte arkivet.
Fortgående arkivbildningen från och med 1972 finns kvar hos arkivbildaren.
För ytterligare tillkomsthistoria med arkivbeskrivning gällande Samernas FH och arkivet i Jokkmokk
se:  http://www.ajtte.com/aja-arkiv-bibliotek/arkiv/

Arkivet upprättat av Cuno Bernhardsson, 2012-07-31

Delar av arkivet efter Svenska missionssällskapets verksamhet i Lappmarken tillfördes Forskningsarkivet som donation från Luleå stiftsbibliotek hösten 1986. Ombud för överlämnandet var prosten Sven Hansson i Umeå. Arkivet utgörs av material från den samiska verksamhet, som utgick från Svenska missionssällskapet. Det gällde verksamheter som skolor, barnhem, åldringsvård, nödhjälp och inte minst mission bland det samiska folket i norra Sverige - Jämtland, Västerbotten och Norrbottens län. Föreningen bildades 1835. Från och med 1961-07-01 benämns föreningen Svenska missionssällskapet kyrkan och samerna. Föreningen upplöstes 2001 men lever i viss mån kvar i Stiftelsen Missionssällskapet Kyrkan och Samerna, med säte i Luleå.

Handskrift 50 Svenska missionssällskapets arkiv är fr.o.m. 2012 omordnat och nyförtecknat. Arkivalier som tidigare satt i arkivpärmar har förts in i arkivkartonger. Ur det tidigare ordnade arkivet har nu utbrutits fem föreningar (50A-E) som förtecknats som egna arkivbildare.
Se organisationsmodell för Svenska Missionssällskapet.

Handskrift 50A består av volymer som berör skolverksamheten exempelvis olika typer av liggare över elever. Här återfinns även nödhjälpshandlingar, fastighetshandlingar, manushandlingar m.m.. En omfattande serie bestående av K.G. Beronius donation av Mariedals egendom, (Tibble) Uppsala län.  Räkenskapsserierna består till stor del av kassaböcker och verifikat som berör skolor och ålderdomshem som låg under Missionssällskapets förvaltning. Den största delen av Svenska missionssällskapets arkiv finns på Kungliga bibliotekets handskriftsavdelning. Där finns bland annat protokollen 1835-1942, handlingar 1852-1975, kassaböcker 1835-1963.

Som historisk bakgrund hänvisas till följande böcker och artiklar i urval:
Bengt Sundkler. Svenska missionssällskapet 1835-1876 : missionstankens genombrott och tidigare historia i Sverige. 1937
Stig Hellsten.  Kyrkan och samerna. Utg. av Svenska Missionssällskapet Kyrkan och samerna i anledning av dess 150-åriga tillvaro. 1985.
Ingwar Åhrén. Änge : lappbarnhem - sameskola 1885-1985. 1985
Sten Henrysson & Johnny Flodin. Samernas skolgång till 1956. (Spec. Källor och litteratur sid. 62 och ff.)  SCRIPTUM Nr. 35 Rapportser. Utg. av Forskningsarkivet 1992.
Catarina Lundström. Kvinnligt-manligt, samiskt-svenskt : om kvinnors mission i fjällvärden. Genus i historien Genusmaraton 2007: Mittsveriges genusforskare på frammarsch. 2007

Arkivet upprättat av Cuno Bernhardsson, 2011-05-09

Kurt Salomonson.
Foto: Cuno Bernhardsson

Kurt Salomonson har kallats för arbetardiktens förnyare i Sverige. Han föddes 1929 i Hjoggböle i norra Västerbotten och arbetade i unga år som gruvarbetare. Hans intresse för skrivande förde honom in på journalistbanan med arbeten vid bl.a. tidningarna Norra Västerbotten och Arbetarbladet.

Hans författardebut kom 1954 med boken Mordleken. Flera av de därpå följande romanerna utspelar sig i en för honom välbekant gruvmiljö. Kurt Salomonson har i sina romaner och reportageböcker ofta skildrat missförhållanden på arbetsplatser och även riktat kritik mot fackföreningsrörelsen.

Salomonson har för sitt författarskap bl.a. belönats med Svenska Dagbladets litteraturpris 1959, Ivar Lo-priset 1989 och Illis quorum 1989. År 1990 blev Kurt Salomonson filosofie hedersdoktor vid Umeå universitet.

Kurt Salomonsons arkiv består till största delen av manuskript (delvis outgivna), korrespondens samt tidningsklipp. Materialet rymmer ca 1 hyllmeter och är fritt tillgänglig för seriös forskning.

Arkivet upprättat av Gabriel Runeby, 2012-02-24
Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2005-03-16

Karin Sjödin var född den 4 augusti 1921 i Gideåbacka, Grundsunda. Hon var dotter till maskinisten Carl August Sjödin och hans hustru Anna Charlotta Östman.
Efter studier vid handelsgymnasiet i Umeå och senare språkstudier anställdes hon som kontorist vid MoDo AB:s sulfatfabrik i Husum 1941 för att därefter övergå till tjänstgöring vid huvudkontoret, först i Örnsköldsvik och sedan i Stockholm.

Som pensionär bodde hon kvar i Stockholm men tillbringade en stor del av somrarna i sin barndomsmiljö på Gideåbacka. Hon avled i Bromma den 23 oktober 1997 och ligger begravd i Grundsunda.

Arkivet består till största delen av en omfattande korrespondens mellan Karin Sjödin och hennes mor under åren 1941 - 1971. Men där finns också dagboksalmanackor 1937 - 1973, kassaböcker 1948 - 1968 samt en del andra ekonomiska handlingar.

Arkivet har donerats till Forskningsarkivet vid Umeå universitet enligt ett avtal som innebär att det blir tillgängligt för seriös forskning år 2019.

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 2001-02-01
Bild. Handskrift 110

Rolf Sjöström tog folkskollärarexamen 1955 och har under många år arbetat som lärare både i Sverige och i utlandet. Han var bl.a. åren 1961-1964 lärare och rektor för en svensk utlandsskola i Indien.

Under universitetsstudier i pedagogik på 1970-talet väcktes hans intresse för forskning kring läskunnighet. Ett intresse som resulterade i en avhandling där han tillsammans med hustrun Margareta forskade kring läskunnigheten i Etiopien. Under sitt avhandlingsarbete vistades Rolf och Margareta Sjöström i Etiopen åren 1974-1976. Efter återkomsten till Sverige var Rolf Sjöström under några år verksam vid Skolkontoret i Umeå och Länsskolnämnden i Västerbotten. Från 1984 fram till sin pensionering 1992 arbetade han vid Pedagogiska institutionen, Umeå universitet.

Under åren 1993-1998 deltog Rolf Sjöström i det tvärvetenskapliga projektet Utbildning och kolonialism: Svenska undervisningsprojekt i Torne Lappmark och Nya världen på 1700- och 1800-talen. Sjöström huvuduppgift inom projektet var forskning kring utbildning och lärande i den tidigare svenska besittningen Saint-Barthélemy. Under projektets gång reste Sjöström runt vid olika arkiv i Sverige, Frankrike, England och Karibien där han bedrev en omfattande insamling av arkivmaterial rörande Saint-Barthélemy.

Resultatet från Sjöströms forskning inom utbildning och kolonialismprojektet finns bl.a. publicerat i skriften Education and Colonialism. Swedish Schooling Projects in Colonial Areas 1638-1878 (Kulturens frontlinjer nr 29). En redogörelse för den omfattande arkivforskningen kring Saint-Barthélemy återfinns i artikeln Forskningsarkivet tur och retur publicerad i Forskningsarkivets rapportserie Scriptum (nr 52).

År 2005 skänkte Rolf Sjöström till Forskningsarkivet sitt stora arbetsmaterial kring Saint-Barthélemy-projektet. Här finns samlat kopior av arkivmaterial och tryck kring Saint-Barthélemy hämtat från arkiv och bibliotek runt om i världen. Arkivet innehåller mikrokort, mikrofilm, kopior av tryck, avskrifter, förteckningar och diverse arbetsnoteringar. Rolf Sjöströms arkiv består av 51 volymer (ca 4 hyllmeter) och materialet är fritt tillgängligt för forskning. Förutom Saint-Barthélemymaterialet finns i arkivet även samlat Rolf Sjöströms egna publikationer under åren 1971-2003.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2007-08-03
Bild. Handskrift 20

Första sidan ur boken

Gunnar Sundwall föddes 1924 i byn Korsträsk, i Älvsbyn. Han kom tidigt i kontakt med affärslivet, eftersom fadern drev lanthandel. Det är också affärs- och näringslivet som har präglat Sundwalls liv. Detta främst på regional nivå med Skellefteå som bas. 1955 var han med och startade en filial för företaget Husqvarna och blev även dess chef fram till en omorganisation skedde, i början av 1970-talet. Då flyttades Huskvarnas norrlandsfilial till Sundsvall.

Under hela sitt yrkesverksamma liv arbetade Sundwall för Skelleftebygdens utveckling. 1964 var han en av initiativtagarna till "Näringslivets Stiftelse för Skellefteregionen", vars syfte var att stoppa avfolkningen och öka sysselsättningen. Detta skedde i en tid då utvecklingen, sett ur ett näringslivsperspektiv, gick tillbaka samtidigt som både Umeå och Luleå hade en uppåtgående tillväxtskurva. Sundwall engagerade sig även för att få olika utbildningar förlagda till Skellefteå. Här avses högre träteknisk utbildning samt Skellefteå IT-centrum. Han var också politiskt engagerad.
Vid valet 1970 kom han in i Skellefteå stadsfullmäktige, för folkpartiet, på en personvalskampanj och kandiderade tre år senare till riksdagen, dock utan framgång. Som ett bevis för uppskattning av hans arbete, för främjande av Skellefteåregionen, tilldelades Sundwall 1986, i samband med folkpartiets länsstämma, Karl Staaf-plaketten i brons.

Arkivet, som är fritt tillgängligt för forskning, består av fem volymer och omfattar tidsperioden från ca 1960 till 2002. Innehållet utgörs av handlingar, som främst anknyter till Sundwalls intresse för näringslivet i Skellefteå. Hans engagemang kommer fram i manuskript till föredrag och artiklar som ägnas en volym. Här kan man spåra samhällskritik. Ett genomgående tema, för flera av artiklarna och föredragen, är att Skellefteåregionen i många fall har fått stå tillbaka när det har satsats på något i Norrland. Sundwalls intresse för utveckling och tillväxt i Skellefteå visar sig tydligt i den omfattande artikelsamling, som består av hundratals större och mindre artiklar, från både lokal och rikstäckande press. Samlingen spänner över ca 40 år, vilket bidrar till att man kan följa utvecklingen från början av 1960-talet fram till nutid. Även i volymen som berör utbildning visar sig Sundwalls artikelsamlande spela en viktig roll. Förutom artiklar består denna volym av handlingar rörande olika projekt inom träteknologi och IT. Till detta skall även läggas att det finns korrespondens både till och från Sundwall i de olika volymerna. I respektive volym finns en förteckning över samtliga ingående dokument.

Arkivet upprättat av Tomas Jacobsson, 2003-05-14
Bild. Handskrift 6

1948 bildades en centralkommitté för insamlande av medel till ett vetenskapligt bibliotek i Umeå. Tanken på ett universitet placerat i Umeå hade växt fram i länet och ett vetenskapligt bibliotek ansågs som en viktig del i kampen om ett norrländskt universitet. Centralkommittén med landshövdingen i spetsen sökte anslag från landsting och kommuner i Västerbotten för inköp av litteratur till det vetenskapliga biblioteket. Efter ett år hade man genom anslag och gåvor lyckats få ett startkapital på 200 000 kr.

1949 bildades Stiftelsen Vetenskapliga biblioteket i Umeå som hade till uppgift att förvalta de insamlade medlen samt att införskaffa litteratur. Den litteratur som inköptes under de första åren var främst inom områdena humaniora, medicin och odontologi samt även skogs- och jordbruksteknisk litteratur. Det vetenskapliga bibliotekets boksamling förvarades från början vid Umeå stadsbibliotek men flyttades till universitetsområdet i samband med byggandet av universitetsbiblioteket i slutet av 1960-talet. Stiftelsen Vetenskapliga bibliotekets verksamhet upphörde 1969.

Bland de handlingar som finns bevarade ur Stiftelsen Vetenskapliga bibliotekets arkiv finns bl.a. stadgar, instruktioner, verksamhetsberättelser, inköpskorrespondens, förvärvsjournaler, och räkenskaper.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2005-05-12
Bild. Handskrift 138

Östermalms arbetsstuga u.å.

Svenska skolmuseet grundades 1908 och hade lokaler i Skolöverstyrelsens byggnad på Hantverkargatan i Stockholm. Här fanns samlingar av undervisningsmaterial och skolinventarier. Skolmuseet hade både en uppgift att förmedla information om modernt pedagogiskt material såväl som att skapa en skolhistorisk samling. Verksamheten bedrevs genom statliga anslag samt bidrag från Stockholms stad och Sällskapet för folkundervisningens befrämjande.
Svenska skolmuseets verksamhet upphörde 1966 och delar av deras samlingar överfördes då till Nordiska museet.

Från den skolhistoriska samlingen vid Svenska skolmuseet har till Umeå universitetsbibliotek överförts diverse handlingar som nu samlats i ett eget arkiv. Materialet består främst av betyg, fotografier, handskrifter och undervisningsmaterial. Handlingarna är i huvudsak från 1800-talet eller tidigt 1900-tal.
Vid Nordiska museets arkiv finns ytterligare arkivmaterial från Svenska skolmuseet och dess verksamhet.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2008-08-28
Bild. Handskrift 68

Allhems nu legendariska bokförlagsverksamhet i Malmö inleddes 1936 och fick sin avslutning 1981 då den tredje delen av Malmö Stads Historia utkom. Då hade cirka sjuhundrasextio titlar jämte ett åttiotal nya, i många fall utökade och omarbetade, upplagor av verken utgivits. Bokproduktionen baserades ekonomiskt till stor del på utgivningen av de båda tidskrifterna Allas Veckotidning och Hemmets Veckotidning, vilka vid firmans start 1932 fick ge de framgångsrika förlaget dess namn.

Skapare och ägare av Allhems förlag var förläggaren och skeppsredaren m.m. Einar Hansen. Som redaktör anställdes redan vid starten Sven Artur Svensson, då student i Lund och frilansande skribent i olika tidningar. Dessa båda kom att under hela förlagstiden ansvara för den långa raden av vetenskapligt högtstående och för forskningen betydelsefulla verk. Båda var också hängivna bibliofiler och byggde upp egna boksamlingar av hög klass.

Allhems böcker utmärks dock inte enbart av skickliga skribenter och gedigna bokband. För utgivarna var ett rikligt illustrationsmaterial av hög kvalitet minst lika viktigt. För en stor del av produktionen var Artur Svensson även bildredaktör. Med fog kan man säga, att han personligen övervakade varje bok som lämnade förlaget.

Artur Svensson föddes i Kinnared i Halland 1910 och hans intresse för böcker och bilder visade sig redan under gymnasieåren i Halmstad. Han fick hjälpa till i ett antikvariat i staden och det blev utgångspunkten för en livslång samlarverksamhet. Som tidnings- skribent under studentåren i Lund illustrerade han själv sina texter genom bildinköp och fotografering. Vidare erfarenheter gav arbete vid Baltiska Förlagets redaktion i Lund, där utgivningen av Svensk Uppslagsbok då var i full gång. Ur sitt spirande arkiv erbjöd han förlaget bilder till artiklarna och anställdes snart som biträdande illustrationsredaktör. Han deltog där i arbetet till dess första upplagan av encyklopedien var klar 1937. Samtidigt tog han steget över till Allhem och vid sidan av förlagens egna bildarkiv fanns alltid Artur Svenssons ständigt växande samling att tillgå i hans hem i Lund.

Det stora pionjärarbetet vid Allhem för Artur Svensson var utgivningen av Svenskt Konstnärslexikon i fem band mellan åren 1952 och 1967. Under tillkomsten av detta verk var han såväl forskningsledare som huvudredaktör och han skrev också själv oavbrutet olika artiklar. Hans erfarenheter av bildanskaffning och layout sattes därvid på hårda prov. Det var främst för detta arbete som han 1974 blev hedersdoktor vid Lunds universitet. Artur Hazelius-medaljen fick han 1977 och då främst för landskapsböckerna, i vilka det samman taget finns cirka tjugotusen illustrationer. Fyra år senare överlämnades Bukowskis Kulturpris till Artur Svensson. Motiveringen var: "För skapandet av omistliga bokverk för svensk konstvetenskap, kulturhistoria och klassisk arkeologi. Verken har präglats av hans högt ställda krav på vetenskaplig noggrannhet, överskådlighet och skicklig typografisk formgivning. "
Artur Svensson avled i Lund 1982. In i det sista ägnade han sig åt sitt bildarkiv. Han anskaffade dagligen nytt material och sysslade om kvällarna alltid någon stund med systematisering och insortering.

Uppskattningsvis innehåller arkivet femtiotusen historiska bilder i form av planscher, fotografier, broschyrer, vykort, litografier och tidningsklipp m.m. Så gott som allt material är i reproduktionsfärdigt skick. Bilderna är monterade på styva kartongblad och förvaras i stora samlingskapslar enligt följande systematik och omfång i dagsläget:

Ämne   Antal kapslar
     
Bokväsen   2
Encyklopedi   55
Film   1
Flyg   10
Klipp   13
Konst och konstnärer   27
Kyrka och fromhetsliv i Norden   8
Marint   1
Porträtt och personhistoria   41
Städer och orter   17
Svensk kulturhistoria   10
Sveriges politiska historia   6
Världskrigen   3
Osorterade bilder   29
Anteckningar om bilder   3
     
    226

Avdelningen Encyklopedi är som synes störst och också mest allomfattande. Den innehåller bilder från alla ämnesområden och företeelser från A-Ö. Den sviten var Artur Svenssons personliga "uppslagsbok" i vardagsarbetet. I den näst största Porträtt och personhistoria finns särskilda kapslar avdelade för klassiker som Bellman, Linné, Tegnér, Strindberg, Lagerlöf, H. C. Andersen m.fl. I Städer och orter är materialet rörande Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund omfattande och särskilt avdelat. Artur Svensson tog flygcertifikat 1937 och var även en hängiven segelflygare. Detta förklarar den stora avdelningen Flyg med ett mycket förnämligt innehåll.

Avdelningen Kyrka och fromhetsliv i Norden fick under 1989 en vacker presentation i hovpredikanten Gunnar Dahméns bildverk kring kyrkliga högtider och föremål med titeln Allt fick sin vigning i kyrkans famn. Gudstjänst och andakt i konsten. Boken är utgiven på Proprius förlag och som nr 12 i serien Skrifter utgivna av Samfundet Pro Fide et Christianismo. Samtliga bilder till Gunnar Dahméns texter är i denna bok valda ur avdelningens åtta kapslar.

Vid de äldre universitetsbiblioteken i landet finns av hävd s.k. planschavdelningar. Vid Umeå universitetsbibliotek har resurser för bildsamlande aldrig funnits. Genom förvärvet av Sven Artur Svenssons unika arkiv av historiska bilder har denna brist vid universitetet i ett slag kunnat undanröjas. Det är nu Forskningsarkivets uppgift att väl förvalta detta livsverk och ställa det till forskarnas och lärarnas förfogande för illustrering, undervisning och andra ändamål. Till fru Wivi Svensson i Lund och övriga tillskyndare och medhjälpare till att Umeå universitet och Forskningsarkivet fick möjlighet att göra detta förvärv går en tacksamhetens tanke.

Artikeln ovan av Karin Snellman är hämtad ur THULE Kungl. skytteanska samfundets Årsbok 1990

Arkivet upprättat av Karin Snellman,

Fastighetshandlingar rörande Sävar by i Sävar socken
Handlingarna omspänner perioden 1831-1959 och rör främst fastighetsöverlåtelser inom släkten Boström under fyra generationer. Dessutom finns andra handlingar bland annat bouppteckningar och kartor.

Arkivet upprättat av Tomas Jacobsson, 2002-12-09
Bild. Handskrift 142

Foto ur arkivet. Margreta Söder-
wall med skådespelare under
repetition av Så tuktas en
argbigga 1968.

Margreta Söderwall var född i Stockholm 1912. Efter studier vid Stockholms högskola och Lärarhögskolan i Stockholm anställdes hon 1949 som adjunkt i svenska och engelska vid Högre allmänna läroverket i Umeå. 1968 blev hon metodiklektor vid lärarutbildningen i Umeå och de sista yrkesverksamma åren (1974-1979) var hon lärare vid Huddinge Gymnasium.

Margreta Söderwall var teaterentusiast och Shakespeareälskare. En inspirerande Shakespearekurs i England sommaren 1951 resulterade i att hon året därpå startade en teatergrupp för ungdomar under namnet Umeå Shakespearesällskap. Under drygt 20 år var Margreta en entusiastisk ledare och regissör för Shakespearesällskapet. Omkring 500 ungdomar har under åren getts möjlighet att spela teater under Söderwalls ledning. Hennes Shakespeareföreställningar väckte stor uppmärksamhet med turnéer i Sverige, Finland och England. Totalt blev det ett fyrtiotal teateruppsättningar och ca 300 teaterföreställningar.

När Margreta i mitten av 1970-talet flyttade till Huddinge fortsatte hon sitt teaterengagemang. Här startade hon Commediagruppen - en teatergrupp för barn och ungdomar – i vars verksamhet hon var engagerad långt efter sin pensionering.
Margreta Söderwall utvecklade med tiden en egen teaterpedagogik där hon använde sig av s.k. dramatikpåsar med rekvisita för teaterspel i klassrummet. Margreta författade även ett antal böcker kring teaterpedagogik och bearbetade teaterpjäser för ungdomar. Hon har för sitt arbete med ungdomsteater erhållit ett flertal kulturutmärkelser och blev år 2001 hedersdoktor vid Umeå universitet.

Arkivet efter Margreta Söderwall består av 5 hyllmeter handlingar och innehåller främst material kring hennes verksamhet med Umeå Shakespearesällskap och Commediagruppen i Huddinge. Här återfinns ett stort bildmaterial, klippsamlingar, manuskript till artiklar och föreställningar, rekvisita (dramatikpåsar) samt en liten del korrespondens. Arkivet innehåller även en del skivinspelningar och bildmaterial från engelska Shakespeareföreställningar.

Arkivet är fritt tillgängligt för forskning.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2014-11-28

Arkivet som omfattar ca 10 hyllmeter innehåller excerpter och underlag till doktorsavhandling, manuskript och utkast till artiklar, föredrag m m samt handlingar rörande verksamhet i olika kommittéer och styrelser och från symposier och konferenser. Dessutom finns där korrespondens och en del handlingar rörande verksamheten vid idéhistoriska institutionen och Miljöhögskolan.
Arkivet är oförtecknat.

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 2003-10-09
Bild. Handskrift 135

Marja Taussi Sjöberg, professor i historia, har under våren 2008 donerat delar av sitt samlade forskningsunderlag till Forskningsarkivet. Taussi Sjöberg har i sin forskning studerat det svenska fängelseväsendet under senare halvan av 1800-talet vilket resulterat i avhandlingen "Brott och straff i Västernorrland 1861-1890" samt boken "Dufvans fångar - Brottet, straffet och människan i 1800-talets Sverige". Det är underlaget till dessa två studier som nu har överlämnats till Forskningsarkivet.

I sin avhandling har Marja Taussi Sjöberg undersökt övergången från ett agrart samhälle till ett urbant och industriellt sådant och dess inverkan på medborgarnas kriminalitet. Det sena 1800-talet var för många människor en tid av omvälvning. Landsbygdens välkända miljöer byttes mot stadens anonyma och stressiga tillvaro. Norra Norrland upplevde under denna tid en kraftig expansion av sågverksindustrin och med det följde även en mycket snabb befolkningstillväxt, vilken inte minst Sundsvall med omnejd fick erfara. Hur klarade människorna omställningen och hur hanterade samhället de konsekvenser som följde med i bakvattnet av denna omdaning?

Det huvudsakliga underlaget till avhandlingen består av uppgifter hämtade ur fångrullor om samtliga inskrivna fångar i Härnösands länsfängelse samt kronohäktet i Sundsvall under åren 1861-1890. Dessa excerpter, bestående av blanketter på varje intagen person, finns nu tillhanda på Forskningsarkivet. Antalet blanketter uppgår till drygt 20 000 och i dem finns närmare 13 000 enskilda individer representerade. En del av dem har flera blanketter på grund av återkommande fängelsebesök. Blanketterna, som har formen av dataunderlag med koder och klartext, är sorterade i alfabetisk ordning efter fångens efternamn vilket gör materialet lätt att söka i för den som är ute efter en särskild person. Den kodade delen av materialet finns också överförd till digital form och innehåller uppgifter om fängelse, år, fångnummer, födelseort, vistelseort, fångens yrke, brott, etcetera. Kodförteckningar finns bilagda till materialet.

Boken "Dufvans fångar" utgår även den från ovan nämnda fångrullor men underlaget har kompletterats med uppgifter ur andra historiska källor, såsom kyrko- och domböcker. Taussi Sjöberg har här följt en tredjedel av de fångar som intogs på länsfängelset kallat "Dufvan" i Härnösand under åren 1861-1865, totalt 226 stycken, från födseln fram till 50 års ålder. Gemensamt hade de att de samtliga var under 25 år, födda under 1840-talets början i Sverige och att det var deras första fängelsevistelse. Av de 226 fångarna var 42 kvinnor och 184 män. Bland det material som skänkts till Forskningsarkivet finns sammanställningar runt varje enskild fånge. Där finns bland annat uppgifter om familjebakgrund, uppväxtvillkor, första brottet, straffet samt livet efter fängelsevistelsen.
Den stora mängden material möjliggör fortsatt forskning på området med nya infallsvinklar. Med arkivet följer också arkivförteckningar över den svenska fångvårdens arkiv insamlade under arbetets gång.

Arkivet upprättat av Karin Holmgren, 2008-08-18

Telegrafisternas missionsförening bildades i Stockholm 1896-10-29. Föreningen skulle stödja missionsarbete i bland annat Kina, men med åren kom man allt mer att inrikta sig på Lappland.

Hösten 1916 invigdes ”kyrkstuga” i Arjeplog. Föreningen likviderades 1925-11-12, de tillgångar som då fanns i föreningen överfördes till KMA:s (kvinnliga MissionsArbetare) ålderdomshem, Fjällgård i Undersåker Jämtland.

Arkivet upprättat av Cuno Bernhardsson, 2012-07-31
Bild. Handskrift 122

Per Tingbrand är född i Råneå 1937. Jur kand i Uppsala 1962; Var under åren 1964-1991 verksam som advokat i Piteå. Vid sidan av sitt juridiska arbete har Tingbrand bedrivit en framgångsrik historisk forskning, både internationellt och lokalt. Bland annat kring piteåsonen och linnélärjungen Daniel Solander. Han har bland annat skrivit; Världsomseglaren Daniel C. Solander (1981) och publicerat brevsamlingen Daniel Solander - Collected Correspondence 1753-1782 (1995) i samarbete med Dr. Edward Duyker, Sydney.

Per Tingbrand har intresserat sig mycket för den tidigare svenska kolonin S:t. Barthélemy, som ligger i Små Antillerna, Västindien. Han har skrivit många artiklar i svensk och internationell facklitteratur och press om S:t Barthélemy och har gjort omfattande arkivexcerpering i engelska, svenska och franska arkiv. Exempel på böcker är Saint-Barthélemy à l´époque suédoise (1995), Med svenska örlogsmän till St. Barthélemy 1785-1994 (1997), Who Was Who in St. Bartholomew during the Swedish Epoch? (2001). Tingbrand är sedan år 1999 hedersmedborgare på St. Barthélemy.

Tingbrand har även intresserat sig för norrbottnisk och norröna historia, har bland annat skrivit om: Sverige och den ryska ishavsrutten (1995). För tryckning under 2007-2008 ligger manuset: Forna konflikter inom Nordkalotten - Strövtåg, gränsfejder och krig till och med 1809.

Tingbrand är medlem och hedersmedlem i många föreningar och sällskap, som exempel kan nämnas; Fellow of the Linnean Society of London och Kungliga Skytteanska Samfundet.
Per Tingbrand belönades med Johan Nordlander-sällskapets pris för "framstående norrländsk
forskning" 2004 och är sedan 2006 filosofie hedersdoktor vid Umeå universitets humanistiska fakultet.

Tingbrand gör avskrifter av svenska guvernörsrapporter från St. Barthélemy 1785-1877 som levereras fortlöpande till Forskningsarkivet. I personarkivet i övrigt finns tryckt och otryckt material.

Arkivet är oförtecknat.

Arkivet upprättat av Cuno Bernhardsson, 2007-08-15
Bild. Handskrift 105

Umespexarna är en spexorganisation vid Umeå universitet, som enligt legenden grundades av studenter på Skogis-puben 1988. Våren 1989 hölls den första föreställningen, Döbeln, på Aula Nordicas scen. Sagateatern har därefter blivit Umespexarnas varmaste tillhåll.

Umespexarna är, kronologiskt sett Umeå universitets ”andra spex”, efter Medicinarspexet. Umespexarna har föreställning under vårterminen och man spelar enligt Lundspextraditionen, dvs att i huvudsak bygga manuset utan rim.

Arkivet omfattar ca ½ hyllmeter (3 volymer) och består främst av manus, synopsis, programblad, sminkdiagram samt skisser för kostym och dekor.

Arkivet upprättat av Gabriel Runeby, 2011-05-02

Samlingen innehåller uppskattningsvis c:a 10.000 kort. Korten är försedda med rubrik som anger innehåll, samt uppgift om källan. Varje kort är försett med datum och dessa är uppställda månadsvis.

Utrikespolitiska institutets kalendarium perioden 1. 9. 1939 - 31. 12. 1946 innehållande sammanfattningar av telegram från Tidningarnas telegrambyrå rörande utrikesnyheter från TT. Bl a finns där telegram om den politiska och militära händelseutvecklingen, ledande politikers tal, kommunikéer från regeringar och militära myndigheter i de krigförande staterna, Sverige samt andra länder.

Materialet tillställdes olika myndigheter och tidningar. Fr. o. m. 1947 utges kalendariet i tryckta årsböcker.

Bild. Handskrift 49

Edvard Mauritz Waldenström var född i Luleå 1827, son till provinsialläkaren i Luleå distrikt Erik Magnus Waldenström och hans hustru Fredrika Sofia Bodecker. Edvard Mauritz växte upp i Luleå och studerade vid Uppsala universitet åren 1848 -1854. Efter Fil mag examen 1854 återvände Waldenström till Luleå där han under några år tjänstgjorde som lärare.

Edvard Waldenström flyttade senare till Umeå där han 1860 blev föreståndare för meteorologiska stationen. I Umeå var han under de första åren även telegrafassistent och informator. 1862 blev han adjunkt vid Umeå Högre Elementarläroverk, en tjänst som han innehade i 35 år. Waldenström avled i Umeå 1897 och efterlämnade hustru och sex barn.

Arkivet efter Edvard Mauritz Waldenström innehåller en dagbok från hans tid i Luleå (1855), en bokförteckning samt en bokgåva från hans elever. I arkivet ingår även handlingar efter hans dotter Lotten (Anna Charlotta f 1868).

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2006-02-06

Lisa Welander var född i Frustuna, Södermanland som dotter till överjägmästaren Adolf Welander och hans hustru lärarinnan Amalia Edén. Efter studentexamen i Örebro 1928 följde medicinska studier vid Karolinska institutet där hon disputerade för medicine doktorsgraden 1951 med en avhandling betitlad " Myopathia distalis tarda hereditaria, 249 examined cases in 72 pedigrees".

Hon blev docent i neurologi vid Karolinska institutet 1952 och vid Medicinska högskolan i Göteborg 1953.
1964 utnämndes hon till professor i neurologi vid Umeå universitet och överläkare vid neurologiska kliniken vid Umeå lasarett, en tjänst som hon pensionerades från 1975.

Professor Welanders arkiv innehåller till största delen hennes forskningsmaterial i form av primärmaterial och bearbetningar.
Däri ingår det mycket omfattande primärmaterial som ligger till grund för hennes avhandling där hon beskriver en ny sjukdom, en distinkt klinisk entitet, en hereditär sjukdom med dominant ärftlighetsgång bestående av sent uppträdande distala atrofier och pareser, framförallt i små handmusklerna. Bland övrigt omfattande primärmaterial kan nämnas den systematiska registrering som gjorts av det polikliniska klientelet vid Sahlgrenska sjukhuset på vars bas hon gjort statistiska bearbetningar av organisatoriskt intresse samt det material som ligger till grund för hennes undersökning avseende neurologiskt invalidiserade i Västerbotten.

Förutom forskningsmaterial finns i arkivet även svensk och utländsk korrespondens samt manuskript.

Arkivet är tillgängligt för forskning efter bedömning i varje enskilt fall.

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 2000-12-18

Samlingen (1 volym) har tillhört Fil dr Arne Nordberg och innehåller excerpter och kopior ur olika arkiv och tryckta skrifter som behandlar kyrkoherdens i Jokkmokk Gustaf Westerlund liv och verksamhet.

Förutom kopiorna finns även ett delvis opublicerat manuskript om Westerlund författat av Nordberg. En kortare brevväxling med Britt Lindblad, ättling till Gustaf Westerlund ingår också.

Släkten Westerlund har bildat en släktförening, Gustaf Westerlunds stiftelse. Släktarkivet förvaras i landsarkivet i Härnösand (Enskilt arkiv A:lll).

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1992-12-08
Bild. Handskrift 112A

Hallgärd Victorin f. Fogelqvist föddes den 15 oktober 1912 på Brunnsvik utanför Ludvika. Hon var dotter till Alice Fogelqvist f. Ringborg (Handskrift 112B) och Torsten Fogelqvist (Handskrift 112C). I detta släktarkiv ingår även personarkiv efter Hallgärds mormor Helen, "Nellie" Ringborg f. Nach Hooker (Handskrift 112E) och morfar, grosshandlaren Edvard Ringborg (Handskrift 112D) samt Hallgärds man Rolf Victorin (Handskrift 112F). Efter föräldrarnas skilsmässa (1919) växte Hallgärd och hennes syster Åsa upp hos faderns, T. Fogelqvists, syster Signhild "Singa" Mossberg (1883-1942) och svåger bergsingenjören Elis Mossberg (1881-1941) samt deras fyra döttrar.

Åren 1933-37 studerade Hallgärd vid Kungliga Musikkonservatoriet i Stockholm och tog 1936 ut Högre organist- och kantorsexamen samt lägre musiklärarexamen 1937. Hennes ämnesstudier var: orgel, piano, elementärsång, musikens historia och estetik, kontrapunkt (med spec. stud. under höstterminen -36 och vårterminen -37), metodik och pedagogik, profkurs i skola [trol. något slags praktikperiod], kördirigering, rytmik och liturgik. Hennes högsta slutbetyg (a) hade hon i orgel, piano, liturgik och sång. Åren 1934-1936 erhöll Hallgärd tre premia (priser) i form av litteratur och repertoire för orgel.

1937 gifte hon sig med Rolf Victorin och paret flyttade samma år till Sollefteå där de åren 1939 - 1944 fick tre söner och två döttrar. Inte förrän åren 1971 - 1980 utövade hon sitt yrke som piano- och gitarrlärare vid Kommunala musikskolan och som timlärare i instrumental-musik vid gymnasieskolan i Sollefteå. Dessförinnan hade hon under 17 år på 1950- och 60-talen läst sagor i Sollefteå bibliotek. I tio år var hon ordförande i Fredrika Bremer förbundets avdelning i Sollefteå. I det övriga kulturlivet förekom hon som medlem i Sollefteå Hembygdsförening, Sollefteå Vis- och Lyrikklubb, Majorens vänner, Sollefteå filmstudio, Sollefteå Teaterförening, Sollefteå Konstförening samt Musiksällskapet. I många år, 1982-2005, var hon sångare och ackompanjatör i Multrå kyrkokör samt tillhörde "morgonbadarna". De sista tio åren var hon pianist och diktläsare i pensionärsföreningen "Gemenskap tillsammans".

För forskning i material yngre än 70 år och efter nu levande personer fodras godkännande.

Samtliga arkivbildare, utom Rolf Victorin, har musicerat, se förteckningen i kapsel 112A: 46. Notmaterial efter dessa personer har skänkts till Umeå universitetsbibliotek eller Dialekt- ortnamns och folkminnesarkivet i Umeå. Hallgärd Victorins arkiv belyser s.k. fina flickors uppfostran samt svenskt näringsliv, främst skogsbruk, och delar av svenskt kulturliv från slutet av 1800-talet till idag.

Arkivet upprättat av Helén Lindström, 2008-11-17
Bild. Handskrift 112F

Rolf Victorin föddes i Sollefteå och var son till e.o. hovrättsnotarie Johan Melcker Victorin (f. 1871 i Brunneby i Östergötlands län död 19170522) och hans hustru Anna Maria (18690921 Huss f. Nilsson kom från Tuna församling, Uppsala län avled 19380215). Anna Maria var änka efter kronolänsman Karl A. Huss (f.1859 i Trästa, Sollefteå). Med honom hade hon döttrarna Anna Helena "Anna-Lena" Huss (1893), Gertrud Huss (1894 gift med Curt Giesecke, en av deras barn var Curt-Steffan Giesecke f. 19210501) och Gunhild Margareta (1896-1986) Huss född i Sollefteå och gift med VD för Graningeverken Gérard Versteegh (1890-1977) f. i Säbrå. Med Johan Melcker Victorin hade Anna Maria Victorin även dottern Elsa (1909-2002) f. i Sollefteå och gift med Karl Leif Sevenius (1897-1995) född i Stockholm. Rolf Victorin tog studenten i Uppsala och läste in en jur.kand i samma stad. 1937 gifte han sig med Hallgärd Fogelqvist (handskrift 112A) och de flyttade till Sollefteå där han hade fått arbete som ombudsman på Graningeverken. Han var anställd där till sin pension och avled 1995.

Rolf Victorins farfar, Johan Victorin (f. 18400830 i Örebro och avled i Arboga 19111210), var postmästare i Arboga. Johan "John" Victorin ärvde fastigheter efter sin bror, Carl Fredrik Pettersson i Örebro. Rolfs farmor hette Hedvig Karolina Victorin (f. 18391213 i Stockholm, död i Arboga 19250317) och var född Eichhorn. Rolf hade en farbror, Johan Gunnar (f. 1885 i Brunneby Östergötlands län) gift med Ingeborg. Gunnar och Ingeborg hade två döttrar, Gunborg och Hedvig Maria (19150702-19821228) gift 19550106 med Bror Gunnar Dahlström (19120824-19931022). En syster till Hedvig var Agneta, Charlotta "Lotten" Holmberg (f. 1842-), gift med grosshandlaren och generalkonsul Conrad Holmberg (f. 1840 i Gävle).

Rolf Victorins mor kom från Nyåker Tuna moder församling. Rolfs morfar, Nils Nilsson (f. 1803 i Sunne Värmland) var arbetare och mormor hette Greta Johanna Lundin (f. 1824 i Nyåker). Hennes far, Anders Lundin (f. 1803) var född i Lena sn Uppsala län och var en f.d. soldat. Rolfs morfar var 66 år när Rolfs mor Anna Maria föddes och modern 45. Anna Maria flyttar till Stockholm och är 1890 ensamstående och mamsell i Klara församling.

För forskning i material yngre än 70 år och efter nu levande personer fodras godkännande.

Arkivet upprättat av Helén Lindström, 2008-11-13

Samlingen innehåller färgdiabilder. Fotografierna är tagna under semesterresor i Italien, England, Irland, Frankrike, Österrike, Sovjetunionen och Amerika (Stora Amerikaresan) under 1960- och 1970-talet.

Dessutom ingår också fotografier från Pär Widmans scoutverksamhet, deltagande i läger mm under 1950- och 1960-talet.

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 2004-06-03

Svante Wold föddes i Stockholm 1941 och inledde sina akademiska studier i kemi, matematik och statistik vid Uppsala universitet. 1966 fortsatte han sina studier och forskning vid den då nystartade kemiska institutionen vid Umeå universitet. År 1971 disputerade Svante Wold i organisk kemi över ämnet: Några teoretiska och beräkningsmässiga aspekter på bestämning av aktiveringsparametrar för kemiska reaktioner.

Efter sin doktorsavhandling vistades Wold under ett par år som utbytesforskare vid amerikanska universitet. Under sina år i USA utvecklade han den nya metoden att med statistik bearbeta stora kemiska datamängder - kemometri. 1986 blev Svante Wold professor i kemometri vid Umeå universitet. Tillsammans med ett antal kollegor vid organisk kemiska institutionen, etablerade Wold 1987 företaget Umetrics (sedan 2006 MKS Instruments) som har verksamhet i många länder. Sedan 1997 är Wold ledamot av Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademiens avd. IV/Kemiteknik. Svante Wold är numera bosatt i Hollis, New Hampshire,
USA.

Arkivet rymmer två hyllmeter och består främst av Svante Wolds forskningsmaterial i form av manuskript och anteckningar ,
undervisnings- och kursmaterial samt konferenshandlingar. Tre volymer innehåller korrespondens med forskare, däribland med fadern Herman Wold. Till arkivet finns också en nästan komplett samling särtryck av Svante Wolds produktion med tillhörande korrespondens och anteckningar.

Arkivet upprättat av Gabriel Runeby, 2013-04-08
Bild. Handskrift 62

Astrid Glas (1892 - 1978) föddes i småstaden Umeå, som vid den tidpunkten inte hade mer än drygt 3000 invånare. Båda hennes föräldrar tillhörde kända Umeå-släkter. Pappan, Karl-Erik Glas, var en omtyckt matematiklärare på läroverket i Umeå. Hans far hade varit ledamot i Umeås första stadsfullmäktige från 1863. Mamman, Rosa Glas, var född Scharin. Hon var dotter till den mångsidige företagsledaren Nils August Scharin, som förvandlat familjefirman till det största och mäktigaste handelshuset i Umeå.

Hon var yngsta barnet i en syskonskara på fyra flickor. Den äldsta hette Tyra. Hon blev sedermera hushållslärarinna på Folkskoleseminariet i Umeå. Astrid och Tyra brevväxlade flitigt med varandra senare i livet. De två andra flickorna, Dagmar och Ragnhild, var mer eller mindre psykiskt sjuka. Deras existens hemlighölls inom familjen. Modern Rosa vårdade flickorna i hemmet till sin död 1921.

Astrid Glas gick tio år i flickskolan, av vilka de två första var förberedande. Hon gick ut flickskolan 1909. Astrid Glas lämnade Elementarläroverket med höga betyg i språk och litteratur. 1910 sökte sig Astrid Glas in till Högre Lärarinneseminariet i Stockholm, där många berömda kvinnor hade fått sin utbildning. Den mest kända var Selma Lagerlöf. Utbildningen var en av de bästa en ung kvinna kunde få vid den här tiden.

I maj 1919 gifte hon sig med prästen och läroverksadjunkten Eugen Väring och flyttade till Vänersborg.
När Astrid Väring flyttade till Vänersborg med sin man, började hennes korrespondens med systern Tyra. Vissa år var den mycket intensiv, andra år uteblev den helt. Breven är spontana, präglade av stundens stämning och fullklottrade till sista millimetern. I breven får man lära känna brevskriverskan i en mängd vardagliga situationer.

Ett läsår tjänstgjorde hon hos en lantbrukarfamilj, som bodde utanför Falköping. Sin tid där har hon beskrivit i debutromanen I rang med husets katt(1924).

I början av 1920-talet dog Astrid Värings föräldrar. Vid bouppteckningen hittade Astrid Väring en liten kista som tillhört hennes farfar. I kistan fann hon farfaderns dagbok och en del andra släktpapper. Upptäckten av släktpappren förstärkte Astrid Värings norrlandsengagemang. År 1926 kom Frosten ut. Den handlar om missväxten i Västerbotten på 1860-talet. Året därpå (1927) följde Vintermyren, som är en direkt fortsättning på den tidigare romanen. Frosten väckte stor uppmärksamhet både hos allmänheten och hos kritikerkåren. Författaren Helmer Grundström menade t.o.m. att Astrid Väring med den romanen hade placerat Västerbotten på den skönlitterära kartan, och att det var hon, som skänkt Västerbotten "den ståtligaste folklivsskildring som någonsin skrivits från övre Norrland".

Hösten 1941 ställde Astrid Väring upp med romanen Katinka i en pristävlingen anordnad av Wahlström & Widstrand, Svensk Filmindustri och Hemmets Journal - det s.k. stora svenska romanpriset.
För Astrid Väring fick prissumman på 25.000 kr och försäljningen av boken en ekonomisk betydelse av oanade mått. Nu kunde hon äntligen efter många års slit känna sig någorlunda ekonomiskt oberoende och även satsa på husköp.
Ett halvår efter inflyttningen fick hon en "inackordering", som bidrog till omkostnaderna för huset. Mannen hette Martin Öhman. Han härstammade från Teg utanför Umeå och kände både Astrid Väring och hennes syster sedan deras gemensamma barndom. Förhållandet mellan honom och Astrid Väring utvecklade sig från vänskap till kärlek och så småningom äktenskap. I breven till Tyra märker man en del av den utvecklingen. Dock skymtar en tragisk livshistoria i breven. Han hade blivit orättfärdigt behandlad. Hans upplevelser på Umedalens sjukhus kom att ligga till grund för författarinnans nästa roman I som här inträden(1944); den roman som väckte den absolut största uppmärksamheten av alla Astrid Värings böcker. Än värre blev det året därpå, när romanen filmades (1945) med Georg Rydeberg och Irma Christensson i huvudrollerna.

I den intensiva debatt som uppstod i massmedia kunde man urskilja två helt olika ståndpunkter, dels den som företräddes av psykiatriker och annan sjukhuspersonal, dels den som hade förespråkare bland f.d. patienter och deras anhöriga. Den senare gruppen överhopade även Astrid Väring med brev.

Astrid Väring var även en av initiativtagarna till en patientförening vars syfte var att förbättra de intagnas villkor. Föreningen fick namnet De psykiskt sjukas väl. Hon engagerade sig också i debatten. Hon höll föredrag och skrev artiklar.
Att det var ett känsligt ämne Astrid Väring hade berört var uppenbart. Bland annat vände sig Svensk psykiatrisk förening till regeringen för att få filmen stoppad, vilket inte lyckades. Det ledde i stället till att filmen fick ännu större uppmärksamhet, och den redan grundade misstanken, att det kanske inte stod rätt till på de svenska sinnessjukhusen, blev ännu starkare.

Tack vare patientföreningen och alla brev hon fått, hade Astrid Väring verkligen fått en inblick i många tragiska patientöden. Bl.a. hade hon lärt känna många straffriförklarade brottslingars tillvaro på sinnessjukhusen. Dvs. sådana brottslingar som betraktades som abnorma och därför inte fått någon bestämd strafftid utmätt. Ett sådant öde berättade hon om i sin nästa roman Du skall icke dräpa(1946). Även i boken Föranleder ingen åtgärd(1947) utnyttjade hon de brev och därmed också den kännedom hon fått om f.d. patienter på sinnessjukhus.

För vidare läsning om Astrid Väring och hennes författarskap:
Karin Edlunds licentiatavhandling från 1998 (Umeå universitet): "Länge ville man förmena oss rätten att ha en historia" studier i Astrid Värings biografi och författarskap fram till andra världskriget.
Karin Edlunds doktorsavhandling från 2003 (Umeå universitet): Från den västerbottniska frostmyren till den socialpolitiska hetluften Astrid Väring - konservativ författare i folkhemmets Sverige.
Artikel "Astrid Väring - en stridbar författarinna" av Karin Edlund ur THULE Kungl. Skytteanska Samfundets Årsbok 1995.

Arkivet efter Astrid Väring rymmer 4 hyllmeter handlingar. Volymmässigt störst är avdelningen manuskript till böcker och noveller. Korrespondensen består av brev till och från familjen. Tidsmässigt omfattar den perioden från 1910- talet fram till 1940- tal. Breven rörande sinnessjukvården är alfabetiskt ordnade och omfattar andra hälften av 1940- talet. Under rubriken samlingar finner man bl.a. recensioner av Astrid Värings böcker samt fotografier.

Arkivet upprättat av Anders Johansson, 2003-09-22

Sollefteå. Nya bron.

Mapp innehållande 9 st osignerade originalfotografier (29x20 cm) monterade på papp (44x31 cm) med landskapsmotiv från Ångermanland.

Fotografierna som bör vara från 1880-talet är en gåva till Henrik och Augusta Broman på deras silverbröllopsdag. Följande text finns på mappen "Minne af vänner i Norrland till Henrik & Augusta Broman på deras silfverbröllopsdag".

Arkivet upprättat av Ingegerd Stenström, 1997-11-28
Bild. Handskrift 41

Frida Åslund
(Bild: Foark 41:18)

Frida Åslund 20/1 1879 - 4/10 1937, föddes i Umeå av avvittringslantmätaren och författaren Daniel Åslund och Maria Sofia Linder.
Frida Åslund tog folkskollärarinneexamen 1901 och arbetade som folkskollärarinna i Horndal, By socken i Dalarna. Frida Åslund kom från en konstnärlig familj. Hennes två bröder Elis Åslund och Helmer Osslund, var kända konstnärer och även Frida målade.

Främst gjorde Frida Åslunda sig känd genom ett flitigt skriftställande och medarbetade i flera tidskrifter. Hon författade ett flertal romaner och folklivsskildringar. I böckerna finns autentiska detaljer, som fortfarande lockar till igenkännande pusselläggning för dem som känner till Umeå förr och nu. Hennes författarskap behandlar bl.a. barndomens Umeå på 1880-talet.

Frida Åslund började redan som liten att skriva ner olika händelser och notiser i dagboksform. Ett genomgående tema i hennes böcker är barnets nyfikenhet och barnets allvar. Den största delen av hennes böcker motsvarar denna barndagboksform. Frida Åslund erhöll även flera priser för sitt författarskap.

Hennes första bok, romanen Katarina-Anna utgavs 1910. Den följdes 1911 av Bangkeholm och 1912 av Carmen Bangk. Efter denna period av herrgårdsromaner gav inte Frida Åslund ut någon bok under 13 års tid. Om hon under den långa tiden gjorde uppehåll i sitt skrivande, eller om hon skrev för framtida publicering är ej klarlagt.

1925 var alltså det år då Frida Åslund återupptog utgivningen av sina litterära verk, då inom en helt annan genre än tidigare, nämligen barnbokens.

I tre böcker utgivna med några års mellanrum på folkskollärarnas egna förlag, Saga och Kamraterna, skildrar hon sin egen uppväxttid.

Boken Folke och Frida (1925) skildrar Frida Åslund upplevelser från sju till nio års ålder. Nästa bok Frida i Per-Nils gården (1928) täcker hennes äventyr tills hon fyllt tio år. I boken Tiden går (1932) berättar hon om sina äventyr i 12 - 15 års ålder. Under denna självbiografiska barnboksperiod gav hon också ut ett par andra böcker bl.a. romanen Främlingsfolket i Degerforsa (1929), vilken behandlar de problem som mötte ett inflyttat par från Frankrike i Västerbottnisk glesbygd. Romanen bygger på verklighetsbakgrund.
Foto av Frida Åslund
Frida Åslund
(Bild: Foark 41:18)

Under sitt fortsatta författarskap kom Frida Åslund att ge ut både barnböcker och böcker för vuxna, bl.a. dessa barnböcker: Pelles stuga och Norrsundabarnen (1933), den senare för övrigt översatt till danska, 1934 kom den romantiska berättelsen om Gertru från Svartliden ut. 1935 utkom återigen en barnbok, nämligen sjömansberättelsen om Jungman Niklas Bock. 1936 respektive 1937 utökades Frida Åslunds utgivna produktion med ytterligare två barnböcker, nämligen Önskedagen och andra barnhistorier följd av En riktig julstuga. Året efter hennes död utgavs barnboken Storfågeln och andra Norrlandsberättelser.

Förutom sin bokproduktion skrev Frida Åslund ca 200 noveller. Originalmanuskripten till hennes böcker och noveller har Elisabeth Bäckström, systerdotter till Frida Åslund, överlämnat som gåva till universitetsbiblioteket 1980-05-29.

Ordnings- och förteckningsarbetet av Frida Åslunds arkiv har skett i två omgångar. I denna omgång har en sammanslagning av antalet volymer gjorts. En konkordansförteckning finns att tillgå i bilaga 1. (En förteckning där volymnummer från det tidigare respektive detta förteckningsarbetet finns upptagna).
Arkivets omfång är på ca. 1.5 hyllmeter.

Arkivet upprättat av Anders Johansson , 1998-09-16
Bild. Handskrift 71

Kyrkoherde Lars Ulrik Ferdinand Öberg föddes den 10 september 1850 i Häggdånger, Ångermanland som son till hemmansägaren Lars Mikaelsson Öberg och hans maka Karolina Kristina Sadelin.

Efter att ha studerat vid Fjellstedtska skolan åren 1871 - 1875 avlade han mogenhetsexamen vid Upsala privata elementarläroverk den 31 maj 1876. Därefter skrevs han in vid Uppsala universitet, där han avlade teoretisk teologexamen i december 1878, varefter han med befrielse från praktisk teologexamen prästvigdes för Härnösands stift den 26 januari 1879. Ferdinand Öberg avlade pastoralexamen i november 1891 och uppträdde som preses vid prästmötet i Härnösand 1897, där synodalavhandlingen bar titeln "Om Kristus som överstepräst enligt Hebréerbrevet". Vid Linnéfesten i Uppsala i maj 1907 utnämndes han till teologie doktor.

Den prästerliga banan inleddes i Jämtland, där Ferdinand Öberg efter korta förordnanden som e o Prästman blev utnämnd till komminister i Ås, Rödöns pastorat den 29 november 1880. Han tjänstgjorde också som lärare under ett läsår (1886-87) vid Östersunds elementarläroverk för flickor.

Den 19 maj 1885 utnämndes han till kyrkoherde i Vännäs, där han efter ett år som vice pastor tillträdde tjänsten den 1 maj 1888. I Vännäs blev han kvar till sin pensionering 1927. Som emeritus bosatte han sig i Äppelviken, Bromma församling, där han avled den 11 juni 1933. Jordfästningen ägde rum i Vännäs kyrka den 18 juni.

1882 hade Ferdinand Öberg ingått äktenskap med Emma Huss, dotter till komminister Erik Huss i Hammerdal. Hon avled redan den 23 januari 1890 i Vännäs. I äktenskapet föddes sonen Erik den 14 april 1884 och döttrarna Elin, den 22 augusti 1885 och Signild den 29 juni 1887.

Han gifte sig för andra gången 1892 med Anna Emilia (Emma) Axberg, född den 24 november 1857 i Strömstad. I detta äktenskap föddes två barn, sönerna Thure Ferdinand, född den 30 mars 1893 och Carl Emil Ferdinand, född den 27 augusti 1894.

Öberg var mycket beläst på det teologiska området. Han fortsatte de exegetiska och dogmatiska studierna till sen ålderdom. Hans egen övertygelse i dessa frågor var dock fast grundad i den gamla ortodoxt-lutherska ståndpunkten.

Öbergs verksamhet som predikant känneteckades av ingående bibelkunskap. Predikningarna som hölls i en något tung stil var omsorgsfullt utarbetade med tonvikten lagd på det undervisande momentet. Detta visade han också i arbetet med konfirmanderna, där han gav sina elever grundlig undervisning och utövade stort inflytande. När det gällde de övriga ämbetsuppgifterna framstod han som plikttrogen, ordningssam och tillmötesgående. Han var särskilt intresserad av skolväsendets utveckling. Till missionssällskapet "Bibeltrogna vänner" hade han en positiv inställning och gynnade dess predikanter till många av hans ämbetsbröders betänksamma undran. (Sundelin, K, Handlingar rörande prestmötet i Luleå 1934, Minnesteckningar)

Ferdinand Öbergs tryckta skrifter:

Predikan på 19.söndagen efter Trefaldighet (i Predikningar af Hernösands stifts prester 2, 1884)

Guds barns gemenskap med Jesus och med hvarandra. Predikan i Ås kyrka Kristihimmelsfärdsdagen 1887. Afskedspredikan. Östersund 1887

"Vägen till sällhet", 17 betraktelser öfver Davids 32 psalm. Stockholm 1891

Om Kristus såsom öfverstepräst enligt Hebreerbrefvet (synodalafhandling vid prästmötet i Härnösand 1897)

Predikan på 3.söndagen efter påsk (i Predikningar öfver nya texter utg av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, Årgång 1, 1898)

Om kristlig barnauppfostran, tal vid invigningen av Nyby skolhem i Wännäs församling d 20 oktober 1897, Umeå 1898.

Fräls oss ifrån ondo. Tal vid vespergudstjänst i Vännäs kyrka den 6 februari 1914, bondetågets dag. Umeå 1914.

Arkivet upprättat av Ingegerd Marell, 1992-01-28
Bild. Handskrift 93

Frithjof Örngrim var född i Norsjö 1907, son till arbetaren Jon Erik Eriksson och hans hustru Hulda Öhman. Dessutom hade Frithjof två bröder, Baltzar och Karl. I unga år arbetade han som malmletare i Dalarna och Västerbotten.

1935 debuterade han med Byavinter om en by i Västerbottens inland. Sen kom sex äventyrsböcker för ungdom. Nybygget i Vildmarken 1944, Vildmarkens pionjärer 1946 handlar om livet för nybyggare i lappmarken, Natt över Nasafjäll 1950 har historisk bakgrund och behandlar livet för gruvarbetare och de samer som skötte transporterna för gruvan.

Arkivet omfattar endast en volym med ett fåtal brev och fotografier, manus till en dikt, tryckta skrifter med bidrag av Fithjof, skolböcker och handlingar ang blockletning och korrespondenskurser.

Arkivet upprättat av Anders Lindberg, 2004-05-10
Bild. Handskrift 94

Karl Eriksson, sedermera Örngrim, föddes i Norsjö 1908, son till arbetaren Jon Erik Eriksson och hans hustru Hulda Öhman. I familjen fanns också två äldre bröder, Baltzar och Frithjof.

Som tonåring arbetade han som malmletare vid Sveriges geologiska undersökning och nitton år gammal fick han anställning på tidningen Norra Västerbotten i Skellefteå. Efter tre år flyttade han till Luleå och Norrbottens-Tidningen. 1935 debuterade Karl med Balkanliv i norr för att året efter tillträda som huvudredaktör på Haparandabladet.

Finska vinterkriget innebar några dramatiska år som chefredaktör då Haparanda pga kriget befanns vara i händelsernas centrum med journalister från hela världen. 1944-1949 var han redaktör för Tidningen Trollhättan för att sedan flytta till Karlstad som chef för nattredaktionen på Nya Wermlands-Tidningen där han blev kvar till pensionering.

Karl gav ut femtontalet böcker, däribland Nattlöparens starka hustru som blev prisbelönt 1977. Dessutom skrev han ett stort antal noveller, dikter och sångtexter. Som journalist utmärkte han sig för sin kritiska hållning gentemot Tyskland under kriget, vidare sin vassa penna samt dagliga kåserier trots heltidsarbetet som redaktör.

Arkivet upprättat av Anders Lindberg, 2006-06-14

Ur Östergrens kortkatalog.

Stiftelsen Seth M Kempes Minne förvärvade 1956 boksamlingen efter språkvetaren professor Olof Östergren (1874-1963). 1968 donerades boksamlingen till Umeå universitetsbibliotek där den idag återfinns bland bibliotekets specialsamlingar.

Östergrensamlingen består av ca 25.000 titlar och innehåller företrädesvis svensk och nordisk språkvetenskap och äldre svensk skönlitteratur. Utöver detta rymmer samlingen åtskilligt inom andra ämnesområden, såväl svensk som utländsk litteratur.

Till boksamlingen hör en handskriven kortkatalog (46 kapslar) som idag förvaras vid Forskningsarkivet. Katalogen till Östergrens boksamling är numera digitaliserad och sökbar via vår webb. Sök online i Östergrens samling.

Förutom Östergrens kortkatalog återfinns i handskrift 45 även en samling handskrifter som inhandlats av Östergren samt enstaka personliga handlingar och släkthandlingar.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2010-03-10
Bild. Handskrift 128

Olof Erik (Olle) Nygren föddes i Kiruna 1919. Fadern avled redan när Olof var 6 år och som 13 åring kom han med sin mor till Umeå, där han kom att studera vidare och tog studenten 1938.

Efter studenten flyttade han till Uppsala för universitetsstudier. Som utexaminerad lärare i engelska, nordiska språk och svenska flyttade han i slutet av 1940-talet till Newcastle i England för att arbeta som lärare i nordiska språk vid Newcastle universitet. I början av 1950-talet återvände han till Sverige och Umeå. Här fick Nygren anställning som lärare i engelska vid Folkskoleseminariet. Nygren erhöll 1956 ett 6 mån stipendium från Svenska Amerikastiftelsen för att arbeta som lärare i Philadelphia, USA. Han återvände även sommaren 1959 till universitetet i Newcastle, som inbjuden lärare i nordiska språk.

Folkskoleseminariet i Umeå ombildades 1963 till Lärarhögskola. Nygren erhöll då ett lektorat på den Engelska institutionen vid den nybildade Lärarhögskolan. Under 1970-talet påbörjade han sitt pedagogiska utvecklingsarbete vid Lärarhögskolan. Arbetet mynnade ut i ett läromaterial ”Talking about Sweden”, som omfattade en serie läroböcker med övningshäften, lärarhandledning, ljudband mm. I sitt utvecklingsarbete försökte Nygren knyta ihop undervisning i engelska med andra ämnen som samhällskunskap, historia, geografi. Olle Nygren var verksam vid Lärarhögskolan i Umeå fram till sin pensionering 1984.

Arkivet efter Olle Nygren innehåller i huvudsak manuskript, korrespondens, material och ljudband som hänför sig till utvecklingen av läromedlet under 1970-talet.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2012-10-31
Bild. Handskrift 29

Helge Dahlstedt föddes i Vilhelmina 1885. Hans föräldrar var kyrkoherden och riksdagsledamoten Lars Dahlstedt och Maria Charlotta Dahlstedt, f. Forslund. Efter några år av privat undervisning i hemmet i Vilhelmina flyttade Helge Dahlstedt till Uppsala, där han vid 17 års ålder tog studenten. Han utbildade sig vidare till läkare och kom under sin studietid att träffa den blivande hustrun Eva Mörner. De gifte sig 1908, samma år som Helge avlade med. kand. examen. Studierna avslutades med en med. lic. examen i Stockholm 1914.

Två år senare utnämndes Dahlstedt till överläkare på Norrbottens läns tuberkulossjukhus i Sandträsk, ca fyra mil norr om Boden. Han ägde då redan erfarenhet från tjänstgöring på sanatorier och sjukhus, bl.a. sanatorierna Sävsjö, Löt och Hässelby samt Vejle sanatorium i Danmark.

I februari 1919 fick Dahlstedt tjänsten som överläkare på Österåsens sanatorium i Ådalen, en befattning som han upprätthöll till pensioneringen 1951. Österåsens sanatorium kom att bli intimt förknippat med chefsläkarens namn och person. Helge Dahlstedt gick allmänt under namnet ”Pappa Helge”.

Helge och Eva Dahlstedts stora intresse för konst, särskilt norrländskt måleri, medförde med tiden en förnämlig konstsamling, både på Österåsen och i hemmet. Många av patienterna på Österåsen var konstnärer, författare och musiker. Till sanatoriet inhandlades många konstverk av kända konstnärer, hit inbjöds ofta föredragshållare, musiker, teaterfolk och konstnärer. Vid Österåsen utgavs även tidskriften Vi och Ni under åren 1932-1945.

Efter pensioneringen 1951 bosatte sig Helge Dahlstedt i Vilhelmina. Han återknöt där den nära kontakten med fjällvärlden och var också livligt verksam som föreläsare inom föreläsningsföreningar i övre och mellersta Norrland. Helge Dahlstedt avled i Vilhelmina 1963.

Den som önskar en mer fullständig bild över Helge Dahlstedt och hans innehållsrika liv kan ta del av hans arkivsamling, ca 7,5 hyllmeter. Här kan man följa hans liv från ungdomsåren och framåt, som läkare, konstsamlare, friluftsmänniska m.m. Arkivet skänktes till Forskningsarkivet av sönerna Dahlstedt och ordnades här i början av 1980-talet. Efter tillägg av korrespondens m.m. har nu arkivet blivit omstrukturerat och med ny förteckning. Sedan tidigare finns ett omfattande brevskrivarregister till samlingen.

Vid Forskningsarkivet återfinns ytterligare tre arkiv med anknytning till familjen Dahlstedt. Hustrun Eva Mörner-Dahlstedts arkiv (handskrift 65), sonen professor Karl-Hampus Dahlstedts arkiv (handskrift 70) samt fadern kyrkoherde Lars Dahlstedts arkiv (predikosamling i handskrift 77:1,övriga handlingar i Helge Dahlstedts arkiv volymerna 29:10-13).

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2012-11-23
Bild. Handskrift 79

Alvar Nilsson var född och bosatt i byn Flarken i Västerbotten. Han arbetade under sina första 30 år hemma vid föräldrarnas jordbruk men satsade i slutet på 1950-talet på studier. Efter folkhögskola och kompletteringsgymnasium skrevs han 1958 in vid Uppsala universitet där han tog en fil.lic.-examen i statskunskap 1966. Han tjänstgjorde under sin yrkesverksamma tid som SO-lärare och lektor vid Östra Gymnasiet i Umeå. Efter sin pensionering läste han vidare och tog en teol.lic.-examen i kyrkohistoria 1994.

Alvar Nilssons huvudsakliga akademiska forskning har rört politikern och landshövdingen Gustav Rosén samt biskopen Arvid Runestam. Alvar Nilssons mångåriga forskningsarbete om Gustav Rosén blev publicerat 2008 medan hans forskning om Arvid Runestam – tänkt som en doktorsavhandling - aldrig hann slutföras.  Bland Alvar Nilssons övriga publikationer återfinns utgivningen av brodern Alvin Nilssons efterlämnade dikter.

Arkivet efter Alvar Nilsson (7 volymer) består främst av uppsatser, manuskript och underlagsmaterial kring hans arbeten om Runestam och Rosén.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2013-02-22
Bild. Handskrift 163

Kjell Söderberg föddes i Örnsköldsvik 1923 och avled i Stockholm 2011. Båda föräldrarna, tulltjänstemannen Alvar Söderberg och dennes hustru Annie född Öman, härstammade från Ulvöhamn.

Kjell tog realexamen i Örnsköldsvik och studentexamen vid Hudiksvalls högre allmänna läroverk 1944. Fram till 1958 var han anställd vid Tullverket. Under den tiden läste han juridik och avlade en jur. kand. vid Stockholms Högskola 1952. Efter tiden vid Tullverket var han anställd som lärare vid Åsa och Forsa folkhögskolor samtidigt som han läste till en filosofisk ämbetsexamen med ämnena statskunskap, nationalekonomi, geografi och pedagogik. Sedermera tog han även betyg i etnologi vid Stockholms universitet. 1965 anställdes han som kanslichef vid Lärarhögskolan i Stockholm, en befattning som han innehade fram till sin pensionering.

Kjell Söderbergs intresse för Ulvöarnas historia väcktes redan under barndomssomrarna hos släkten i Ulvöhamn. 1960 köpte han en bostad på Ulvöhamn. Vid den tiden påbörjade han bandade intervjuer med gamla ulvöbor och omfattande genealogisk forskning om ulvösläkter. Hans forskning har bl.a. resulterat i publikationerna Lotsarna på Ulvön (1978) och Ulvöhamn – två bilder ur ett fiskeläges historia (1995)

Kjell Söderbergs forskning har belönats med priser av Kungl. Gustav Adolfs Akademien och Johan Nordlander-sällskapet. År 2005 blev han hedersdoktor vid Umeå universitet.

Arkivet efter Kjell Söderberg är 1,5 hyllmeter och innehåller främst Söderbergs manuskript och forskningsmaterial kring Ulvöarna och dess historia.

Arkivet har ordnats och förtecknat av förre arkivarien Sven Bodin som var god vän med Kjell Söderberg.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2013-02-28

Help me
with
the buttons.

My body
is
the only clothing
I can possibly
wear.

” Siv Cedering var hudsinnets poet” skrev Gunnar Balgård i Dagens Nyheter i samband med hennes bortgång 2007. Ovanstående dikt är tagen från hennes debutsamling ”A Cup of Cold Water”, som utkom 1973. I förordet till den svenska översättningen (1978) skriver Arthur Lundqvist:  […] man behöver inte läsa länge förrän man plötsligt slås av originaliteten i denna diktning, den ovanliga fysiska direktheten, den sinnliga närvaron […]

Siv Cedering föddes i Grelsbyn, Överkalix och utvandrade med familjen som fjortonåring till USA 1953. De bosatte sig i San Francisco, men bara efter ett par veckor flyttade fadern tillbaka till Sverige. År 1956 gick hon en skrivarkurs för Allen Ginsburg och hon kom att stå beatnikgenerationen nära. Siv skrev poesi redan som barn och det svenska språket samt hennes nära relation till sin hembygd och Kalixälven, följde henne under hela hennes produktion. Under tonåren övergick hon dock till att huvudsakligen skriva på engelska. När Siv efter high-school återvände till Sverige för att besöka sin far upptäckte hon att hon var gravid. Hon valde att behålla barnet och återvände till USA för att bosätta sig som ensamstående mamma i New York. Om de livsfrågor hon ställdes inför berättar hon om i sin debutroman ”Leken i grishuset” från 1980. New York och Long Island kom att med tiden bli hennes huvudsakliga hemvist. Hon bodde även en period i Washington D.C.  och år 1971 utkom antologin ”Poets Washington D.C.” där Siv var redaktör. Siv gav också ut en antologi med indiansk kärlekslyrik ”Det blommande trädet” (1973) och en samling erotiska dikter och fotografier ”Joys of Fantasy: the Book for Sexual Couples (1977). Hennes andra roman, Oxen (1981), som likt hennes debutroman handlar om människors utveckling, filmatiserades 1991 av Sven Nyqvist med Stellan Skarsgård i huvudrollen.

Förutom poesi och romaner finns i hennes produktion även noveller, skådespel, musikaler och filmmanus. Siv skrev också ett flertal barn- och ungdomsböcker, den kanske mest kända är kapitelboken ”Grisen som ville bli ren” från 1983.

Siv har också översatt svensk poesi till engelska, bl.a av Werner Aspenström, Gösta Friberg, Ella Hillbäck, Göran Palm och Maria Wine. Som konstnär arbetade hon som skulptör, bokillustratör och med traditionellt måleri. Hon var även aktiv som fotograf och hennes svart-vita poetiska bilder kan man finna i flera av hennes diktsamlingar.

Siv Cederings digra arkiv med manuskript, korrespondens, anteckningsböcker, klippsamling och fotografier skänktes 2013 till Umeå universitetsbibliotek. Manuskripten består av både original och kopior, i olika versioner eller utkast. Bland korrespondensen finns förutom familjebrev även brevskrivare som Erica Jong, Diane Wakoski, Linda Pastan, Eugene McCarthy, William Stafford, Robert Bly, William Pitt Root, Werner Aspenström, Olof Lagercrantz och Gunnar Balgård. Bland breven ingår även en stor mängd poesi, teckningar, fotografier och anteckningar. I arkivet finns även en stor mängd almanackor och anteckningsböcker, som också innehåller poesi, teckningar och korrespondens. Vill man i tid följa Siv Cederings produktion i media finns en omfattande klippsamling, där Siv inte bara ha samlat recensioner och artiklar, här finns även fotografier, flygblad, annonseringar mm

Arkivet omfattar 20 hyllmeter och är fritt tillgängligt för forskning.

Arkivet upprättat av Gabriel Runeby, 2018-11-26
Sven Gaunitz
Arkivet upprättat av Cuno Bernhardsson, 2013-08-03

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2013-12-17
Sören Wibe

Sören Wibe föddes i Östersund 1946 och tog vid Stockholms universitet 1973 en fil. kand-examen med nationalekonomi som huvudämne. 1980 disputerade han i nationalekonomi vid Umeå universitet med en avhandling om svensk järnhantering. Han kom senare att bli professor i skogsekonomi vid Lantbruksuniversitetet i Umeå där han 1994 startade den internationella tidskriften Journal of Forest Economics.

Sören Wibe blev tidigt politiskt intresserad och började sin politiska bana inom SSU i Östersund. Under 1970-talet var han verksam inom VPK, bl.a. som kommunpolitiker i Umeå. Han återvände på 1980-talet till socialdemokraterna, där han senare kom att göra sig känd som en av partiets främsta EU-motståndare. Han var ledamot i Europaparlamentet 1995-1999 och satt i Riksdagen för socialdemokraterna åren 2002-2006. Sören Wibe lämnade partiet i protest 2008 för att ansluta sig till det EU-kritiska partiet Junilistan, där han samma år blev en av deras två partiledare.
Sören Wibe avled i december 2010 efter en kort tids sjukdom.

Arkivet efter Sören Wibe är 2,5 hyllmeter och rymmer material från både hans akademiska och politiska verksamhet. Här finns bl.a. manuskript till tal, debattartiklar och vetenskapliga publikationer. Arkivet rymmer även korrespondens, handlingar kring EU-engagemangen samt tidningsklipp. Det mesta i arkivet är fritt för forskning.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2013-12-17

Lars Gunnar Martling föddes 1930 i Arvika. Han avlade högre organist- och kantorsexamen samt musiklärarexamen vid Kungl. Musikhögskolan 1962. Som musiklärare har han arbetat i Ljungskile och Tjörn samt vid lärarhögskolan i Göteborg och Umeå.
1971 blev Martling lektor i musikmetodik vid lärarhögskolan i Umeå, där kom han vid sidan av sitt arbete att vara verksam inom ett flertal musikföreningar. Han har bl.a. varit dirigent för Umeå studentkör och Holmsunds orkesterförening. Han har varit musiker i Camerata Umensis och Umeå Musiksällskap samt organist och körledare i Katolska kyrkan i Umeå. Lars Gunnar Martling har även varit en flitig musikskribent i lokalpressen.

Efter sin pensionering bedrev han musikhistorisk forskning främst kring den medeltida liturgiska handskriften ”Bygdeåboken”. Tillsammans med latinisten Erling Lundberg har han författat ett antal publikationer med bearbetningar av den gamla handskriften ur Bygdeå kyrkoarkiv. Martling har för sitt musikengagemang och sin folkbildande verksamhet fått motta bl.a. Umeå kulturnämnds Minervapris och Norrlandsoperans vänners stipendium. 2005 blev Lars Gunnar Martling filosofie hedersdoktor vid Umeå universitet.

Arkivet efter Lars Gunnar Martling innehåller i huvudsak manuskript och handlingar kring hans mångåriga arbete med Bygdeåboken. Arkivet rymmer även ett flertal av hans musikartiklar och andra manuskript. Arkivet är fritt tillgängligt för forskning.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2014-01-20
Nils Nordien
Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2014-04-02

Raoul J. Granqvist är professor emeritus i engelskspråkig litteratur vid Umeå universitet. Han är född 1940 i byn Öja i Österbotten. Efter studier vid Åbo Akademi arbetade han som lektor i engelska och franska i Haparanda innan han påbörjade doktorandstudier vid Uppsala universitet. 1975 tog han sin doktorsexamen med en avhandling om den engelske 1600-talspoeten John Donne.

Raoul Granqvist fortsatta akademiska forskning kom att bedrivas vid Umeå universitet och kom till stora delar att handla om afrikansk litteratur. Raoul räknas som en av pionjärerna inom detta forskningsområde. Hans forskning rymmer även områden som kulturstudier, översättningsteori och postkolonialism.
Raoul Granqvist har som forskare besökt många länder och kulturer. Han har varit gästforskare vid afrikanska universitet bl.a. i Nairobi och Nsukka samt vid de amerikanska universiteten i Harvard och Berkeley. Raoul pensionerades 2007 från sin tjänst vid Umeå universitet men är fortfarande aktiv som forskare och författare.

Arkivet efter Raoul Granqvist rymmer 6 hyllmeter och innehåller främst handlingar från hans tid vid Umeå universitet. I arkivet återfinns bl.a. korrespondens och bandinspelningar med ett flertal afrikanska författare. Här finns även handlingar kring forskningsprojekt och konferenser, enstaka manuskript samt fotografier och tidningsklipp.

Arkivet är till största delen tillgänglig för forskning.

En presentation av Raoul J. Granqvists forskning och samlade publikationer återfinns på webbsidan:
http://www.sprak.umu.se/om-institutionen/personal/raoul-granqvist

 

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2014-04-04
Loka Enmark

Loka (Solweig) Enmark föddes i Bureå, Västerbotten och växte upp i Skelleftehamn. Efter realexamen flyttade hon 1950 till Stockholm för studier vid Konstfack. Under 1950-talet väcktes hennes intresse för skrivande och 1960 debuterade hon med romanen Bedrägeri. Hennes tidiga böcker blev uppmärksammade för sin erotiska frispråkighet och hon beskrevs gärna i pressen som en ”glupande erotisk varg”.

Under 1960-talet var hon produktiv och skrev en mängd böcker och noveller. Kännetecknande för hennes författarskap var den mörka människosynen, kampen mellan man och kvinna samt den erotiska frispråkigheten. Hennes böcker byggde i stora drag på självupplevda händelser och Lokas olyckliga barndom återkommer ofta som motiv i böckerna. Hennes kändisskap förde henne till Operabaren i Stockholm där hon under 1960-talet tillsammans med vänner tillbringade mycket av sin lediga tid. Mer och mer drog hon sig sedan tillbaka och levde ett liv ensam med sina katter. Loka Enmark föredrog djur som sällskap framför människor.
Efter ett uppehåll från författandet återkom hon i slutet av 1970-talet med novellsamlingen Fromhet och slaveri. Boken följdes sedan av ett flertal romaner och novellsamlingar. Hennes sista bok - en självbiografi - utkom 1996.

Arkivet efter Loka Enmark är ca 1 hyllmeter och består främst av manuskript till noveller och dramer från hennes senare författarperiod. Mycket av materialet i arkivet är inte tidigare utgivet. I hennes personarkiv återfinns även korrespondens, fotografier och klipp. Arkivet är fritt tillgängligt för forskning

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2014-05-26

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2014-05-27

Nicke Sjödin föddes i Röåns by, Junsele i Ångermanland. Efter studentexamen vid Sollefteå läroverk 1955 studerade han språk och litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Från 1961 till början av 1990-talet var han lärare i dessa ämnen vid Sollefteå läroverk. Vid sidan om sin lärarbana var han en mycket framstående norrländsk kulturpersonlighet. Han har bl.a. skrivit över 40 böcker/artiklar. Speciellt diktböckerna på ångermanländsk dialekt och då junselemålet, har blivit mycket populära.

Nicke Sjödin var även dagsversskrivare i dagstidningar och fackpress. Kolumnist i Nya Norrland/ Tidningen Ångermanland sedan 1984 och då speciellt under rubriken ”Anbelangandes”. Professorn i språkvetenskap vid Umeå universitet, Karl-Hampus Dahlstedt, karakteriserade i en artikel i tidskriften Thule nr. 3 1985 ”Nicke” Sjödin som ”Runeberg från Röån”. En annan del av Nicke Sjödins författarskap var den som textförfattare till lokalrevyer i Sollefteå.

Arkivet efter Nicke Sjödin är i dagsläget 3,5 hyllmeter. Bland materialet återfinns korrespondens, dagböcker, urklipp, manuskript, ljudböcker, videoband och handlingar kring Nicke Sjödins deltagande i olika kulturarrangemang. Till arkivet hör även en samling elektroniska media i form av hårddiskar, disketter och CD-skivor som ännu ej är ordnade.

Arkivet är fritt tillgängligt för forskning.

Arkivet upprättat av Sara Sharifi, 2015-02-13
Kristo Ivanov

Kristo Ivanov föddes i Belgrad 1937 och har bott och studerat i bl.a. Italien och Brasilien. Efter en civilingenjörsexamen i elektronik flyttade han 1961 till Sverige och arbetade under flera år inom teknik- och databranschen. Efter studier vid Tekniska Högskolan och Stockholms universitet kunde han 1972 lägga fram en doktorsavhandling med titeln ”Quality-control of Information”– den första svenska avhandlingen i ämnet informatik.
Efter sin disputation tjänstgjorde han som lektor vid universiteten i Linköping, Stockholm och Umeå. 1984 blev han Umeå universitets förste professor i informatik, en tjänst som han innehade fram till sin pensionering 2002. Hans forskningsområden kan sammanfattas med begrepp som: Quality-control of Information, Hypersystems, Security och Cultural Criticism.

Kristo Ivanov har till Umeå universitet överlämnat ett arkiv med publikationer och arbetsmaterial från sina år vid svenska universitet. Han har även donerat ett digitalt arkiv bestående av datafiler och dokument från sin verksamhet både inom akademien och privat. Hans webbpublicerade material i form av hemsidor och debattinlägg finns även sparat i arkivet som är fritt tillgängligt för forskning.

Mer information om Kristo Ivanov, hans verksamhet och länkar till hans personliga hemsidor finns på Wikipedia under adress:  https://en.wikipedia.org/wiki/Kristo_Ivanov

 

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2014-12-08

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2015-01-14

Ernst och Elsa Gafvelin med sonen Åke, 1919

Makarna Ernst och Elsa Gafvelin var bosatta i Umeå (Vasagatan 4) och engagerade inom stadens föreningsliv både politiskt, socialt och kulturellt.
Ernst Gafvelin var född i Hörnefors 1882 och verksam som journalist vid Umeåbladet 1907-1913 samt vid Västerbottens-Kuriren 1913-1927, från 1926 var han tidningens chefredaktör. Vid sidan av sitt redaktörsarbete var han engagerad inom hembygdsrörelsen, nykterhetsrörelsen, medlem av Umeå stadsfullmäktige, folkskolestyrelsen m.m. Han avled i Umeå 45 år gammal.
Elsa Gafvelin var född i Stockholm 1887 och utbildad folkskollärarinna i Umeå 1910. Hon var anställd som folkskollärare inom Umeå kommun och hade styrelseuppdrag inom Röda Korset, Västerbottens husmorsförbund och Umeå husmorsförening. Hennes sociala engagemang räckte även till för uppdrag inom barnavårdsnämnden och arbetsstuguföreningen.
Elsa Gafvelin flyttade från Umeå 1954 och avled i Stockholm 1969.

Arkivet består av en arkivkartong med handlingar som skänkts till Forskningsarkivet av släktingar. Arkivet innehåller korrespondens till Ernst Gafvelin (bl.a. en samling brev från chefredaktören/ landshövdingen Gustaf Rosén under hans fängelsevistelse 1916). Lösa manuskript, tidningsklipp och bouppteckningar ingår också i arkivet.

Arkivet är fritt tillgängligt för forskning.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2015-01-15

Sverker R Ek

Sverker R Ek föddes i Göteborg 1930, son till litteraturprofessor Sverker Ek och fil.mag. Ingrid Häggström. Sverker Jr kom att gå i samma fotspår som sin far och blev 1985 vid Umeå universitet utnämnd till professor i litteraturvetenskap med drama-teater-film.

Sverker R EK disputerade 1964 vid Uppsala universitet med en avhandling om författaren Hjalmar Bergmans romankonst. 1968 utnämndes han till universitetslektor i litteraturvetenskap vid Umeå universitet och valdes samma år till Humanistiska fakultetens första dekanus vid universitetet. Sverker R Eks huvudsakliga forskningsområde har varit litteratur- och teaterhistoria och han har bl.a. publicerat arbeten kring Hjalmar Bergman, Alf Sjöberg och Peter Weiss.

Sverker R EK har även varit ledare för stora teaterhistoriska forskningsprojekt som ”Dramatik på svenska scener 1910-1975” och ”Den svenska nationalscenen”. Tillsammans med sin fru Marianne Ek har han under senare år arbetat med ett stort digitalt projekt där valda delar av Hjalmar Bergmans korrespondens 1900-1930 publicerats och kommenterats. Bergmanprojektet slutfördes och publicerades på webben 2012 under adress www.hjalmarbergman.se.

Arkivet efter Sverker R Ek är 4 hyllmeter och innehåller främst underlagsmaterial till hans forskningsprojekt bl.a. kring Hjalmar Bergman och Alf Sjöberg. I arkivet återfinns även diverse manuskript, korrespondens och handlingar kring Eks tid som dekanus vid humanistisk fakultet med bl.a. byggande av Humanisthuset och anordnandet av konstutställningar i Humanisthuset.

Vid Forskningsarkivet finns sedan tidigare två större projektarkiv med material bevarat efter de av Sverker R Ek ledda forskningsprojekten Dramatik på svenska scener 1910-1975 och Den svenska Nationalscenen.

Arkivet efter Sverker R Ek och de båda projektarkiven är fritt tillgängliga för forskning.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2015-06-17

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2015-08-14

Anders Gustaf Hällgren föddes den 17 oktober 1827 i Risliden, Norsjö i Västerbotten, som son till bonden Olof Zachrisson och Gretha Stina Johansdotter. Han utbildade sig till lärare vid seminariet i Härnösand och avlade examen den 14-15 december 1854. Hällgren tjänstgjorde som lärare i Säbrå fram till 1857, då han och hans fru Karin och sonen Olof Gustaf flyttade till Nederkalix i Norrbotten, där Anders Gustaf sedan bodde fram till sin död.

Vid prästens husförhör noterades att Anders Gustaf ”har godt begrepp och läser med färdighet”. Vid biskopsvisitationen 1861 beröms Anders Gustafs nit för Guds ords spridande bland barn och äldre och den 9 juli 1861 erhåller han av biskopen rätt att predika i Nederkalix, Överkalix och Råneå socknar. Han verkade fram till 1877.

Anders Gustaf Hällgren engagerade sig i Evangeliska fosterlandsstiftelsen som kolportör och sålde kristen litteratur, framför allt under 1860-talet. År 1880 dör Anders Gustafs fru Karin Hällgren efter en tids sjukdom och 1882 gifter han om sig med Brita Lovisa Karlsson (1849-1935). De får fyra barn. Sammanlagt hade Anders Gustaf Hällgren 14 barn, men flera dog i tidig ålder. År 1888 avslutade Anders Gustaf sin tjänst som folkskollärare. Han skrev även en skolbok i ämnet matematik som gavs ut 1884. Anders Gustaf Hällgren avled den 28 februari 1898.

I arkivet som omfattar 8 volymer ingår personliga handlingar rörande Anders Gustaf Hällgren, så som skrivhäften från seminarietiden, examens- och arbetsintyg, juridiska och ekonomiska handlingar. Det finns även korrespondens till och från Anders Gustaf Hällgren samt inom familjen, läroböcker som användes i undervisningen, skrivböcker samt några egna texter. I arkivet ingår även avskrifter och skolmaterial efter sonen Ernst Hällgren (1888 – 1960) och korrespondens till sonen Valdemar Hällgren (1890-1974) från Konrad Berggren, en Kalixbo intagen på Ösbyholm arbetshem utanför Norrtälje under 1940-talet.

Arkivet upprättat av Emilia Almbjär, 2015-09-07

Bernhard Nordh föddes den 19 april 1900 i Björklinge norr om Uppsala av den ogifta pigan Selma Bohlin. Hans far hette Johan Olsson och var son i huset där Selma arbetade. Bernhard växte de första åren upp med sin morföräldrar i Strömsberg. Han var väldigt fäst vid sina morföräldrar och det var hans mormor Johanna som fick honom att börja läsa. Bernhards läskunnighet gjorde också att han fick hoppa över en årskurs i skolan. När Bernhard Nordh var sju år gammal gifte hans mamma sig med stataren Johan Nordh, och Bernhard fick sin styvpappas efternamn.

Vid 17 års ålder arbetade Nordh som rallare och rallarbas, och som 18-åring reste han första gången upp till Norrland och Häggenås kraftverksbygge. Där fick han arbeta som likbärare då spanska sjukan spred sig bland arbetarna. Efter att ha fullgjort värnplikten och första världskriget tagit slut, beslöt sig Bernhard Nordh att dra sig tillbaka från krig och elände och inspirerad av litteraturen flyttade han ut i skogen för att leva som björnjägare. Verkligheten var dock inte som i de böcker han läst, och efter att nästan ha svultit ihjäl i skogen, så gav han upp efter tre månader och läste inte en bok på över två år.

Efter en rad yrken arbetade Bernhard på en torvmosse i Närke, då han bröt sin vänstra arm. Oförmögen att arbeta började han skriva noveller som han skickade in till veckotidningar. De följande åren skrev han mellan 350-400 noveller. Hans största litterära inspiration var Jack London, och det var även biografin om London som fick honom att fortsätta skriva.

Under samma tidsperiod träffade Bernhard Nordh Helga Stéen som han gifte sig med och i äktenskapet föddes tre barn  - Inger, Olav och Solveig. 1936 skrev han sin första roman, ”Jorden är god” och året efteråt kom hans genombrott med romanen ”I Marsfjällets skugga” som fick bra recensioner. Totalt skrev Bernhard Nordh 28 romaner, och tack vare att flera av hans böcker gavs ut i Folket i Bilds bokserier med upplagor på över 100 000 exemplar så nådde han en stor publik. Han var en av få svenska författare under denna tid som kunde försörja sig på sitt skrivande, och hans böcker översattes till sju språk. Tre av hans romaner filmatiserades också (Flickan från fjällbyn, Starkare än lagen och Ingen mans kvinna). Filmen ”Ingen mans kvinna” som kom 1953 var den första svenska spelfilmen i färg. Han ansågs av kritikerna vara en populärförfattare som skrev underhållningsromaner. Bernhard Nordh var medveten om denna kritik, men ansåg själv att han skrev för läsaren och för att bjuda på underhållning och avkoppling. Romanerna var lättlästa och uppskattades både av ungdomar och vuxna. Bernhard Nordh låg under flera decennier fram till 1990-talet högt upp på bibliotekens utlåningslistor som en av Sveriges mest utlånade vuxenförfattare. Han arbetade även som journalist under finska vinterkriget.

År 1962 gifte Nordh om sig med Anna-Tine Andersson, och de senare åren av sitt liv spenderade han mycket tid på Kanarieöarna och åt att måla och skulptera. Han fortsatte att skriva så länge han kunde. Den 9 augusti 1972 avled Bernhard Nordh efter en tids sjukdom.

Arkivet som är en gåva från Bernhard Nordhs barn, omfattar 31 volymer och innehåller till största delen manuskript, förlagskontrakt och tidningsurklipp, men även korrespondens, anteckningar, fotografier och personliga handlingar.

Arkivet upprättat av Emilia Almbjär, 2015-11-05

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2016-02-17

Ragnar Bergling disputerade 1964 vid Uppsala universitet med avhandlingen Kyrkstaden i övre Norrland. Kyrkliga, merkantila och judiciella funktioner under 1600-1700-talet. Därefter var han yrkesverksam som docent och universitetslektor i geografi vid Uppsala universitet fram till sin pensionering 1990. 2014 promoverades Ragnar titeln fil. jubeldoktor.

Ragnar Bergling föddes i Umeå 1924 och tog studenten vid Umeå högre läroverk 1943. 1945 tog han folkskollärarexamen vid Umeå folkskoleseminarium och han gjorde militärtjänstgöring vid I 20 1945 -1946. mellan 1951 och 1954 var han lärare vid Marieborgs folkhögskola.

Intresset för kulturhistoria tycks ha vuxit fram tidigt och redan 1943 var Ragnar med och producerade de första utställningarna på Västerbottens museum, tillsammans med Hans Beskow. Efter rekryten så flyttade Ragnar till Uppsala och var där aktiv i kommunpolitiken bland annat som förtroendeman i kommunstyrelsen för Folkpartiet. Han är även aktiv vid Senioruniversitetet i Uppsala och under en tid var han även ordförande där.

Idén om att skriva om kyrkstäder var det hans professor, Gerd Eneqvist, som introducerade honom till. Gerd var även den som betygsatte Ragnars licentiatavhandling, vilken fick högsta betyg. Efter lic. avhandlingen påbörjades arbetet med en doktorsavhandling om norrländska kyrkstäder. Ett avhandlingsarbete som helt finansierades med anslag från Kempestiftelserna. Doktorsavhandlingen blev klar 1964.

Arkivet som Ragnar Bergling lämnat till Forskningsarkivet i Umeå består av handlingar som rör hans licentiat- och doktorsavhandling. Materialet består till största delen av excerpter ur domböcker och sockenstämmoprotokoll, men även fotografier, trycksaker, mikrofilm och ljudupptagningar. Arkivets omfång är på cirka fyra hyllmeter.

Det mikrofilmade materialet består mest av domböcker. Dessa böcker har inlånats från olika arkiv och sedan filmats vid Uppsala universitet. Ur domböckerna har det sedan gjorts excerpter. Ur vilken bok dessa utdrag är gjorda redovisas i ett viscardregister som finns med i arkivet. Arbetet med att mikrofilma domböckerna och renskriva excerpterna har finansierats med bidrag från Kempestiftelsen.

Arkivet upprättat av Erik Thorsten, 2016-05-18

Präst
Professor
Läskunnighetsforskare
Nyskapande
Utvecklare av forskningsinfrastrukturer
Framgångsrika forskningsansökningar
Engagerad i Svenska kyrkans framtidsfrågor

Egil Johansson föddes 1933 i Bergsbyn, Skellefteå landsförsamling. Avled i Umeå 2012.
Efter examen från latinlinjen vid Skellefteå högre allmänna läroverk våren 1954 påbörjade Egil hösten 1954 studier vid Uppsala universitets teologiska fakultet, där han 1958 fullbordade en teologie kandidatexamen. Han prästvigdes 1959 för Luleå stift. Sina första tjänstgöringar hade han i Norrfjärden, Norrbottens södra kontrakt, (numera Luleå kontrakt) Samt Björksele, nära Kristinebergs gruvsamhälle i Lappmarkens första kontrakt (numera Lycksele kontrakt) i detta kontrakt tjänstgjorde han även i Vinliden. År 1964 efter några års tjänstgöring i Nederluleå, kom Egil att inneha en tjänst som komminister i Robertsfors församling som då ingick i Västerbottens norra kontrakt (numra Södra Västerbottens kontrakt). Vid sidan av sin prästtjänstgöring undervisade han även i kristendom vid real- och grundskolans högstadium i Robertsfors 1964–1967.
Han har själv berättat att han under tiden vid prästgården började allt mer intressera sig för de uppgifter som fanns i Bygdeå kyrkoarkiv. Han började lägga upp kyrkoböckerna på bordet och tyckte sig kunna se en systematik. Han började då att fundera på om det skulle kunna gå att få ut uppgifter om människornas läskunskaper i äldre tid utifrån bland annat husförhörslängder.

Åren 1966/1967 inledde Egil studier vid Umeå universitet och då vid institutionerna för sociologi och pedagogik. Under höstterminen 1967 lade han fram en 3–betygsuppsats, med titeln: ”Undersökning av anteckningarna för läser innantill, läser utantill katekesen, läser utantill förklaringarna, förstår i Bygdeå sockens husförhörslängder år 1863 – 1873 ” 
Uppsatsen får anses som en förstudie till Egils framtida forskning. Han kom mycket tidigt i sin forskning att ta sig an den då moderna ”hålkortstekniken” för att behandla stora mängder information.
Egil Johansson avslutade sin komministertjänst i Robertsfors hösten 1968. Från och med januari 1969 anställdes han som extra universitetslektor vid pedagogiska institutionen vid Umeå universitet. Från och med 1969 till och med 1976 undervisade Egil även på lärarhögskolan i Umeå i ämnet religionsvetenskap för blivande klasslärare.

I maj 1972 avlade Egil Johansson en doktorsexamen vid pedagogiska institutionen vid Umeå universitet. Avhandlingen bar titeln ”En studie med kvantitativa metoder av folkundervisningen i Bygdeå socken 1845 – 1873”.  En banbrytande forskning om läskunnighet där han kunde påvisa en utbredd läskunnighet i Sverige flera hundra år före folkskolans ankomst. Handledare var professor Sten Henrysson som Egil i framtiden kom att samarbeta med i olika pedagogiska projekt.
Från år 1972 till 1977 var Egil docent och universitetslektor vid pedagogiska institutionen. 1977 utnämndes han till professor i pedagogik, från 1984 hade han även en personlig professur i folkundervisningens historia. 1978 – 1979 var han prefekt för pedagogiska institutionen. Åren 1978 – 1980 prodekanus för samhällsvetenskapliga fakulteten och åren 1978 – 1980 ledamot av Umeå universitets styrelse. År 1994 kreerades Egil till hedersdoktor vid teologiska fakulteten vid Uppsala universitet, för sin forskning om kyrkliga folkundervisningens historia.
 
Under tiden som professor och tidigare tog Egil initiativ eller deltog i över 30 olika forskningsprojekt kring läsning, läskunnighet, undervisning, kyrkans roll i samhället och den nya datatekniken i forskningen. (Se volymen 165:164 i arkivbildningen). Som exempel kan nämnas: ”Alpha varia. Tidiga ABC-böcker i skilda kyrkotraditioner” (1989 – 1991).
Barnaundervisningen för folkskolan. 1812 års uppfostringskommittés enkät” (1988 – 1991).  “Low budget literacy school in a developing rural society an evaluative study of Yemissrach Dimits Literacy Campain in Ethiopia“ (1977 – 1983).  “Datorn och tiden. Försök på låg- och mellanstadiet” (1984) ”Folkundervisningen i Dalarna och Baltikum” (1992 - 1993). I slutet av sin karriär och under emeritusåren drev han i egen regi projektet: ”Kris och förnyelse. Dop och konfirmation och kyrkotillhörighet som kulturarv och trostradition i ett fördjupat svenskt och jämförande internationellt perspektiv” (1998 – 2009).
Egil Johansson kom under sin tid som forskare och institutionsledare vid Umeå universitet bli en person som såg till att anslagsgivande myndigheter och forskningsstiftelser anslog betydande summor till sin och kollegors forskning i ämnet.

Avhandlingen från 1972 hade en stark metodkaraktär, där källor från olika arkiv och arkivserier och mängder av uppgifter på många enskilda individer användes. Detta passade utmärkt för den framväxande datatekniken under hans verksamma forskningsperiod. Egil såg tidigt möjligheterna med den framväxande datortekniken.
Egil medverkade till att starta flera numera framstående forskningsinstitutioner/enheter. Som exempel kan nämnas Demografiska databasen (numera CEDAR, Centre for Demographic and Ageing Research/Enheten för demografi och åldrandeforskning vid Umeå universitet). Egil var ledamot i styrelsen 1978 – 1981. Dåvarande Demografiska databasen kan man säga växte fram ur Egils forskningsprojekt; ”Läskunnighet och folkundervisning i Västernorrland 1750 -1860 enligt kyrkans förhörslängder och parallella källor” ett projekt som pågick i mitten av 1970-talet, där speciellt Tuna församling (Västernorrlands län) studerades.

Egil kom under första åren av 1980-talet in i arbetet med att starta och utveckla det som med tiden blev SVAR (Svensk Arkivinformation i Ramsele) som i sin början benämndes Registreringsbasen i Ramsele och var en enhet under landsarkivet i Härnösand, för att göra register till olika typer av arkivkällor, företrädesvis kyrkoarkivs-arkivalier.
Enligt regeringsbeslut 1982-06-24 inrättades SVAR för som det heter i beslutet: ” bli en registreringsbas för landsarkivets [Härnösand] omfattande dokumentation. Arbetet består av att samla in data från folkbokföring, m.m. och ge service till folkbiblioteken, institutioner och utbildning samt t.ex. släktforskning. SVAR skall också säkerställa arkiv som hotas av att försvinna och förstöras ”. SVAR har med åren utvecklats till att brett betjäna hela det svenska arkivväsendet. (Ang. SVARS framväxt och de första 10 – 15 åren; se arkivförteckningen volymerna 165: 202 – 205).

Hösten 1983 startades Forskningsarkivet vid Umeå universitet, ett arkiv av ny typ som skulle tillhandahålla arkivinformation på ”moderna media” så som magnetband, mikrofilm och mikrokort. Den arkivinformation som framställdes var i första hand avsedd för forskare vid Umeå universitet och norra högskoleregionen. Arkivet startade i nära samarbete med SVAR.

Egil satt med i och hade styrelseuppdrag i flera forskningsråd och fonder, som exempel kan nämnas; Svenska kyrkans forskningsråd från 1986. Luleå stifts forskningsråd från 1986.  Teologifonden där han var ordförande från 1980. För att ytterligare fördjupa sig i och tränga in i Egil Johansson mycket vittförgrenade forskning, verksamhet, initiativkraft och personhistoria, se volymen 165:3 Meritförteckningar 1954 – 2007  i nedan arkivförteckning. Samt i ”Arkiven i forskningens tjänst. 20 år med Forskningsarkivet vid Umeå universitet”. Larsson, Göran (Red.) ; 2003. Scriptum 52. Digital version.

Kommentar till arkivbildningen. Arkivet omfattade vid arkivläggningens inledande cirka 80 hyllmeter. Gallrat, sorterat och förtecknat är resultatet 20 hyllmeter. Arkivet saknade till stora delar en inre ordning. Mycket stora mängder kopior av arkivmaterial, företrädesvis ur kyrkoarkivalier, har gallrats ut. Stora partier av dokumenten har varit odaterade och har även gallrats, i möjligaste mån har dock försök gjorts till datering. Mycket stora mängder av kopior ur böcker och av vetenskapliga artiklar har gallrats ut. Arkivbärare på dålig papperskvalitet, plastmaterial (overhead, film), datalistor (utom ”typarkiv”, se nedan) har gallrats. Arkivet är rakt igenom plockgallrat. Arkivet är således ett försök till en rekonstruktion av ett arkiv över Egil Johansson. Serierna; 4. Korrespondens och 6. Projekt, åtkomsthandlingar, speglar på ett utmärkt sätt Egil Johansson gärning och bör studeras parallellt.

I arkivbildningen finns omfattande serier audiovisuellt material m.m. Till dessa samlingar har gjorts underserier där volymens innehåll har beskrivits innehållsligt och tekniskt. Se exempel volymen 165: 221.
Ett försök har gjorts att beskriva och registrera de stora volymantalet (ca.1000) under arkivbenämningen 24. Elektroniska media. Disketter av olika format, kassettband, CD/DVD skivor och hårddiskar har gåtts igenom och gallrats i viss mån. På grund av att datorer och mjukvara ej har sparats, är tillgängligheten ej möjlig med de tekniska resurser som finns i dagens läge. Ett försök har dock gjorts se exempelvis; 165:228 – 245 samt 165:247 – 249 där försök till teknisk beskrivning och ämnes- och ortsinnehåll gjorts. 
I arkivet har sparats arkivmaterial som benämnts ”Typarkiv”, det är exempelvis listor från datakörningar samt någon pärm med dokument som skapats av arkivbildaren. I arkivbilningen har sparats i sin helhet, två stora serier dels 2. Avhandlingsarbetet om Bygdeå samt 5:5 Lästradition i Tuna och Medelpad. Detta för att visa på metoder i forskningen.

Arkivet upprättat av Cuno Bernhardsson, 1:e Arkivarie, 2016-08-17

Arkivet upprättat av Cuno Bernhardsson, 2016-09-29

Arkivet upprättat av Cuno Bernhardsson, 2016-09-29

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2017-01-19

Foto: Kjell Hanseklint

2017-02-08

Foto: Thord Nilsson

2017-03-30

Gunnar Erkner (Ericsson) föddes i Husum 1929. Han tog realexamen i Örnsköldsvik 1947 och hade från början planer på att bli ingenjör som sin far. Erkners intresse och talang för teckning tog honom istället 1951 till Stockholm för studier vid Konstfackskolan. Vid sidan om studierna på Konstfack deltog han under 1950-talet i kurser i grafik, teater, film och litteratur. Han har sedan 1957 arbetat som tecknare, illustratör och med layout. Erkner har haft egna utställningar med teckningar, målningar, grafik och skulptur. Han har under stora delar av sitt liv varit frilansande konstnär men även haft anställningar som illustratör och layoutman vid Nordisk Rotogravyr och Rikskonserter.

I mitten av 1960-talet startade Erkner sin bana som bokillustratör med teckningar till Erik Asklunds böcker ”Under Stockholms broar” och ”Staden mellan broarna”. Han kom sedan att illustrera många böcker i samarbete med författare som Karl Erik Johansson i Backe, Olle Norell, Gits Olsson m. fl. Erkners första egna bok med både text och illustrationer kom 1977 i form av antikrigsboken ”Tennsoldatskriget”. Den kom senare att följas av egna böcker som bl.a. ”Längs Höga Kusten” och ”Mm…surströmming, krypare & tunnbröd”.

Gunnar Erkner kallade sig själv gärna ”diversearbetare i kultur” och har vid sidan om sitt konstnärskap och författande även arbetat med scenografi, hållit kurser i konst- och layout, varit föreläsare, startat upp SM i mungiga, delaktig i skapandet av Sveriges första surströmmingsmuseum m.m.

Under närmare 25 år var Gunnar Erkner bosatt i Stockholm men flyttade 1975 till Skagshamn, ett f.d. fiskeläge nära Örnsköldsvik. I Skagshamn hade han sedan sin bostad och ateljé i ca 30 år. De sista åren i sitt liv bodde Gunnar Erkner i Kramfors.

Arkivet efter Gunnar Erkner är 9 hm och innehåller exempel från hans eget skapande i form av teckningar och manuskript. Här återfinns även manuskriptet till en påbörjad självbiografi och sammanställningar, exempelsamlingar och tidningsklipp från ett väldokumenterat yrkesliv. Arkivet rymmer även korrespondens med vänner, släkt och kollegor, ett stort fotomaterial samt delar av Erkners egen forskning kring sin släkt och hembygd. (Vid Örnsköldsviks museum & konsthall finns Erkners samlade forskningsmaterial kring Skagshamn och dess historia).

Arkivet efter Gunnar Erkner är fritt tillgängligt för forskning.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2017-04-10

Foto ur Riksdagens arkiv

Tore Nilsson föddes 1919 i Österselet, Vännäs. Han utbildade sig under 1940-talet vid Johannelunds teologiska institut och var under många år verksam som predikant inom EFS. Han kom att engagera sig politiskt för Högerpartiet och var riksdagsman för Högerpartiet/moderaterna under 20 år. Under åren 1965-1970 representerade han Västerbottens län i riksdagens andra kammare. I enkammar-riksdagen satt han mellan åren 1971-1985. Med sina 107 egna motioner var han länge en av de flitigaste motionärerna i riksdagen. Hans huvudfrågor var arbetsmarknads- och lokaliseringsfrågor samt kultur- och kyrkofrågor.

Som författare debuterade han 1944 i antologin På väg: Poesi och prosa av elva författare. 1945 kom den första egna romanen Tungor såsom av eld. Genom åren kom han sedan att ge ut ett tjugotal böcker, både skönlitteratur och diktsamlingar.

Tore Nilssons stora fritidsintresse var hembygdsforskning och mycket av sin lediga tid i samband med riksdagsarbetet satt han på Riksarkivet och forskade. Han kom i sin forskning främst att intressera sig för sin hembygd Vännäs och Bjurholm. Han forskade gärna - förutom i kyrkböcker -  i äldre skattelängder och domstolsmaterial. 1984 författade han tillsammans med Tyko Lundkvist boken Vännäs kommuns historia.

Det material efter Tore Nilsson som överlämnats till Forskningsarkivet är nästan uteslutande hans hembygdsforskning kring Vännäs och Ume gamla socken. En stor del av materialet är anteckningar och underlagsmaterial till en planerad utgivning av en serie böcker om byar i gamla Ume socken.

Arkivet efter Tore Nilsson är 5,5 hyllmeter och materialet är fritt för forskning.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2017-05-26

Tryggve Sköld föddes i Lund 1922. Sköld disputerade vid Uppsala  universitet på avhandlingen Die Kriterien der urnordischen Lehenwörter im Lappischen. Han var docent i finska vid Uppsala univeristet, universitetslektor vid Lunds universitet och professor i nordisk filologi vid Uleåborgs universitet. Åren 1973-1987 var han professor i finska vid Umeå universitet. I en rad uppsatser har han behandlat nordiska låneord i samiska och finska. 2011 blev han utnämnd till jubeldoktor vid Uppsala universitet

Arkivet som omfattar ca. 5 hyllmeter består av personliga handlingar innehållande bl.a. betyg, intyg, ekonomiska handlingar och pass. Manuskripten består av Skölds egna manuskript. Den kronologiskt ordnade korrespondensen omfattar två volymer.
Handlingar som rör arkivbildarens verksamhet behandlar språkforskning, symposier, konferenser och föredrag. I ovan nämnda kategori återfinns tio volymer alfabetiskt ordnade kortregister. Här återfinns även ett register till Skölds avhandling. I kategorin samlingar finner man fotografier, teckningar, en klippsamling samt ljudupptagningar. Serien övrigt omfattar bl.a. sigill.

Arkivet upprättat av Anders Johansson, 2017-08-08

Kenneth Nilsson var född och uppvuxen i Glimåkra i Skåne. Efter studentexamen i Hässleholm blev det studier vid Lunds universitet med bl.a. matematik, fysik och numerisk analys. 1960 avlade han en filosofie magisterexamen.

1961 anställdes Kenneth vid Avdelningen för numerisk analys vid Lunds universitet och 1966 påbörjade han sin forskarutbildning. En licentiatavhandling kom 1972 som behandlade programspråket COBOL.

1976 flyttade Kenneth till Umeå där han tillträdde en tjänst som universitetslektor i informationsbehandling särskilt administrativ databehandling. Ämnet var tämligen nytt och Kenneth kom att vara aktiv i uppbyggnaden av Institutionen för informationsbehandling (idag Institutionen för informatik). Under många år var han institutionens prefekt men arbetade även till stor del med undervisning, författande av läroböcker samt i diverse forskningsprojekt.

Efter sin pensionering 2004 flyttade han tillbaka till Skåne (Södra Sandby) där han bl.a. arbetade med att dokumentera Institutionen för informatiks historia, ett uppdrag som han arbetade med fram till sin död 2016.

Vid sidan av arbetet med ADB och informatik hade Kenneth ett humanistiskt och socialt intresse. Han hade i unga år läst latin och efter pensioneringen studerade han grekiska vid Lunds universitet. Han engagerade sig i arbeten med att tyda äldre kyrkböcker på latin och grekiska bl.a. Osby kyrkobok 1647-1690.

Arkivet efter Kenneth Nilsson är 3,5 hyllmeter och innehåller bl.a. manuskript och forskningsmaterial från hans verksamma tid vid Lunds och Umeås universitet. I arkivet återfinns även handlingar från hans skoltid samt material från hans sociala och politiska engagemang.

Arkivet är fritt tillgängligt för forskning.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2019-06-24

Foto: Lennart Örnebro

Bo Johansson föddes i Vilhelmina 1925. Han tog en folkskollärarexamen 1954 och kom under många år att arbeta som lärare och rektor i Vilhelmina kommun. Han arbetade även under en tid inom radion bl.a. med skolradio, men även som producent, lokalreporter och med egna radioprogram.
Bo Johansson hade ett stort lokalhistoriskt intresse med djupa kunskaper om koloniseringen av lappmarken. För sitt stora kulturella engagemang belönades hangenom åren med en rad utmärkelser.

Bo Johansson är kanske mest känd som en skrivande man. Från sin studietid och framåt har han skrivit poesi, noveller, skådespel, artiklar och komponerat musik. Han var tidigt engagerad i Norrländska litteratursällskapet och med i dess första styrelse 1957.
Debuten som författare kom 1979 med diktsamlingen Ord från Baksjöby. Två år senare gav han ut diktsamlingen Om sommaren om hösten bittida sent, ett samarbete med fotografen Sune Jonsson. Ytterligare några diktsamlingar kom att ges ut under åren, 2012 kom den sista med titeln Minnesrum.

Hans författande kom framför allt att skildra nybyggarlivet och den lappländska naturen. Under 1970-talet var han en av författarna bakom TV-serien Nybyggarland. Bo Johansson var även drivande i utgivningen av lokalhistorisk litteratur om Vilhelminabygden.

Arkivet efter Bo Johansson är ca 1,5 hyllmeter och innehåller främst manuskript till hans litterära produktion och musik. Bland arkivmaterialet finns även en hel del manuskript som aldrig blivit utgivna. Vid Vilhelmina museum finns ytterligare manuskript och arkivmaterial efter Bo Johansson.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2017-09-18

Helge Linden föddes i Umeå 1897. Efter studentexamen 1918 lämnade han Umeå för Uppsala där han påbörjade en läkarutbildning. Efter ett par terminer avbryter han sina studier för att i stället satsa på en framtid som konstnär. På Carl Wilhelmssons målarskola i Stockholm påbörjar han sin konstutbildning. 1925 reser han sedan ut i Europa för konststudier bl.a. vid Maison Watteau i Paris. Efter studieresor i Italien, Frankrike och Tyskland återvänder han 1930 till Sverige och Stockholm.
Efter några mindre lyckade år som konstnär i Stockholm flyttar Helge Linden 1939 tillbaka till hemstaden Umeå. Nu har intresset för hans konst tagit fart och under 1940- och 1950-talen är han framgångsrik med stora utställningar runt om i Sverige. Hans måleri med strama rena former och utan onödiga detaljer brukar benämnas purism. Helge Linden anses som en av de främsta representanterna för den svenska purismen. Han målade företrädesvis i olja men har även utfört väggmålningar i skolor och andra offentliga byggnader.

1961 avlider Helge Linden och några år senare bildades Stiftelsen Helge Lindens Minne av Västerbottens läns konstförening och Umeå stads kulturnämnd. Stiftelsen har genom åren byggt upp en representativ samling av svensk samtidskonst.

Arkivet efter Helge Linden är skänkt till Forskningsarkivet av sonen Bo Linden. Arkivet är ca 1,5 hyllmeter och innehåller korrespondens, manuskript, tidningsklipp och fotografier. Arkivet är fritt tillgängligt för forskning.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2017-11-27

Affisch antikvarisk bokmässa 2003

2018-02-26

En av skaparna av Umeå universitet
Byggde upp en forskningsinstitution
Nätverkare
Internationalist
Rådgivare
Bildningsivrare
Föreningsman

Gunnar Kulldorff föddes 1927-12-06 i Malmö. Han tog studentexamen 1946 vid Malmö högre allmänna läroverk. Sina akademiska studier startade han vid Lunds universitet hösten 1946 med att läsa ämnena matematik och statistik. Lärare och mentor blev professor Carl-Erik Quensel. Gunnar Kulldorff tog fil.kand examen 1949 och undervisade i matematik och statistik vid Lunds universitet från 1948, 1:e amanuens vid statistiska institutionen i Lund 1950 och fil.lic 1954. Under 1950-talet var Kulldorff biträdande lärare (lektor) vid statistiska institutionen och 1961 disputerade Kulldorff med arbetet: Contributions to the Theory of Estimation from Grouped and Partially Grouped samples.

1965-1966 förordnades Gunnar Kulldorff till professor i statistik vid Umeå universitet, från 1966 professor i matematisk statistik vid Umeå universitet fram till sin pensionering 1993.  Under sin yrkeskarriär vid Umeå universitet var han förordnad/utsedd till alla funktioner vid ett universitet. Han var bland annat Umeå universitets första dekanus (1965), medlem av Umeå universitets första konsistorium (styrelse) (1965). Gunnar Kulldorff förlorade med siffrorna 34 – 33 vid rektorsvalet vid Umeå Universitet 1969 till förmån för Karl-Gustav Paul. Kulldorff hade genom livet i sin yrkesroll ett mycket stort internationellt engagemang, som exempel kan nämnas att han var gästprofessor vid ett 10-tal amerikanska universitet. 

Arkivbildaren var starkt engagerad i datateknologins införande vid Umeå universitet och bildandet av UMDAC. Under sin tjänstetid vid Umeå universitet innehade Gunnar Kulldorff flera utredningsuppdrag på uppdrag av universitetskanslern och sitt egna universitet. Som exempel kan nämnas 1968:års utbildningsutredning (UKAS med efterföljare) se SOU 1973:2, se sammanfattning, där Gunnar Kulldorff var ämnesexpert i ämnena statistik och matematisk statistik. Ett annat exempel på deltagande i statliga utredningar är: ”Vidgad samhällsinformation. Betänkande avgivet av Informationsutredningen 1969:48. Justitiedepartementet” där han medverkade i den så kallade: ”Kollektiva räckviddsundersökningar och annan mediainformation” (se sid. 55 ff. i utredningen).

Kulldorff satt under nästan 15 år (1988-2002) i Statistiska Centralbyråns vetenskapliga råd. Arkivbildaren var medlem och ledamot i ett flertal svenska och internationella vetenskapliga sällskap och organisationer i det statistiskvetenskapliga området. Under 1980-90-talen satt han i styrelsen och så småningom blev han president i International Statistical Institute (ISI) 1989 – 1991. Från 1990-talet kom Gunnar Kulldorff att engagerar sig starkt för statistisk forskning och utbildning i Östeuropa, speciellt de baltiska staterna. Som uppskattning för detta blev han 2006 hedersdoktor vid Vilnius universitet, Litauen.

KFUM – Kristliga föreningen av unga män samt internationellt YMCA – Young Mens Christian Association låg honom ”varmt om hjärtat” sedan tonåren och KFUM Malmö scoutkårs avdelning ”Moikanerna” 1944. Med tiden kom han att bli 2:dre vice ordf. i KFUM:s riksförbund. Kulldorff gjorde bland annat en betydande insats i samband med ihopgåendet av KFUK – Kristliga föreningen av unga kvinnor och KFUM vid 1960-talets mitt. Under slutet av 1950-talet och till mitten av 1960-talet var Gunnar Kulldorff ledamot av KFUM (YMCA) världsförbunds exekutivkommitté och presidium.

Arkivbildaren var från och med 1965 tills 1969 ordförande i Idrottsklubben Studenterna i Umeå (IKSU). Kulldorff var vidare ledamot, ordförande i ytterligare idéburna föreningar kring sin yrkesroll och bildning i Sverige och Umeå.

För ytterligare och djupare presentation av Gunnar Kulldorff och hans liv, yrkesroll och vittomfattande engagemang rekommenderas läsning av hans Curriculum vitae, sidorna I – VIII upprättad 2007 med kompletteringar strax före Gunnar Kulldorffs död 2015-06-25.

Arkivet upprättat av Cuno Bernhardsson, 2018-04-20

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2018-05-09

Foto: Barbro Hallin

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2018-05-14

Otto Nordenfors föddes 1898 i Sköns församling, Sundsvall. Otto var prästson och familjen flyttade 1908 till Nysätra i Västerbotten där hans far Albert Nordenfors blev kyrkoherde.
Efter gymnasiestudier i Umeå och universitetsstudier i Uppsala började Otto sin bana som jurist. Han kom att arbeta vid länsstyrelserna i Göteborg och Kristianstad, som länsbokhållare och länsassessor.

Under gymnasietiden väcktes hans intresse för poesi och han började skriva dikter. I Västerbottens-Kuriren fick han under 1920-talet ett antal av sina dikter publicerade. Under studierna i Uppsala var han åren 1923-1925 ordensskald i Juvenalorden och 1932 utgavs på Norstedts Förlag hans första (och enda) tryckta diktsamling Färden mot norr. En samling dikter som fick en hel del uppmärksamhet och goda recensioner.

Otto Nordenfors avled 1974 och nästan tjugo år senare 1993 utgavs diktsamlingen Färden mot norr på nytt. Nyutgåvan hade utökats med ytterligare dikter av Nordenfors samt en sammanställning över hans dikter publicerade i Västerbottens-Kuriren mellan åren 1919-1927. Nyutgåvan var utgiven på Saxe Förlag av Stig Axel Eriksson.

Arkivet efter Otto Nordenfors består av 3 arkivkartonger med främst manuskript, korrespondens och tidningsklipp. Även handlingar kring nyutgivningen av Färden mot norr 1993 finns samlat i arkivet.

Handlingarna är skänkta av sonen Bo Nordenfors och Stig Axel Eriksson.

Arkivet är fritt tillgängligt för forskning.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2018-06-01

Foto: Jean-Claude Marclay

Sölve Anderzén föddes 1939 i Eda i Värmlands län. 1977 tog Anderzén prästexamen och 1992 disputerade Anderzén vid Uppsala universitet med avhandlingen ”Begrepp om salighetens grund, ordning och medel” Undervisning i en lappmarksförsamling Jukkasjärvi församling 1744-1820.

Anderzén var verksam som forskare och timlärare i kristendomens historia, vid institutionen för Religionsvetenskap, Umeå universitet. Han ägnade ägnat speciell uppmärksamhet, bl.a. som ansvarig för C2-kurser i Norrländskt kyrkoliv, åt kyrklig tradition i två historisk kulturella områden, kulturstråken Nidaros - Petrosavodsk och Barentsregionen.

Anderzén medverkade även i ett flertal forskningsprojekt. Några som kan nämnas är: Medarbetat i projektet ”Prästen som folkuppfostrare. Prästens roll i norrländskt samhällsliv före folkskolans genomförande”. En av initiativtagarna till och samordnare av nätverket ”Cultural plurality and Religious Identitity in the Barents Region” (universiteten i Tromsø, Alta,  Arkhangelsk och Umeå).
ISCHE - The International Standing Conference for the History of Education,
Svenskt i Finland - finskt i Sverige, Kahden puolen Pohjanlahtea.

Som präst verkade Sölve Anderzén i Luleå domkapitel från 1977-2016 (prästtjänst i Jukkasjärvi församling 1998-2016). Anderzén var även engagerad i Den ursprungliga Apostoliska förstföddas församling i Sverige (västlaestadianerna)

Arkivet har fått följande struktur: Volymerna 192:1-192:44 innehåller Arkivbildarens verksamhet. Här ingår material rörande forskningsmaterial rörande Lars Levi Laestadius, forskningsmaterial rörande undervisning och kyrka samt övrigt arbetsmaterial.
 
Volymerna 192:45-192:65 behandlar Konferenser och symposier. I volym 192:66 finner man Elektroniska media.
Arkivet är fritt tillgängligt för forskning..

Arkivet upprättat av Anders Johansson, 2018-05-15

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2018-06-19

Per Fjellström härstammade på sin fars sida från den kända prästsläkten Fjellström. Modern Hilda var född Knutsson Häntak från Sirkas sameby i Jokkmokk.
Per Fjellström  föddes i Kiruna 1915, där han också tog realexamen 1932. Realexamen följdes av studentexamen i Högre allmänna läroverket i Umeå.

Redan som ung hade journalistyrket lockat Fjellström. Sitt första arbete hade han som oavlönad volontär vid Umebladet, där den unga poeten Thorsten Jonsson semestervikarierade. Efter Hermodsstudier i latin skrev Fjellström in sig vid Norrlands nation i Uppsala, men sökte sig till Stockholm där han fick arbete som korrekturläsare vid Nordstedts förlag. Sedermera fick han arbete vid Göteborgs-Posten, där Harry Hjörne var chefredaktör.
Hans placering på nattredaktionen vid andra världskrigets utbrott, vilket innebar träning i s.k. ”all around journalism” Kriget ledde till att studierna avbröts bl.a. på grund av många reportageresor till Tornedalen och Boden.
Efter kriget började Fjellström på dagredaktionen som reporter och bokrecensent. Böcker om Norrland och om samer hamnade på hans bord. Fjellströms journalistiska verksamhet ledde bl.a. till att han gjorde reportageresor till samernas möten om utbyggnaden av vattenkraften i Lule älv. Där blev han bekant med kända samiska företrädare som t.ex. kyrkoherde Gustav Park.

1964 erbjöds Per Fjellström uppdraget som chef för en avdelning i det statliga Konsumentinstitutet i Stockholm och som chefredaktör för tidskriften ”Råd och Rön”. I slutet av 1960-talet arbetade han för konsumenttidskriften ”Tjäna på att veta”. Där stannade han fram till sin pensionering.

Som pensionär var Fjellström aktiv Amnesty, grupp 19. I denna roll besökte han skolor och fackförbund där han berättade om verksamheten.
Under 1970- och 1980-talet blev Per Fjellström varse om sitt samiska ursprung genom sin morbror Ernst Knutsson och sitt släktskap med lappmarksprästerna Fjellström. Detta redovisades i böckerna: ”Med katekes och färla i lappmarken” och ”Läroanstalt för barnsliga vildar”.

Arkivet har donerats till Forskningsarkivet av Per Fjellströms dotter, Ingrid Fjellström. Arkivet är fritt tillgängligt för forskning.

Arkivet har fått följande struktur:

Volymerna 196:1-196:3, Personliga handlingar, innehåller bl.a. pass inskrivningsböcker, brev, anteckningsböcker och handlingar rörande Hilda Fjellström

Volymerna 196:3-196:7, Arkivbildarens verksamhet, innehåller vi manuskript, material rörande det samepolitiska engagemanget och släktforskningsmaterial.

Volymerna 196:8-196:13, Samlingar, omfattar pressklipp och fotografier.

Arkivet upprättat av Anders Johansson, 2018-06-25

Arkivet upprättat av Anders Johansson, 2018-06-26

Folke Nordström var Umeå universitets förste professor i konstvetenskap. Han föddes i Tuna i Medelpad 1920 och började under 1940-talet sina akademiska studier vid Uppsala universitet.
1952 disputerade han i konsthistoria på en avhandling om Uppsalas domkyrkas äldsta byggnadshistoria. Som konsthistoriker var han bred med forskning inom områden som medeltida kyrkoarkitektur, den spanske konstnären Goya samt norrländsk konsthistoria.

1965 lämnade Folke Nordström Uppsala och flyttade till Sävar i Västerbotten som föreståndare för det nybildade Norrländska konsthistoriska institutet. Institutet drevs av Uppsala universitet och hade som huvuduppgift att hålla konstvetenskapliga kurser runt om i Norrland. 1970 bildades Institutionen för konstvetenskap vid Umeå universitet och Folke Nordström blev dess första professor 1975. Under sin tid vid Umeå universitet lyckades bl.a. Nordström att intressera de stora konstmuseerna i Sverige att deponera konst till Umeå universitet, en samling som sedan kom att bilda grunden för Bildmuseet i Umeå. Folke Nordström var en av initiativtagarna till Bildmuseet som invigdes i Umeå 1981.
Folke Nordström var professor vid Umeå universitet fram till sin pensionering 1985. De sista åren av sitt liv var han bosatt i Mariestad.

Arkivet efter Folke Nordström är 1 hyllmeter och innehåller manuskript och forskningsmaterial, korrespondens samt fotografier. Arkivet innehåller även handlingar som berör Norrländska konstvetenskapliga institutet. Arkivet är fritt tillgängligt för forskning.

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2018-08-08

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2018-08-14

Foto: Stefan Sjöö

Arkivet upprättat av Göran Larsson, 2018-08-27

Ivar Hylander föddes år 1900 i Norrköpings S:t Olai församling. Föräldrarna var lärarfolk. Fadern överläraren Johan Hylander hade dött redan innan Ivar börjat skolan. Modern Hilda Diderichsen levde däremot till 1926 och kunde därför glädjas åt sonens studentexamen och hans första akademiska framgångar i Uppsala.

Efter studentexamen vid Norrköpings allmänna läroverk 1919 och året därpå teologisk filosofisk examen vid Uppsala universitet, tog Hylander sin filosofie kandidat i Uppsala 1925. Han promoveras till teologie doktor och docent i Gamla testamentets exegetik 1932. Han innehade tjänsten vid Uppsala universitet fram till hösten 1939.

Hylander prästvigdes 1932 i Linköping och installerades 1940 till kyrkoherde i sin födelseförsamling. År 1943 blev han domprost i Växjö och kyrkoherde i Växjö och Öjaby församlingars pastorat. Ivar Hylander utnämndes 1956 till biskop i Luleå stift, ett ämbete som han innehade till sin pension 1966. Efter pensioneringen bosatte han sig i Umeå där han avslutade sina dagar 1982.

Hylander innehade många tjänster och uppdrag under sin levnad. Han författade också flertalet böcker och skrev ett stort antal artiklar i diverse tidskrifter.

Ivar Hylander var från 1935 gift med Ottil Maria Elisabeth Matton, f 1903. De fick två barn, dottern Siv och sonen Bengt. Hustrun Elisabeth Matton var dotter till Emil Andreas Matton och Ottil Charlotta Ahlberg.

Arkivet omfattar huvudsakligen handlingar tillkomna efter Ivar Hylanders yrkesverksamma tid, men i arkivet finns enstaka handlingar från och med 1919. Hans arkiv som omfattar cirka 1,3 hyllmeter handlingar innehåller till stor del diverse material från hans släktforskning främst kring släkten Hylander och manuskript till den bok som blev resultatet av den forskning han gjort.

 Arkivet är fritt för forskning.

Ivar Hylanders biskopsarkiv som innehåller hans tjänsteärenden som biskop förvaras i landsarkivet i Härnösand.

Arkivet upprättat av Bertil Eriksson, 2018-09-18

Bengt Hylander 50 år 1989

Bengt Hylander föddes år 1939 i Gävle. Föräldrarna var modern Elisabeth, född Matton och dotter till fabriksägaren Emil Matton. Fadern var biskop Ivar Hylander. Bengt gick sina första skolår i småskolan i Växjö och vidare till realskolan i samma stad. Han kom sedan att gå på internatskolan Solbacka läroverk i Stjärnhov från hösten 1954.

Efter studentexamen vid Solbacka läroverk 1958 så bar det iväg till Skellefteå och studier vid Läroverket för högre tekniska studier. Bengt Hylander tog där sin ingenjörsexamen, gruvteknisk linje 1962. Samma år som studierna avslutats så påbörjades militära skolor som ledde fram till reservofficersexamen 1967. Den inriktningen kom många år senare att krönas med reservofficers medalj i guld och utnämningen till major i Flygvapnet.

Bengt Hylander gick diverse olika kurser och innehade flera anställningar under sin levnad. Han kom bland annat att ha en anställning som skyddsingenjör vid Västerbottenshälsan. Det arbetet upphörde och han fann efter en tids arbetslöshet, när han också bejakade sina konstnärliga talanger, ny inspiration som fotograf. Bengt Hylander var även politiskt aktiv i kommundelsnämnden och kommunfullmäktige i Umeå.

Bengt Hylander var bosatt med familj i Holmsund. Han avled 2014.

Arkivet innehåller dokument som sträcker sig över en längre tid. Men omfattar huvudsakligen handlingar från hans tid som fotograf. Här finns fotografier gjorda i hans profession som fotograf och en privat samling fotografier och negativ. Arkivet omfattar cirka 0,6 hyllmeter handlingar.

Arkivet är fritt för forskning.

Arkivet upprättat av Bertil Eriksson, 2018-10-09

Foto: Riksdagen

Georg Leander Andersson föddes den 3:e mars 1936 i Krokträsk, en by några mil utanför Älvsbyn i Norrbotten. Han växte upp i ett jordbrukarhem och hans föräldrar var aktiva inom EFS-kyrkan så det föll sig ganska naturligt för Georg Andersson att tidigt intressera sig för kristna frågor. Hans politiska intresse väcktes i skolåldern och efter sex år i skolan i Krokträsk började han på Realskolan i Älvsbyn. Efter det fortsatte Georg Andersson att läsa vid folkskoleseminariet i Luleå och efter examen fick han sin första tjänst som folkskollärare 1957 i byn Långsele i Örträsk kommun i Västerbotten. Efter några år gick flyttlasset från Långsele till Örträsk där han från och med 1965 innehade tjänst som rektor. Georg Andersson kom tidigt att engagera sig lokalpolitiskt för socialdemokraterna och efter flera lokalpolitiska engagemang i Örträsk kommun blev Georg utsedd till kommunfullmäktiges ordförande 1971-1986 för Lycksele kommun, som 1971 slagits ihop med Örträsk.  

Samtidigt under 1971 utsågs Georg Andersson också till socialdemokratisk riksdagsledamot. Under sin riksdagstid kom han att ha tre ministerposter.  Åren 1986-1989 var han biträdande arbetsmarknadsminister och invandrarminister samt under 1989-1991 kommunikationsminister. Georg Anderssons riksdagstid avslutades 1995 då han utnämndes till landshövding för Västerbottens län och detta uppdrag varade till 2001.  Hans intresse för kristna frågor fortgick, framför allt med engagemang inom Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund (SKSF), också kallat broderskapsrörelsen. Inom denna rörelse utnämndes Georg Andersson också till ordförande 1986-1990.

Det arkiv som Georg Andersson överlämnat till Umeå Universitetsbibliotek (2 hm) omfattar framför allt manuskript till tal, anföranden, artiklar samt korrespondens. Klippsamlingen omfattar framför allt pressklipp från George Anderssons tid som landshövding och behandlar allehanda ämnen med relation till Västerbotten och hans uppdrag där.

Arkivet är fritt tillgängligt för forskning.

Arkivet upprättat av Helena Haage, 2019-04-09

Arkivet upprättat av Bertil Eriksson, 2019-01-16

Annika Burholm var kulturskribent, poet och kåsör men skrev även ett antal noveller. En av hennes mest kända verk som författare är ”Hundsörjarsoffan och 31 andra berättelser”. Annika Burholm var aktiv i Norrländska litteratursällskapet.

Annika Burholm var tillsammans med andra skrivare med och bildade Föreningen Umenejdens Skrivare 1994 för att skapa ett kontaktnät skrivare emellan. Förutom olika kulturarrangemang ordnas även skrivarcirklar och skrivardagar för att stimulera och utveckla skrivandet. Tidskriften Skrivarlustan kom till under samma år. Hon ledde skrivarkurser och boken ”Den åttonde dvärgen” har blivit en handledning för "skrivare som söker sina historier".

Annika Burholm blev 2014 den första att ta emot utmärkelsen ”Miljöhoppet”. Utmärkelsen delades ut postumt till Annika Burholm för hennes engagemang för miljön i Umeå. Bland annat låg hon bakom såväl stadsodling som miljökaféer i Umeå.

Annika Burholm var född år 1939 i Sollefteå. Hon var mestadels bosatt i Umeå. Hon avled 2014.

Arkivet innehåller dokument som sträcker sig över en tid från 1960-tal till 2010-tal. Det omfattar huvudsakligen handlingar från hennes tid som författare. Här finns manuskript till böcker och noveller gjorda i hennes profession som författare. Arkivet omfattar cirka 0,5 hyllmeter handlingar.

Arkivet är fritt för forskning.

Arkivet upprättat av Bertil Eriksson, 2019-02-12

Foto ur Sv. Biografiskt Lexikon

Arkivet upprättat av Bertil Eriksson, 2019-03-27

Arkivet upprättat av Elina Bergström, 2019-09-06